Söndagens smakbit, v. 5 Dit inga vindar når

Äntligen är den här, tredje och avslutande delen i serien Vargatider. Den här gången serveras den som en riktig tegelsten. Läs mer om Det sjunker i isen här och Högt flyger fåglarna här. Just nu slalomläser jag inte mindre än tre böcker samtidigt som jag också skriver (mer än) aktivt på eget manus, men jag kunde helt enkelt inte hejda mig när jag fick hem boken. Jag var helt enkelt tvungen att kasta mig över första kapitlet och nu kommer söndagens smakbit från kapitel två.

När Werner försökte knuffa tillbaka satte Elsa av i språng. Trots att Werner bar den tyngsta ränseln hade han inga svårigheter att hinna upp henne. Han stötte till henne med full kraft men fångade upp henne så att hon inte skulle falla. Innan han släppte taget passade han på att stjäla en kyss.
Gertrud försökte att inte låtsas om dem. Hon huttrade till och drog i hundskinnspälsen hon hade över axlarna. Den luktade lite märkligt, men såg fin ut och värmde åtminstone lite grann. De hade fyra ränslar på fem, så att de skulle få vila ryggen ibland. I dag var det hennes tur att vara utan.
s. 18 ur Dit inga vindar når av Linnea Dunér.
Fler smakbitar här

Äntligen börjar också jag må bättre och bättre. Jag tycker att hjärnan är med mig mer än för bara några dagar sedan. Då var allt fortfarande kaos. Nu mer samlade tankar som går att hålla ihop. Mina värden är fortfarande under all kritik, men värken börjar släppa - långsamt. Det är tröttsamt med konstant smärta. Samtidigt är jag fortfarande vaken minst två timmar varje natt även om jag ägnar den tiden åt att föra fram min handling och göra anteckningar till mitt manus. Det gäller att smida medans järnet är varmt, kreativiteten finns och framförallt - tillfälle ges. Jag är positiv i tanken. Det är det viktigaste och ljuset finns i sikte. Och inte bara för att våren är på väg. Jag håller fortsatt tummarna för att kroppen svarar väl på ny behandling och inte reagerar negativt mot medicineringen. Det är starka grejer och livslångt aber ...