lucka 13

Mina ögon tåras vid minnet och jag inser att jag har trängt undan sorgen och saknaden efter Lucy djupt inombords. Hennes, och för all del Haralds, oförrätt sårade mig djupt och fick mig att förskjuta min egen syster. I alla år har jag trott mig ha handlat helt rätt utifrån mina egna känslor men nu tänker jag för första gången att jag kanske har felat. Jag har inte varit sann mot mig själv och jag saknar verkligen Lucy. Saknar och älskar henne. Känslan kommer över mig så plötsligt att jag häpnar och får ta mig för bröstet.

”Guds frid.” Mikael tar mig abrupt tillbaka till nuet. Han har rest sig upp ur fåtöljen och bjuder den till de båda flickorna som tar plats i densamma. Precis som jag och Lucy i vår späda ungdom ryms flickorna utan problem jämte varandra. Nästan blygt tittar de upp på mig som fått liv och rusat efter två nya bläckmuggar med varm choklad.

”Jag och min syster Julia, och jag är Greta”, tillägger flickan, ”var ute och sjöng när snöovädret överraskade oss. På väg hem kom vi vilse. Men så fick vi se ett ljus. Det lyser så vackert ur ditt fönster.”

”Det blev vår räddning”, inflikar Julia och jag tänker att det måste ha varit meningen att jag inte hunnit släcka ner och stänga butiken ännu i kväll. Mikael hade rätt i sina antaganden. Han är inte den enda som hittade hit i stormen.

 ”Ni är välkomna att stanna så länge det behövs”, säger jag och sträcker mig efter min bläckmugg med choklad men inser att den har svalnat. Jag smuttar på den kalla drycken och undrar hur länge jag har suttit här, liksom förtrollad i en annan värld. Jag borde gå upp i min lägenhet efter en bit mat. Klockan är sen och i alla fall min mage kurrar, men jag antar att vi alla börjar bli hungriga. Återigen dras mina blickar till pendylen. Den närmar sig åtta med snabba, tickande kliv. Kan jag lämna dessa mina besökare för att gå efter kvällsvard?