Söndagens smakbit v. 35

Om bara några dagar skriver vi på alla papper och om en vecka håller vi som bäst på att flytta. Äntligen! Vi har börjat packa för länge sen. Redan nu står rader av flyttkartonger i ett förråd vi har hyrt, men även här hemma börjar flyttkartonger börjat samlas. Vi packar ner och bebis packar upp, precis som det ska vara ... Nu är det bara att hålla tummarna för att jag inte längre har inflammation och svullna leder när fredagen kommer så att även jag kan ta i och bära. Om jag hinner med en söndagens smakbit nästa helg återstår att se. Det här är i alla fall veckans ...

Femtio meter före korsningen fick jag syn på henne. Hon hade lyckats stoppa en långtradare som var på väg ut från macken. För att nå upp till sidorutan när hon pratade med chauffören stod hon på tå. Hon pekade söderut, åt stockholmshållet. 
Jag tutade och vinkade. Hon vände sig om, visade inte med en min att hon känt igen mig. Snabbt snodde hon runt lastbilen till passagerarsidan och ögonblicket därpå hivade hon sig upp. Dörren slog igen bakom henne, tradare slirade lite i det svaga uppförslutet fram mot stoppskylten. I själva korsningen var lite sand utslängd. Föraren hade inga problem när han tog vänstersvängen och försvann.
Jag satt kvar i bilen, som förlamad. Varför låtsades hon inte känna igen mig? Hennes snabba blick hade bara uttryckt tomhet, varför tutar den där kvinnan? Vad vill hon mig?

s 56 ur Lifterskan av Cannie Möller

Läs mer om boken här eller här

För fler smakbitar, klicka här