Både
Lucy och Harald äter under tystnad och med sänkta huvuden. De
torkar tallrikarna rena med brödbitar och sköljer ner med stora
klunkar portvin. Själv står jag orörlig och tar in scenen. Inte
förrän herr Törndahl stöter till mig med armbågen i sidan
läppjar jag på mitt eget vin.
”Drick
upp min vän, det är bra för blodet. Och du behöver krafter en
kväll som denna.” Han står redo med flaskan att fylla på mitt
glas. Ändå förmår jag mig bara att smutta på drycken.
Så
snart den värsta hungern kring bordet har stillats börjar Harald
berätta om den långa vandringen.
”Vi
hade ingenstans att ta vägen”, berättar han. ”Vår hyresvärd
avslutade abrupt vårt kontrakt och vi hade inget annat val.”
”Blev
ni vräkta?”, avbryter herr Törndahl upprört. ”I ert
tillstånd?” Han syftar på att min syster, vid tillfället var
höggravid. "Och i juletid!"
Harald
slår ner blicken.
Fru
Törndahl öppnar spisluckan och petar ut potatisen. Under tystnad
serverar hon och Lucy kastar sig ånyo över maten. Hur lång tid det
har gått sedan hennes senaste måltid kan jag bara gissa, men
tydligt är att hon är utsvulten.
”Alla
i huslängan blev vräkta. Vår forne hyresvärd vill riva hela rasket och
bygga nytt. Men det finns ingen plats för oss. Ingenting att
återvända till. Hyrorna kommer att stiga och vi har det redan knapert. Vi såg ingen annan utväg än att söka upp dig.” Han ser upp och
blicken landar på mig.
Orden
surrar runt i huvudet på mig och jag ser för min inre syn hur min
syster och hennes make ger sig ut i snöovädret för att söka upp
mig.
”Det
gjorde ni helt rätt i, men å … om jag bara hade vetat”, säger
jag och tittar genom tårfyllda ögon ner på bebisen som vilar i min
famn. ”Jag hade skickat en vagn. Eller pengar till tågbiljetter,
vad som helst.” Nog för att min portmonnä är tunn, men jag blir
alldeles iskall när det går upp för mig att min syster är
utblottad.
”Tåget
hade inte hjälpt i kväll”, påminner mig herr Törndahl.
”Du
ska absolut inte ha dåligt samvete.”
”Nejnej,
onej, det får du inte ha. Absolut inte”, säger min syster och
tittar förtvivlat upp på mig.
”Men
om jag bara hade vetat”, säger jag igen men Lucy far upp från sin
sittplats och faller mig om halsen.
”Det
är vårt fel. Vi förtjänar inte … Du måste förlåta oss”,
viskar hon.