fredag 22 december 2017

lucka 22


Både Lucy och Harald äter under tystnad och med sänkta huvuden. De torkar tallrikarna rena med brödbitar och sköljer ner med stora klunkar portvin. Själv står jag orörlig och tar in scenen. Inte förrän herr Törndahl stöter till mig med armbågen i sidan läppjar jag på mitt eget vin.
”Drick upp min vän, det är bra för blodet. Och du behöver krafter en kväll som denna.” Han står redo med flaskan att fylla på mitt glas. Ändå förmår jag mig bara att smutta på drycken.

Så snart den värsta hungern kring bordet har stillats börjar Harald berätta om den långa vandringen.
”Vi hade ingenstans att ta vägen”, berättar han. ”Vår hyresvärd avslutade abrupt vårt kontrakt och vi hade inget annat val.”
”Blev ni vräkta?”, avbryter herr Törndahl upprört. ”I ert tillstånd?” Han syftar på att min syster, vid tillfället var höggravid. "Och i juletid!"
Harald slår ner blicken.
Fru Törndahl öppnar spisluckan och petar ut potatisen. Under tystnad serverar hon och Lucy kastar sig ånyo över maten. Hur lång tid det har gått sedan hennes senaste måltid kan jag bara gissa, men tydligt är att hon är utsvulten.
”Alla i huslängan blev vräkta. Vår forne hyresvärd vill riva hela rasket och bygga nytt. Men det finns ingen plats för oss. Ingenting att återvända till. Hyrorna kommer att stiga och vi har det redan knapert. Vi såg ingen annan utväg än att söka upp dig.” Han ser upp och blicken landar på mig.

Orden surrar runt i huvudet på mig och jag ser för min inre syn hur min syster och hennes make ger sig ut i snöovädret för att söka upp mig.
”Det gjorde ni helt rätt i, men å … om jag bara hade vetat”, säger jag och tittar genom tårfyllda ögon ner på bebisen som vilar i min famn. ”Jag hade skickat en vagn. Eller pengar till tågbiljetter, vad som helst.” Nog för att min portmonnä är tunn, men jag blir alldeles iskall när det går upp för mig att min syster är utblottad.
”Tåget hade inte hjälpt i kväll”, påminner mig herr Törndahl.
”Du ska absolut inte ha dåligt samvete.”
”Nejnej, onej, det får du inte ha. Absolut inte”, säger min syster och tittar förtvivlat upp på mig.
”Men om jag bara hade vetat”, säger jag igen men Lucy far upp från sin sittplats och faller mig om halsen.
”Det är vårt fel. Vi förtjänar inte … Du måste förlåta oss”, viskar hon.  

2 kommentarer:

Ama de casa sa...

Sicket elände... Men i juletid blir det nog julefrid.

Mamma C sa...

Klart det blir bra till slut ;-)
Kram Carin