söndag 17 december 2017

lucka 17



Snöstormen lär inte avta och jag och Tommy gör nog klokast i att inte bege oss ut i natten om vi inte vill riskera att helt irra bort oss. Säkerligen var det dumdristigt av oss att komma hit men vi kunde helt enkelt inte lämna dig ensam i det här ovädret. Det hade vi inte hjärta till.”
Fru Törndahl hjälper mig att duka fram läckerheterna på bordet i tonerna av Härlig är jorden som flödar ut bland böcker och ord och fyller mig med en känsla av frid och harmoni.

”Vi gör bäst i att bereda plats för fler”, säger Mikael som tyst har sällat sig till oss. ”Har du fler stolar?” Han ser pillemarisk ut och tycks återigen lyssna ut i natten efter fotsteg. Ånyo ruskar jag på mig som för att skapa klarhet. Det är omöjligt för honom att höra fotsteg, tänker jag. Vinden ylar och tjuter.

”Det står en bänk längre in, invid lagret”, säger jag och pekar så att Mikael ska förstå var jag menar.

 ”Tillåt mig”, säger han och bugar lätt i artig manér och jag ser på hur hans ryggtavla försvinner längre in i butiken dit ljuset från elden och fotogenlampan inte når. Jag står kvar så en stund, med blicken riktad på den punkt där Mikael uppslukades av mörkret och tittar förundrat efter honom. Det är något med honom som jag inte riktigt kan sätta fingret på. 

2 kommentarer:

Mamma C sa...

Nu vill jag att det är 18.
Kram Carin

Ama de casa sa...

Väntar med spänning på fortsättningen... :-)