lucka 15

Jag vet att det är ologiskt, men jag kunde ha svurit på att det var jag och Lucy där nere tillsammans med våra föräldrar. Men hur skulle det vara möjligt? Mor och far skulle ha behövt återuppstå från det döda och tillsammans med Lucy skulle vi ha tvingats resa tillbaka i tiden. Och själv skulle jag dessutom ha behövt lämna mitt unga jag för det här utomkroppsliga iakttagandet för att scenen skulle kunna bli verklig. Det är omöjligt.

Jag öppnar ögonen igen och när jag kommer längre ner i trappan ser jag att det såklart inte alls är mor och far utan fru Törndahl och hennes man. Liknelsen är fortfarande slående, inser jag och minnesbilden av mina föräldrar vägrar att helt skingra sig.

Fru Törndahl har mors kroppsform. En äppelkindad och rundhöftad kvinna och herr Törndahl är lång och ståtlig, så som far. Båda två har nära till skratt och är mycket godhjärtade och jag förstår helt plötsligt inte hur jag aldrig förr har kunnat se de tydliga parallellerna med mina saliga föräldrar. Ömheten väller över och fyller mitt bröst och jag tar några snabba kliv nerför trappan. De måste ha kommit för min skull, tänker jag.

Fru Törndahl bär en fullastad korg på armen och när hon får se mig vid foten av trappan spricker hon upp i ett varmt leende och skyndar fram mot mig.