Söndagens smakbit, v 1

Den här boken kom till mig som ett recensionsexemplar. Jag har inte hunnit läsa särskilt långt i den, men redan nu tycker jag mycket om tonen i språket. Det bådar gott.

Ilsket slätade hon till täcket på sängen innan hon ställde sig mitt i rummet med händerna vilande på höfterna. Det var ingen idé att stå här och tycka synd om sig själv och grubbla över det som hade varit när det fanns så mycket annat att göra, tänkte hon sammanbitet. Slänga ihop något till middag till exempel.
Johanna gick in i köket och gjorde sig en kopp te och några smörgåsar. Det var precis vad hennes energi räckte till just nu. Sedan satte hon sig i soffan framför tv:n. Vanligtvis var en thriller i amerikansk stil inget för henne, men just i kväll tog hon tacksamt emot vad som helst som kunde skingra tankarna. Men det faktum att hon stod på bar backe, i ett hus utan varken värme eller vatten, lät sig inte skingras av en film. Hon satte tekoppen på bordet med en lite smäll och gick ut i köket igen. När hon kom tillbaka hade hon ett rejält glas whisky i handen. Nu fick tankarna allt hålla sig undan medan hon försökte följa med i hur två detektiver jagade samhällets fiender. Redan innan filmen var slut hade hon fått huvudvärk, men whiskyn hade i alla fall gett henne den varma känsla i magen som hon varit ute efter.

s. 28 ur Johanna på Klarudden av Anna Sundbeck Klav
Läs mer om boken här eller här

För fler smakbitar, kika här


Det finns så många måsten och borden med den här dagen, min sista lovdag innan vårterminen drar igång i morgon igen. Det är bara jag och sönerna hemma, mannen är med döttrarna på handbollscup över helgen. Idag väntar jag fikabesök och ska baka något gott och städa. Egentligen hade Chris bett mig städa bort, om inte julen i stort, så åtminstone granen som barrar något fruktansvärt trots att vi har gett den kärlek och jag gärna vill ha den kvar lite till. Men jag går lite grann på sparlåga eftersom jag har värk och inflammerade leder. Jag gör det allra nödvändigaste bara ... vilket förvisso oftast är mitt motto. Jag går aldrig runt och piffar och fixar och maniskt städar. Det ligger inte för mig. Hellre ett röjigt hus där jag får utlopp för kreativitet än ett välstädat dito där all tid går åt till att plocka och piffa. All cred till dem som är lagda åt det hållet, jag älskar egentligen ordning och reda, men det ligger helt enkelt inte för mig. Idag gör jag det allra nödvändigaste så jag slipper skämmas när släkten kommer (det är första gången de besöker oss sedan vi flyttade så då vill jag ta i lite mer och göra mig till, utifrån husets bästa). Men ledvärken som sagt ... ett gissel att ta sig fram. Och, ja just det ja. Jag ska duscha och sluta skrota runt i pyjamasliknande plagg. Tillbaka in i vardagen bara - som en käftsmäll. Jag vänjer mig aldrig.