Söndagens smakbit, v. 34 Damerna som packade bilen och lämnade allt

Nerifrån hör jag Adies lirkande röst. Det blir tyst en stund och jag hör en mjuk viskning, så jag antar att hon gråter. Sedan börjar han om med sirapen och lismande stämma. Jag försöker ignorera dem och andas djupt, men i stället tar jag upp en pappersservett och strimlar den i hundra bitar med fingrarna.

Hans telefon ligger på andra sidan bordet. Jag kastar en blick mot trappan innan jag tar telefonen och trycker igång den. Jag vet att jag inte borde göra det, men jag kan inte låta bli att undra hur många andra kvinnor han har kontakt med och telefonen kan ge svar.

Jag kollar hans senaste telefonsamtal. Det syns inga nummer, men han har pratat med en anonym person tre gånger i dag och fem gånger i går. Jag scrollar tillbaka till tidigare samtal. Han har försökte ringa Bonnie mer än tio gånger. Sedan ser jag att han har ett oläst sms. Jag trycker på knappen och flämtar.

s. 60 ur Damerna som packade bilen och lämnade allt.

Fler smakbitar här.

Oj oj oj, nu är första veckan med eleverna gjord. Så roligt! Eleverna är fantastiska och det här läsåret tänker vi i arbetslaget arbeta aktivt med att få de båda fyrorna att bilda en helhet. Redan nu ser vi hur de lätt sammansvetsas i (nya) sociala relationer vilket känns så bra. Trist bara att det samtidigt har varit en jobbig, inte bara utmanande, vecka. Vi kan alla enas om att det har varit oerhört varma dagar. Addera då tredje våning i ett stenhus där ventilationen inte fungerar, det inte går att öppna fönster i ett av klassrummen, vi inte har någon ström eller något wifi under nästan två dagar på grund av ett åskoväder som slog ut allt. Ja, och en sjuk kollega på det så att jag ett tag fick ha hand om båda klasserna tillsammans med en resursperson, som visserligen är guld värd och så, så himla duktig. En verklig klippa! Men ändå. Ibland får man helt enkelt bara bekänna färg och på riktigt känna att man lever. Härligt, på ett sätt.