Mina
ögon tåras vid minnet och jag inser att jag har trängt undan
sorgen och saknaden efter Lucy djupt inombords. Hennes, och för all
del Haralds, oförrätt sårade mig djupt och fick mig att förskjuta
min egen syster. I alla år har jag trott mig ha handlat helt rätt
utifrån mina egna känslor men nu tänker jag för första gången
att jag kanske har felat. Jag har inte varit sann mot mig själv och
jag saknar verkligen Lucy. Saknar och älskar henne. Känslan kommer
över mig så plötsligt att jag häpnar och får ta mig för
bröstet.
”Guds
frid.” Mikael tar mig abrupt tillbaka till nuet. Han har rest sig
upp ur fåtöljen och bjuder den till de båda flickorna som tar
plats i densamma. Precis som jag och Lucy i vår späda ungdom ryms
flickorna utan problem jämte varandra. Nästan blygt tittar de upp
på mig som fått liv och rusat efter två nya bläckmuggar med varm
choklad.
”Jag
och min syster Julia, och jag är Greta”, tillägger flickan, ”var
ute och sjöng när snöovädret överraskade oss. På väg hem kom
vi vilse. Men så fick vi se ett ljus. Det lyser så vackert ur ditt
fönster.”
”Det
blev vår räddning”, inflikar Julia och jag tänker att det måste
ha varit meningen att jag inte hunnit släcka ner och stänga butiken
ännu i kväll. Mikael hade rätt i sina antaganden. Han är inte den
enda som hittade hit i stormen.
”Ni
är välkomna att stanna så länge det behövs”, säger jag och
sträcker mig efter min bläckmugg med choklad men inser att den har
svalnat. Jag smuttar på den kalla drycken och undrar hur länge jag
har suttit här, liksom förtrollad i en annan värld. Jag borde gå
upp i min lägenhet efter en bit mat. Klockan är sen och i alla fall
min mage kurrar, men jag antar att vi alla börjar bli hungriga.
Återigen dras mina blickar till pendylen. Den närmar sig åtta med
snabba, tickande kliv. Kan jag lämna dessa mina besökare för att
gå efter kvällsvard?
Det kan nog bli ett stort och värmande kalas det här.
SvaraRaderaKram Carin
Låter som ett härligt julkalas är i antågande :-)
SvaraRaderaJag vill vara med där känner jag :)
SvaraRadera