lucka 10

Fotogenlampans ljuslåga lyser upp mannens ansikte och med ens ser jag att han inte alls är så gammal som jag först antog. Tvärt om tycks han vara, på sin höjd tio år äldre än jag själv, tänker jag och läppjar försiktigt på den heta drycken sedan jag bjudit mannen en pepparkaka från brickan.

”Ursäkta”, säger jag. ”Jag uppfattade aldrig ditt namn.”

”Å, jag är Mikael”, säger han leende som om det är den mest självklara saken i världen. ”Och du är Isa, inte sant?”

Jag nickar stumt. Mikael, det förstår jag ju, måste vara en av fars tidigare stamkunder. Annars verkar det osannolikt att han vet vad jag heter och tar det så självklart att jag i gengäld vet hans namn.

”Mycket snart får vi sällskap. Stormen är omänsklig och tågen står stilla. Det är total kaos. Nog för att de allra flesta redan har begett sig hem i väntan på julen men en och annan själ irrar ännu omkring. Vänta och se. Jag vet i alla fall att Lucy vandrar omkring därute. Lucy känner du väl?”

 Mikael plirar upp på mig och jag känner kalla kårar längs ryggraden. 

Lucy!