”Snöstormen
lär inte avta och jag och Tommy gör nog klokast i att inte bege oss
ut i natten om vi inte vill riskera att helt irra bort oss.
Säkerligen var det dumdristigt av oss att komma hit men vi kunde
helt enkelt inte lämna dig ensam i det här ovädret. Det hade vi
inte hjärta till.”
Fru
Törndahl hjälper mig att duka fram läckerheterna på bordet i
tonerna av Härlig är jorden som flödar ut bland böcker och ord
och fyller mig med en känsla av frid och harmoni.
”Vi
gör bäst i att bereda plats för fler”, säger Mikael som tyst
har sällat sig till oss. ”Har du fler stolar?” Han ser
pillemarisk ut och tycks återigen lyssna ut i natten efter fotsteg.
Ånyo ruskar jag på mig som för att skapa klarhet. Det är omöjligt
för honom att höra fotsteg, tänker jag. Vinden ylar och tjuter.
”Det
står en bänk längre in, invid lagret”, säger jag och pekar så
att Mikael ska förstå var jag menar.
”Tillåt
mig”, säger han och bugar lätt i artig manér och jag ser på hur
hans ryggtavla försvinner längre in i butiken dit ljuset från
elden och fotogenlampan inte når. Jag står kvar så en stund, med
blicken riktad på den punkt där Mikael uppslukades av mörkret och
tittar förundrat efter honom. Det är något med honom som jag inte
riktigt kan sätta fingret på.
Nu vill jag att det är 18.
SvaraRaderaKram Carin
Väntar med spänning på fortsättningen... :-)
SvaraRadera