När Harald lämnade mig för Lucy och de sedan flyttade från stan är
det ingen här som har sett skymten av min syster. Jag har hela tiden
trott att hon kanske skäms och håller sig borta i rädsla för min
vrede. I sorgens efterspel hjälper det mig i alla fall att tänka
så. Att Lucy är rädd för att möta mig och inte det att hon helt
villigt uppehåller sig i ett rosenskimrande kärleksnäste och inte
alls tänker på mig.
”Julen,
är inte det den tiden på året då allas våra hjärtan står
vidöppna och förlåtande? Är inte det här den tiden på året då
vi lättast försonas, också med dem som sårat oss mest?”,
ställer Mikael en motfråga. Han lutar sig fram och fattar mina båda
händer i ett fast grepp. Jag noterar att hans ansikte, även nu när
han sitter framåtlutad bort från fotogenlampans ljusstråle, lyser
upp i ett varmt skimmer som får hans ansiktsdag att mjukna. Återigen
förnimmer jag den där känslan av frid genomströmma min kropp.
”Julen
är en tid för gemenskap, Isa. Jag vet att ditt hjärta är tungt i
kväll. Du tänker på i afton och hur du ensam ska att gå till
sängs. Hur du ska vakna upp till julmorgonen och hur du så snabbt
som möjligt ska inta din frukost och göra dina morgonbestyr så att
du kan rusa ner hit och öppna din butik. Du hoppas såklart att
någon ska ge sig ut i julaftonens förmiddag för inköp av de sista
klapparna och att deras val ska falla på just din butik. Du hoppas,
inte bara för pengarnas skull, utan för att du ska få en pratstund
i denna ensamma tid. Och du hoppas att en liten pratstund ska vara
tillräckligt för att döva din smärta. Inte sant?”
Mina
ögon fylls av tårar där jag sitter. Mikael prickar in det så
rätt. Rakt i hjärtat träffar hans ord.
Oj vilken sorglig situation...
SvaraRaderaJa, usch så sorgligt. Det är så många som verkligen skulle vilja ha någon och allra helst när det är högtider på G.
SvaraRaderaKram Carin
Julen är tyvärr ingen rolig helg för människor som inte har någon att dela den med. Sorgligt men så är det...
SvaraRaderaKram