Fotogenlampans
ljuslåga lyser upp mannens ansikte och med ens ser jag att han inte
alls är så gammal som jag först antog. Tvärt om tycks han vara,
på sin höjd tio år äldre än jag själv, tänker jag och läppjar
försiktigt på den heta drycken sedan jag bjudit mannen en
pepparkaka från brickan.
”Ursäkta”,
säger jag. ”Jag uppfattade aldrig ditt namn.”
Ӂ,
jag är Mikael”, säger han leende som om det är den mest
självklara saken i världen. ”Och du är Isa, inte sant?”
Jag
nickar stumt. Mikael, det förstår jag ju, måste vara en av fars
tidigare stamkunder. Annars verkar det osannolikt att han vet vad jag
heter och tar det så självklart att jag i gengäld vet hans namn.
”Mycket
snart får vi sällskap. Stormen är omänsklig och tågen står
stilla. Det är total kaos. Nog för att de allra flesta redan har
begett sig hem i väntan på julen men en och annan själ irrar ännu
omkring. Vänta och se. Jag vet i alla fall att Lucy vandrar omkring
därute. Lucy känner du väl?”
Mikael
plirar upp på mig och jag känner kalla kårar längs ryggraden.
Lucy!
Åh! Spänningen stiger! Idag hade jag två luckor att läsa dessutom :-)
SvaraRaderaHa en fin Nobeldag!
Aj då, vad ska hända nu?
SvaraRaderaKram
Så spännande det är.
SvaraRaderaKram Carin
Spännande! :)
SvaraRadera