Helt
plötsligt slår pendylen och jag räknar till tolv slag.
”Jag
älskar dig kära syster”, säger jag och tänker hur härligt det
är att försonas. När jag ser från henne till Harald,
som även han har rest sig upp och kommit fram till mig, inser jag
dessutom att jag har kommit över honom. För länge sedan. Kanske
var min kärlek till honom inte stark likt den som är mellan en man
och en hustru, utan mer som till en god vän. Eller möjligtvis
mellan en syster och en bror. Det står i alla fall klart att min
kärlek till Lucy, min syster, är tusen resor starkare än den jag
någonsin har känt till Harald. Jag känner inte längre någon sorg
eller någon harm över att ha blivit lämnad. Jag känner bara
stor tacksamhet och glädje.
Genom
ett skimmer sträcker jag ut min hand mot honom och när han fattar
den och kramar till om mina fingrar är det som om jag släpper mig
själv fri.
Det
är sant det Mikael viskade i mitt öra.
Jag
behöver inte längre vara ensam.
♫ ♫♪♪ It's begin to look alot like christmas... ♫ ♫♪♪
SvaraRadera:-)
Ha en fin dan före dopparedan-dag :-)
Vilket gott och lyckligt slut!
SvaraRaderaKram
Ett fin slut.
SvaraRaderaÖnskar dig en riktig God Jul nu och lycka till i Julklappsspelet.
Kram Carin