Söndagens smakbit, v 42

Just nu läser jag bland annat den internationella bestsellern, Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi. En bok som har beskrivits som en ömsint och vacker familjehistoria och en spegling av de afganska kvinnornas pågående kamp. Det är en stark, vacker och samtidigt skrämmande läsning. Boken är lite av en tegelsten och eftersom jobbet tar så mycket tid har jag inte hunnit längre än halvvägs, trots att jag har läst i snart en vecka. I förrgår, fredag, hann jag dock en bra bit när jag kunde sitta med en sovande bebis och läsa i flera timmar. Det var rofyllt. En härlig start på helgen.

"Din mor skyddar sig. Hon skyddar sin själ och gör den bräckliga blomman hård som en klippa med hjälp av medicinen din far kommer hem med, därför att hon inte känner till något annat sätt att överleva. Du borde göra likadant, fast självklart på ett annat sätt. Glöm inte att också du är både en blommas kronblad och en hård klippa."
Hon suckade.
"Den där förbannade medicinen. Nu när Abdul Khaliq är din fars damaat kan han få så mycket han vill. Det fanns helt enkelt så mycket att din mor inte kunde motstå den."
"Resultatet av hela det är arrangemanget blev för bra för dem", sa jag med mer cynism än jag hade tänkt. Ibland såg jag mor som ett offer. Vid andra tillfällen betraktade jag henne som fars medkonspiratör. Oavsett vilket var det mina systrar som blivit lidande. Jag såg Jahargir och svor på att aldrig göra likadant mot honom.
"Du kan klandra din mor, men det är meningslöst. Du vet inte vad det innebär att vara i hennes kläder. I en myrstack är dagg en störtflod."
"Men du sa samma sak! Det var du som sa åt henne att hon inte skulle låta gifta bort oss! Jag minns att du grälade med henne!"

s. 253 ur Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi
Läs mer om boken här och här

För fler smakbitar, kika här