lucka 23

Helt plötsligt slår pendylen och jag räknar till tolv slag.

”Jag älskar dig kära syster”, säger jag och tänker hur härligt det är att försonas. När jag ser från henne till Harald, som även han har rest sig upp och kommit fram till mig, inser jag dessutom att jag har kommit över honom. För länge sedan. Kanske var min kärlek till honom inte stark likt den som är mellan en man och en hustru, utan mer som till en god vän. Eller möjligtvis mellan en syster och en bror. Det står i alla fall klart att min kärlek till Lucy, min syster, är tusen resor starkare än den jag någonsin har känt till Harald. Jag känner inte längre någon sorg eller någon harm över att ha blivit lämnad. Jag känner bara stor tacksamhet och glädje.

Genom ett skimmer sträcker jag ut min hand mot honom och när han fattar den och kramar till om mina fingrar är det som om jag släpper mig själv fri.

Det är sant det Mikael viskade i mitt öra.

 Jag behöver inte längre vara ensam.