lucka 5

Med en suck sätter jag mig i fars gamla läsfåtölj och skruvar upp fotogenlampan innan jag slår upp den bok jag just nu håller på att läsa. Den bok jag ofta återkommer till såhär i juletid.

Jag ska läsa ett stycke. Eller kanske två, beslutar jag mig för.

Jag både vill och inte vill stänga butiken riktigt än. Bokhandeln, som en gång var min fars är inte bara min allra käraste ägodel, den är också mitt levebröd. Nu för tiden ett väldigt våghalsigt val av levebröd.

Själv har jag, liksom min far före mig, alltid fascinerats av den fantasivärld som böcker för med sig. Jag vet att det inte är unikt för min far, men han sa alltid:

”Att läsa är att resa.”

Och:

”I en bra bok finns det bästa mellan raderna.”

Och avslutningsvis citerade han C.S. Lewis när han sa:

”Genom litteraturen blir jag tusen människor men förblir ändå mig själv.”

Jag är beredd att hålla med honom. När jag står bakom disken eller sitter här i fåtöljen och väntar på mina kunder är jag aldrig helt ensam. Jag har alltid en bok, en plats och en vän där bland orden. Ibland är det som att det räcker bara att vandra omkring bland hyllorna och smeka bokryggarna, ibland med fingertopparna, ibland bara med blicken. Jag är välsignad. Det har jag varit så länge jag kan minnas.

Om kvällarna, när jag växte upp, satt mor i sin emmastol och stickade framför fönstret. Hon var sparsam och ville suga åt sig de sista ljusstrålarna och väntade in i det sista med att tända fotogenlampan. Far satt i sin läsfåtölj framför kakelugnen och läste högt ur en bok. Så kan jag se dem framför mig, än i dag. Det är min mest framträdande minnesbild, just för att jag ofta fann mina föräldrar sittandes just så.

”Läs för mig”, kunde jag be och krypa upp i min fars knä. Jag ville att han skulle slå ihop sin egen bok och i stället plocka fram en sagobok. Oftast hann jag inte ens be om det förrän far självmant uppfyllde min önskan började läsa för mig till klirret av min mors stickor och eldens sprakande.