tisdag 12 december 2017

lucka 12


Stan är full av ensamma människor. Det gäller bara för dem att hitta rätt. Men tro mig när jag säger att ljuslågorna i ditt fönster är som en magnet. De lyser upp i kvällen och ...” Mikael lägger handen bakom ena örat som om han lyssnar ut i snöstormen efter fotsteg. Han nickar förnumstigt. ”De är på väg hitåt”, säger han ivrigt. ”Varför tar du inte och läser ett stycke högt under tiden vi väntar?”, föreslår han med en nick mot boken jag satt och läste i när han steg in. Nåja, innan jag somnade i vart fall. Boken ligger uppslagen på bordet intill och sedan jag dragit pallen närmare och satt mig tillrätta börjar jag tvekande läsa:

”Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket.”

Mikael blundar återigen och lutar sig tillbaka i fåtöljen med händerna kupade kring bläckmuggen i det att han nickar nöjt.
”Precis så”, nickar han. ”Precis så är det.”
Jag harklar mig och återupptar läsningen:

”Ty i dag har ...”


Jag tystnar abrupt när dörrklockan klämtar. Innan jag har hunnit lägga ifrån mig boken och resa mig från pallen har två översnöade tonårsflickor med nothäften i sina vantbeklädda händer rundat bokhyllan där jag ställt atlas och äventyrsböcker. Deras likadana broderade mantlar flyter ut från axlarna i ett skimmer av vitt och silver, flickornas kinder glöder röda och frostnupna och de blonda lockarna står som glorior och lyser upp rummet. Redan innan de tar till orda känner jag hur det svindlar för mig. Hur dessa båda flickor påverkar mig. De är inte bara änglalika, de påminner mig starkt om mig själv och Lucy i samma ålder. Vi brukade också skrida omkring i juletid och sjunga julpsalmer på gator och torg. På min arm brukade en korg med godsaker och julkort hänga och sedan vi sjungit klart i ett gatuhörn delade vi ut godsakerna till barnen och julkort till alla och envar innan vi traskade vidare för att, på en ny plats, ånyo stämma upp i sång. Psalmerna och godsakerna var som att tända stjärneögon hos människorna som vi mötte och det var alltid med glada hjärtan och känslan av att ha skänkt lite julglädje vi vände hem igen. Mor hade teet klart och jag minns hur vi samlades framför den öppna spisen och kurade ihop oss under fällar i det att vi smuttade på te och grillade äpplen över elden.

2 kommentarer:

  1. När man får oväntat besök... Spännande!

    Kram

    SvaraRadera
  2. Många minnen som poppar upp.
    Kram Carin

    SvaraRadera

Tack för din kommentar. Jag blir så glad. Ha en fin dag och välkommen tillbaka.