Med
en suck sätter jag mig i fars gamla läsfåtölj och skruvar upp
fotogenlampan innan jag slår upp den bok jag just nu håller på att
läsa. Den bok jag ofta återkommer till såhär i
juletid.
Jag
ska läsa ett stycke. Eller kanske två, beslutar jag mig för.
Jag
både vill och inte vill stänga butiken riktigt än. Bokhandeln, som
en gång var min fars är inte bara min allra käraste ägodel, den
är också mitt levebröd. Nu för tiden ett väldigt våghalsigt val
av levebröd.
Själv
har jag, liksom min far före mig, alltid fascinerats av den
fantasivärld som böcker för med sig. Jag vet att det inte är
unikt för min far, men han sa alltid:
”Att
läsa är att resa.”
Och:
”I
en bra bok finns det bästa mellan raderna.”
Och
avslutningsvis citerade han C.S. Lewis när han sa:
”Genom
litteraturen blir jag tusen människor men förblir ändå mig
själv.”
Jag
är beredd att hålla med honom. När jag står bakom disken eller
sitter här i fåtöljen och väntar på mina kunder är jag aldrig
helt ensam. Jag har alltid en bok, en plats och en vän där bland
orden. Ibland är det som att det räcker bara att vandra omkring
bland hyllorna och smeka bokryggarna, ibland med fingertopparna,
ibland bara med blicken. Jag är välsignad. Det har jag varit så
länge jag kan minnas.
Om
kvällarna, när jag växte upp, satt mor i sin emmastol och stickade
framför fönstret. Hon var sparsam och ville suga åt sig de sista
ljusstrålarna och väntade in i det sista med att tända
fotogenlampan. Far satt i sin läsfåtölj framför kakelugnen och
läste högt ur en bok. Så kan jag se dem framför mig, än i dag.
Det är min mest framträdande minnesbild, just för att jag ofta
fann mina föräldrar sittandes just så.
”Läs
för mig”, kunde jag be och krypa upp i min fars knä. Jag ville
att han skulle slå ihop sin egen bok och i stället plocka fram en
sagobok. Oftast hann jag inte ens be om det förrän far
självmant uppfyllde min önskan började läsa för mig till klirret
av min mors stickor och eldens sprakande.
Det lät mysigt där i knäet :-)
SvaraRadera