Söndagens smakbit, v. 11 Det kommer aldrig vara över för mig

Jag letar igen i minnet efter det alla minsta tecken på att han var obekväm eller lite nervös, men kommer fram till samma slutsats som förut: Nej, det fanns inget tecken. Han kände inte igen mig. Ingen kan ha så bra pokerfejs, förutom möjligen professionella pokerspelare.
Men jag hörde inte vem av dem som vann diskussionen. Det är möjligt att jag inte får jobbet.
Jag tänker igenom alternativen.
Devlin ringer och säger hoppsan, fel av mig, vi har redan anställt någon annan. Det är det mest realistiska resultatet utifrån det jag hade, för han kommer säkert att känna annorlunda när han nyktrat till. Det var orättvist av honom att förbigå Lucas, oavsett om vi två känner varandra eller inte.
Eller så får jag jobbet, trots att Lucas inte vill det, och hur kommer han då at känna när polletten till sist trillar ner och han fattar vem jag är? Det kan bli tufft.
Och till sist, det perfekta scenariot: Jag får jobbet oh det går hur bra som helst. Lucas erkänner motvilligt att jag duger till att sköta baren på The Wicker och vi kommer hyfsat bra överens. Och han lyckas aldrig placera mitt ansikte.
Jag ligger i sängen och ser mina andetag virvla runt i den fuktiga luften. Och jag undrar varför det perfekta scenariot också låter som det allra sämsta.

s. 88 ur Det kommer aldrig att vara över för mig av Mhairi McFarlane
Fler smakbitar här