”Du
kom”, säger jag och breder ut mina armar.
”Du
lät mig”, säger Lucy och lutar trött sin panna mot mitt bröst.
Bebisen hamnar mellan oss i vår kram av kärlek och saknad och
barnet slutar att gny. Stora ögon tittar upp mot mig och den lilla
munnen gör plutrörelser men spricker strax därpå upp i ett
tandlöst leende.
”Och
Harald”, viskar jag, tagen av stunden. ”Och … och ditt barn
Lucy, herregud. Du har blivit mamma.”
”Jag
vet”, skrattar hon och gråter på samma gång. ”Det är så
fantastiskt även om jag inte vill vara mamma utan att du är med. Du
har blivit moster ... om du vill Isa. Du har blivit moster.”
Vilket fint ögonblick och vackert beskrivet! :-)
SvaraRaderaVilken fin lycka och vackert ögonblick.
SvaraRaderaKram Carin