lucka 11

När Harald lämnade mig för Lucy och de sedan flyttade från stan är det ingen här som har sett skymten av min syster. Jag har hela tiden trott att hon kanske skäms och håller sig borta i rädsla för min vrede. I sorgens efterspel hjälper det mig i alla fall att tänka så. Att Lucy är rädd för att möta mig och inte det att hon helt villigt uppehåller sig i ett rosenskimrande kärleksnäste och inte alls tänker på mig.

”Julen, är inte det den tiden på året då allas våra hjärtan står vidöppna och förlåtande? Är inte det här den tiden på året då vi lättast försonas, också med dem som sårat oss mest?”, ställer Mikael en motfråga. Han lutar sig fram och fattar mina båda händer i ett fast grepp. Jag noterar att hans ansikte, även nu när han sitter framåtlutad bort från fotogenlampans ljusstråle, lyser upp i ett varmt skimmer som får hans ansiktsdag att mjukna. Återigen förnimmer jag den där känslan av frid genomströmma min kropp.

”Julen är en tid för gemenskap, Isa. Jag vet att ditt hjärta är tungt i kväll. Du tänker på i afton och hur du ensam ska att gå till sängs. Hur du ska vakna upp till julmorgonen och hur du så snabbt som möjligt ska inta din frukost och göra dina morgonbestyr så att du kan rusa ner hit och öppna din butik. Du hoppas såklart att någon ska ge sig ut i julaftonens förmiddag för inköp av de sista klapparna och att deras val ska falla på just din butik. Du hoppas, inte bara för pengarnas skull, utan för att du ska få en pratstund i denna ensamma tid. Och du hoppas att en liten pratstund ska vara tillräckligt för att döva din smärta. Inte sant?”

Mina ögon fylls av tårar där jag sitter. Mikael prickar in det så rätt. Rakt i hjärtat träffar hans ord.