onsdag 14 juni 2017

himlen kan vänta - av lotta gray

Nu har jag läst Lotta Gray's bok Himlen kan vänta. Inledningsvis ligger fokus på Lottas cancerdiagnos och rädslan över att inte få se sin son växa upp. Titeln Himlen kan vänta fick mig att tro att hela boken skulle genomsyras av skräck för döden och hur det nya livet, efter diagnosen, gestaltat sig med avstamp i cancer. Som läsare förväntade jag mig en känslostorm. Dock grips jag aldrig till tårar. Jag känner i stort sett ... ingenting, faktiskt, vilket är synd. Men kanske är det för att jag vet att Lotta nu är frisk eftersom jag då och då läser hennes blogg. Eller så är boken helt enkelt inte skriven för att beröra på djupet?

Fast ... att jag inte känner någonting är lögn förstås ...



Jag hade velat bli berörd - rörd till tårar. Men ganska snart övergår handlingen till att fokusera på Lottas och Thrests relation (och sedermera skilsmässa) där Lotta av förklarliga skäl är den som får komma till tals och Threst förblir tyst utan att kunna ge sin version. Är det två parter inblandade finns det alltid två versioner, två sanningar, men i boken finns bara Lottas. Jag vill inte kalla det smutskastning och jag vill inte heller ta någons parti, men jag känner ... ja, nu känner jag ... mig faktiskt en smula irriterad och också lite ledsen, både å Lottas och Thrests vägnar. Tänk att ha levt ihop i så många år och ändå känna att man inte kan tala klarspråk. Att man måste ljuga och låtsas stark samtidigt som man innerst inne hoppas på att den andre ska tolka in vad man i det tysta känner och önskar ... Hur ska det gå till?

I ena andetaget vill Lotta vara självständig och är snabb med att säga ifrån. I boken skriver hon att hon ljög när hon sa att allt var okej, bra och att hon klarade sig. I nästa andetag är hon ledsen och besviken för att ingen (Threst) förstår henne eller erbjuder sig att följa med när hon ska till sjukhuset. Jag kan inte låta bli att reagera över dubbelmoralen och tänker att det nog ändå är typiskt kvinnligt och manligt där man inte når hela vägen fram i kommunikationen. Man tror att man är övertydlig men så har man knappt sagt A. Ingen är förmögen att läsa tankar eller klarar av att tolka ord precis motsatt. Kanske speciellt inte mitt i ett trauma, varken som sjuk eller som anhörig. Båda två måste ha haft sina ok att bära. En stund då rak och tydlig kommunikation kanske är som allra viktigast.

Hur som helst. Det är en bra bok men inte mer än så, tyvärr. Den lyfter inte riktigt och det är synd. För jag hade så höga förväntningar på den.

____________
⭐ ⭐ ⭐
Lotta Gray 
Himlen kan vänta (2017)
  • ISBN: 9789188493026
Adlibris eller Bokus

4 kommentarer:

★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare & doula ★ sa...

Så tråkigt när man inte blir berörd av litteratur :/

Ama de casa sa...

Den boken får vara då för min del.

Minns TV-serien med samma namn - den berörde! Djupt.

Mamma C sa...

Så trist, men den tredje hustrun som du tipsade om här nyligen blev jag berörd av.
Kram Mamma C

Susjos sa...

Hoppar också över den boken då!
Har fortfarande inte läst Marie Fredrikssons bok som står här i bokhyllan, som sagt...mina prioriteringar...borde läsa mer....gillar ju det!