Jag
vet att det är ologiskt, men jag kunde ha svurit på att det var jag
och Lucy där nere tillsammans med våra föräldrar. Men hur skulle
det vara möjligt? Mor och far skulle ha behövt återuppstå från
det döda och tillsammans med Lucy skulle vi ha tvingats resa
tillbaka i tiden. Och själv skulle jag dessutom ha behövt lämna mitt unga jag
för det här utomkroppsliga iakttagandet för att scenen skulle
kunna bli verklig. Det är omöjligt.
Jag öppnar ögonen igen och när jag kommer
längre ner i trappan ser jag att det såklart inte alls är mor och
far utan fru Törndahl och hennes man. Liknelsen är fortfarande
slående, inser jag och minnesbilden av mina föräldrar vägrar att
helt skingra sig.
Fru
Törndahl har mors kroppsform. En äppelkindad och rundhöftad kvinna
och herr Törndahl är lång och ståtlig, så som far. Båda två
har nära till skratt och är mycket godhjärtade och jag förstår
helt plötsligt inte hur jag aldrig förr har kunnat se de tydliga
parallellerna med mina saliga föräldrar. Ömheten väller över och
fyller mitt bröst och jag tar några snabba kliv nerför trappan. De
måste ha kommit för min skull, tänker jag.
Fru
Törndahl bär en fullastad korg på armen och när hon får se mig
vid foten av trappan spricker hon upp i ett varmt leende och skyndar
fram mot mig.
Låter mysigt :-)
SvaraRaderaHa en fin fredag!
Underbart, man kan nästan känna hur kroppen fylls av värmande känslor :-)
SvaraRaderaKram Carin
Så fint och varmt skildrat!
SvaraRaderaKram
Du skriver verkligen bra!
SvaraRadera