onsdag 30 november 2016

hyacinten gör doftjobbet


Snart sprids den oslagbart bästa juldoften här i huset.
Våra hyacinter är på bristningsgränsen och snart, snart slår de ut.

tisdag 29 november 2016

filmkostymer på tjolöholms slott


Oturligt nog missade vi att besöka Tjolöholms slott när de i år hade sin utställning med scenkläderna iurstorfilmen Stolthet och fördom, en av mina absoluta favoritfilmer. Men snart (mellan 28 januari - 1 oktober 2017) ställer de ut kläder från karaktärerna i teve-serien Downton Abbey. Ett litet tips för historieälskaren så väl som för teve-serieälskaren. En mycket fin kombo som i alla fall jag inte vill missa.  

lördag 26 november 2016

barnbruden

Nu har jag läst klart första delen i Anna Laestadius Larsson's historiska trilogi - Barnbruden. Av mig får den massor av stjärnor och jag är genast sugen på att fortsätta med nästa bok i ordningen, men tvingar mig själv att läsa i alla fall en bok emellan. Bara för att. Ibland vill jag suga på karamellen. Länge. 


Vi får resa tillbaka till den gustavianska tiden i slutet på 1700-talet där vi möter Charlotta som femton år gammal (och därmed den yngsta kungliga bruden i svensk historia) kommer till Stockholm med det kungliga skeppet Sofia Albertina. Med sig har hon adelsfröken Sophie von Fersen som motsträvigt tvingats med som pass upp och sedermera hovdam. 

På slottet förbereder Gustav III och hans hov ett storstilat mottagande. Förväntningarna på Charlotta är höga då hon ska gifta sig med kungens bror Karl och skänka landet den tronarvinge alla väntat så länge på. 

I slottskällaren hittar vi den stumma Pottungen som så småningom hamnar under Charlottas vingar och kommer upp sig från ett liv i slit och skit till att hamna i Charlottas våning och stundtals även får lov att sova i hennes säng.

En bok om maktlystnad, frihetssökande, kärlek, vänskap, svek och tvång.

Stjärnor till Barnbruden
⭐⭐⭐⭐⭐


onsdag 23 november 2016

boklotteri

Mindfulness för losers

av

Christoffer Holst



Läs mer om boken HÄR


Jag har dubbletter av boken och behöver naturligtvis bara en i hyllan själv. Därför tänkte jag passa på att lotta ut en bok så här lagom till jul. Det är simpelt. Allt jag önskar är att du tipsar om boklotteriet - och länkar hit - på din blogg (glöm inte att kommentera här och länka till ditt inlägg också) eller tipsar på ditt instagramkonto och taggar @villa_frejas_boktips så att jag kan se ditt tips.



Tips och länk på din blogg - ger en lott

Tips på instagram - ger en lott

Tips på din blogg OCH instagram - ger två lotter



Lycka till.
Jag lovar att du vill vinna, för det är en sån fin bok.




tisdag 22 november 2016

öppnas i händelse av min död - av liane moriarty

Jag har hört och läst så mycket om den här boken. Till exempel har den legat över 50 veckor på New York Times bästsäljarlista och USA Today skriver att boken är så bra att du inte kommer att kunna hålla den för dig själv. Det är klart att jag var tvungen att själv läsa den.

Till en början undrade jag dock var fascinationen låg. Jag läste några kapitel in och visst tyckte jag om boken men det var inte mer än så. Öppnas i händelse av min död liksom ... jag bara väntade på att hemligheten skulle uppdagas och spänningen sätta in.

Det gjorde den till slut. Inte så snart som jag hade förväntat. Men väl värd att vänta på. Och då gick det inte att sluta läsa... 
 

Berättelsen tar en sådan oväntad, men på ett sätt ändå självklar vändning att den griper tag. Välskriven och spännande. 

Stjärnor till Moriarty 
⭐⭐⭐⭐⭐

måndag 21 november 2016

olika prioriteringar

Det slog mig, efter att vi kom hem igår och såg att grannen hade satt upp adventsljusstakar och stjärnor i fönstren och dessutom maxat med röda julgardiner, att det faktiskt är första advent nu till helgen. Och som vanligt är jag inte alls med på tåget. Har inte ens rafsat fram lådorna med adventspynt från vinden. Jag går förvisso inte dit upp. Det krävs någon mindre höjdrädd för det uppdraget. Barnen eller Chris. Men jag hejar gärna på.


Jag brukar försöka trösta mig med att vi alla har olika intressen och prioriteringar. Även om jag trivs med pyntade och för all del välstädade hem är inredning inte ett intresse. Jag lägger helt enkelt inte tid på det. Vill jag få energi är det i stället läsning som gäller. Eller att skriva, ta promenader ... allt det där. En ledig dag, om jag inte haft tid att läsa, är ingen ledig dag. Då spelar en adventslåda på vinden ingen roll.

söndag 20 november 2016

är du ett downton abbey-fan?

tomten, ge mig bara hårda paket

~ till historieälskaren ~



läs mer HÄR hos Printz Publishing

Jag har tittat på- och älskat alla avsnitt av Downton Abbey. När jag nu såg att manusförfattaren, skådespelaren och författaren Julian Fellowers har skrivit Belgravia önskar jag att den ska ligga i ett paket under granen. 

Den vill jag verkligen läsa.

Ett tips till historieälskaren.

lördag 19 november 2016

himla gott



Jag är hungrig som en varg och ibland får man köra lattricket. 
Speciellt som det faktiskt är lördag. Då är det mer än okej.

Och himla gott ska det bli.

Förutom att hjälpa Indra att dela ut reklamen har jag mest suttit och läst och skrivit idag. Tiden har gått i en rasande fart och nu ska det bli så skönt att få mysa oss ner, nästan hela familjen (Indra är på vift), en stund i soffan. Bästa.

pixi-adventskalender

Ibland behöver man påminna sig om barndomens favoriter. När det var dags att välja ny högläsningbok till min klass rotade jag och en kollega runt i vårt svenskaskåp med skönlitteratur. Båda två blev vi alldeles åh:iga och ah:iga när vi hittade Prosten-trilogin. Minns att jag läste den som barn och tyckte mycket om.

Dagens barn är förvisso mer moderniserade ... men den har ändå fallit väl i smaken trots sitt då och då rätt gammalmodiga språk. Vilket har blivit bra samtal kring omodernt språk - vad är det?


Nu har vi läst ut första boken om Carl och Anton vilket passar bra för nu vill jag börja läsa vintersagor och så småningom glida in på julberättelser. Det är ju en förhållandevis kort tid kvar innan jullovet.


På tal om kort tid fram till jul ... när jag satt och gjorde läromedelsbeställningar köpte jag också en del skönlitterärt till eleverna samt snubblade på en Pixi-adventskalender. Vilket lyckokast. Eleverna kommer få varsin Pixi-bok med sig hem. Nu slipper jag planera och förbereda kalendrar. Perfekt. Och så mysigt. Har aldrig tidigare kommit i kontakt med en bok-adventskalender så det kommer att bli lika spännande för mig som för eleverna - hoppas jag.

Jag köpte min adventskalender hos Adlibris

fredag 18 november 2016

mindfulness för losers

Christoffer Holst har kommit med en ny bok - Mindfulness för losers. Tyckte man om hans debut - Mitt hjärta går på - kommer man att tycka ännu bättre om hans nya bok.

Det är lite Emma Hamberg över Holst's språk - vilket inte är en negativ härmning utan det faller sig helt klart perfekt, kanske för att jag tycker så mycket om Hambergs böcker och sätt att skriva. Det är korta, rappa kapitel, vilket är finemang för någon som mig, som tycker om att göra avslut och sätta bokmärket vid nytt kapitel. Inte alltid läge när kapitlen är tätskrivna och flera sidor långa. Nu bjuder i stället Holst på "bara-ett-kapitel-till-läsning" vilket ger ett bra driv i läsningen.


tack - Bokfabriken - för recensionsexemplar 

Pamela är en Jämtländsk ung kvinna som lite grann har fastnat i ungdomsåren och föräldrarnas källare. Det var kanske coolt med källare och egen våning under tonåren, men inte när man förbli kvar där ... Pamela känner inte att hon hör riktigt hemma i Solvik. Inte på frisören, där hon jobbar med att klippa sin före detta rektor och hans fru, inte i källaren och inte bland sina gamla vänner som efter Pamelas medverkan i teve-satsningen Heta nätter. Hon har kommit tillbaka till byn Solvik förändrad, men ändå densamma, men blir utstött.

När föräldrarna åker utomlands på semester passar Pamela på att låna sin pappas veteranbil och åka till Stockholm för att förverkliga sina drömmar:
Att bli fri.
Att träffa den amerikanske skådespelaren Wade Crust - som Pamela har en hemlig crush på - och nu ska han till Stockholm för att rekrytera en svensk motspelerska till teveserien där han medverkar och vars program Pamela tittar på om och om igen.

I Stockholm tvingas Pamela att sova i bilen de första nätterna men efter bara några dagar träffar hon på den mopedåkande, gymälskande Sebbe och hans storasyster - den nästan diplomerade mindfulnesscoachen Gloria - vars obetalda assistent hon blir. Samtidigt som Pamela florerar sig med kändisar och det amerikanska stjärnbesöket närmar sig kryper Solvik närmare inpå. Vad är det egentligen Pamela letar efter - och har hon funnit det eller kanske har det alltid funnits där framför ögonen på henne?

stjärnor till Mindfulness för losers
⭐⭐⭐⭐⭐

Blev du sugen på att läsa?
Håll utkik. Inom kort kommer jag ordna en utlottning där en vinnare får boken.


sparkling day

~ friday ~



Veckans bästa dag.

Jag har kommit hem, varit ute en sväng med hunden och hunnit landa med en kaffe. Himla härligt. Ute vräker regnet ner helt plötsligt, så jag hade tur på min promenad. Nu ska jag skriva några kapitel i väntan på att familjen kommer hem och samlas. 

Bästa, bästa dagen.

torsdag 17 november 2016

en kokong, ett ide

Veckan innan höstlovet var eleverna helt spattiga. Trötta efter flera veckors slit såklart. Men i mitt stilla sinne trodde jag nog lite naivt att de - och jag - skulle komma tillbaka med ny energi men spattigheten har liksom stannat kvar efter lovet så nu är vi spattiga - eller passiva hela bunten. I dag stod jag och dumstirrade på datorn trots att det var en klickövning som krävde min direkta närvaro.


underbar julstämning ...

Jag är trött och pigg på en och samma gång. Jag försöker balansera den hektiska slutet på terminen-ruschen med promenader, vila, läsning och härlig familjetid. Samtidigt längtar jag redan nu till jullovet. Det ska bli så skönt. Jag skulle vilja bo i en kokong av tid och harmoni med min familj så länge som en evighet. Och så bara vi tittar ut ibland när vi känner oss sprudlande av positiv energi. Typ som ett ide. 


tisdag 15 november 2016

mamma är bara lite trött

Den som någon gång har varit upp-till-halsen-stressad kommer att känna igen sig i Minnas känslor av vanmakt. Låter kanske som tung läsning men det är en mjuk feelgood med lite svart humor som twist skriven av Sara Beischer.


Minna, gift med Nicklas och småbarnsmamma arbetar som gymnasielärare. Hennes chef vill att hon ska gå en rektorsutbildning, kollegorna att hon ska stanna kvar efter arbetstid för att planera temaarbete och föräldrar på barnens förskola och skola ber henne att bli klassförälder samtidigt som barnen ska köras till aktiviteter, middagen ska lagas, vänner bjudas in och Minna borde verkligen träna. Minna kan inte säga nej, men till slut gör hennes kropp det och hon faller ner i det bottenlösa.

Så småningom börjar hon arbetsträna på en plantträdgård men det går inte framåt. Snarare blir hon allt tröttare, börjar tvivla på livets mening och kommer inte längre upp ur sängen. Ska hon nånsin komma tillbaka till "bra"? Hon som inte ens minns hur bra känns.

Stjärnor till Mamma är bara lite trött 
⭐⭐⭐⭐

söndag 13 november 2016

julkänslor

Det börjar smyga sig på lite julkänslor. Härligt. Nu är det snart dags att börja dekorera och fundera på om vi ska orka baka eller fixa julgodis i år. Vi håller i alla fall på att lägga sista handen på julklapparna. I år blir det inte alls många. Skönt att slippa hysterin kring det. Köp, köp, köp ...!, du vet.

Såklart går det trender i allt - även i julen. Hur man vill inreda. Traditionellt eller mer modernt kanske?
Jag föredrar det enkla, lantliga och lite avskalade i naturfärger som grönt och trä med inslag av guld/silver och rött såklart men med en trygg bas i vitt. Inget överdådigt pyntande, men hemtrevligt och mysigt. Det ska liksom andas jul.


Jul hos Ellos



Ellos Sverige

lördag 12 november 2016

förlist - mitt liv med nordman

Även om jag för närvarande håller på att läsa en bok ligger jag alltid steget längre fram och funderar på vilken bok jag vill läsa här näst. Just nu är jag väldigt intresserad av - och sugen på att läsa Förlist - mitt liv med Nordman av Håkan Hemlin och Anders Tengner.


APRIL 1994. ÖVER EN NATT FANNS DE BARA DÄR. Nordman, folkpopbandet som svenskarna älskade. Låten Vandraren blev en enorm hit och frontmannen Håkan Hemlin kastades in i en kändisvärld han tidigare bara kunnat drömma om. Nordman blev snabbt ett av de mest omskrivna banden i svensk press, men inte enbart på grund av deras musik. Håkans drogmissbruk och det som följde i dess spår blev snart en följetong i kvällstidningarna. En del historier var sanna, andra snarare nedtonade.


Jag var tonåring under Nordmans storhetstid och texterna grep tag i mig då - och jag minns dem än i dag. 
Det känns som ett måste att läsa den här boken.



Har du läst boken?

fredag 11 november 2016

det är jag som är caroline

Haha, jag är ju knäpp. Jag läste Caroline-trilogin typ baklänges. Bara mittenboken hamnade på rätt plats. Tyckte väl att det var lite förvirrande när jag påbörjade bok nummer tre, som alltså är bok nummer ett. Egentligen. Lite trist att det blev så. Först tänkte jag till och med strunta i Det är jag som är Caroline men så tyckte jag ju om de andra två så rackarn's mycket så jag läste i alla fall. Och ångrar inte. Fem stjärnor av fem. Man bara måste älska Caroline ... och Barlach som verkligen kan konsten att skriva dialog och skapa ett persongalleri jag själv skulle vilja skriva.


Helst vill jag såklart hem till pappa, men dels är han säkert full nu, dels är det det första stället mamma kommer leta på. Hade hon varit en polisstyrka skulle pappas lägenhet haft tjugofyratimmarsbevakning. 
Dessutom kan man ju inte gärna säga att man har flyttat hemifrån när man flyttar hem till sin pappa.
Citat ur boken s. 26

I Det är jag som är Caroline av Peter Barlach får vi möta en yngre Caroline än i del två och tre i trilogin. Här är hon bara sjutton år. Men redan stark och modig. Hon flyttar ut från sin mamma, mitt i smällkalla vintern, klädd i bara jeansjacka och med några få hundralappar på fickan. Det dröjer dock inte länge förrän Caroline har ordnat någonstans att bo och dessutom fixat ett jobb där hon får chansen att starta upp sitt varumärke Carolines Tapas. Hon är stark och låter sig inte trampas på.

Ändå är Caroline trasig. Hennes älskade pappa är alkoholist och älskar sin sprit mer än sin dotter. Hennes mamma är fast i sorgen efter en förlorad son och lever i en ny familj med man och son som tar upp all hennes tid och uppmärksamhet. Caroline kommer i kläm och blir inte riktigt sedd. Inte riktigt älskad. Hon tar sin tillflykt in i sexuella relationer med äldre män. En av dem utnyttjar henne och nästan våldtar henne. Men det ska ingen få göra ostraffat. Caroline hackar sig in i hans dator och tar skärmdumpar på sexsidor och bevis på att mannen köpt sex. Dock är det hon själv som blir anmäld för utpressning och intrång. 

När också hennes bästa vän försvinner rämnar till sist Carolines värld. Vem finns här för henne?

Klammeri med rättvisan är den röda tråden i trilogin om Caroline. 


Stjärnor till Barlach
⭐⭐⭐⭐⭐

keloid - aka bindvävstumör

Idag bjuder jag på en osminkad, osmickrande bild på mig själv. Jag visar upp min keloid (aka bindvävstumör). En grotesk tumör som jag bara visar upp för familjen och kanske den allra närmaste vännen ... och för läkare förstås. Men till och med då går jag med håret som sköld innan jag kommer på mig själv med att de faktiskt vill titta på tumören. Eller behöver för att kunna utföra sitt jobb ...

Jag outar här och nu eftersom jag tidigare skrivit om min keloid HÄR (lustig att jag då tycke att den keloiden var stor) och fått en hel del kommentarer och mail ... så nu en uppföljning.


Jag har haft min keloid sedan jag var kanske 19 år eller så och från början var den liten, men som tumörer gör växte den. Historian tar sin början i en öronpiercing som aldrig ville läka. Då var jag 9 år. Innan man visste att det var en keloid det var frågan om la man mig på operationsbänken till följd att operationsärret växte till en ny, mycket större keloid som också, efter några år opererades bort till följd av ... ja, men du fattar. Ju större operationsyta/sår, desto större keloid.

Ett tag åkte jag med ungefär sexveckorsintervaller till SÄS i Borås för att få kortisoninjektioner. Det resulterade i att keloiden, i det område som blev injicerat liksom stelnade till och slutade växa. Just där. I övrigt fortsatte tumören att breda ut sig. Precis då den växer gör det riktigt ont, liksom spränger och när det är kallt eller blåsigt ute gör tumören också ont. Inte annars. Men såklart är den i vägen och otroligt ful. Och ännu fulare är den bakifrån ... titta!



Kortisonet gjorde inte underverk. Vilket ingen direkt hade trott då keloider är svårbehandlade och till slut blev det mer på minuskontot (böket att åka från Alingsås till Borås, dessutom mitt under lektion då det är svårt att lämna jobbet såklart) än på pluskontot och jag tog en paus. Tills för ett tag sedan då jag insåg att tumören vuxit sig alldeles för stor för att vara okej. Inte ens mitt långa hår kan längre täcka tumören och då blir det estetiskt obehagligt.

Jag bokade ny tid på hudkliniken i Borås och blev remitterad till plastikkirurgin på Sahlgrenska i Göteborg. Nu ska jag opereras på nytt, få en direkt omgång kortison injicerat och sedan gå på tre dagas strålbehandling. Chansen att lyckas bli av med keloiden på så sätt är någonstans 93-94% tror jag, vilket avsevärt ökar chanserna från ungefär 40% som jag tror det var sagt med kortisoninjektionerna - vilket, tycker jag, väger upp obehaget med strålning (säger jag nu utan erfarenhet). 

Inte ens läkarna har sett en sån här stor keloid tidigare, de har i alla fall inte stött på någon tidigare även om de såklart existerar (googla vet'ja) och kanske hamnar jag i någon slags intressant forskningsdiskussion. Vem vet?

Nu väntar jag med spänning på att få en kallelse ... sen följer uppdatering (vet att ni är några som hittat mina gamla inlägg om keloider och som gärna - av eget intresse -  vill veta hur det går för mig).

tisdag 8 november 2016

hundra omistliga ting - a hundred pieces of me

Som djurägare - ja och som hundägare främst då kanske - gillar jag Lucy Dillons böcker (genre feelgood) lite extra mycket. Hon skriver hjärtevärmande berättelser där hundar alltid har en framträdande roll. Jag gillar tänket med att hålla en röd tråd genom alla böcker man som författare skriver. Det ger en särprägel på samma gång som det ger en behagfull igenkänningsfaktor för läsaren. Man vet på något sätt vad som väntar. Det enda problemet kring Dillons böcker, tycker jag, är att det blir aningens svårt att hålla reda på vilka jag har läst och inte. Den röda tråden lyser liksom extra röd när Dillon skriver. Hund, kvinna, relationer, butiker, mysfaktor, parker, promenader ... oj, har jag läst den här eller inte?

Men! Det är ett sånt behagfullt I-landsproblem. 


Gina är inte alls någon hundmänniska. Ändå kommer Buzz, en vilsen, rädd och hemlös grayhound in i hennes liv. Till en början är Gina rådlös och klumpig men känner långsamt - och mot sin vilja - hur känslorna för Buzz växer sig allt starkare. Kan hunden med sina rådjursögon fylla det tomrum och lätta på ensamhetskänslan hon känner av sedan skilsmässan från Stuart? 

Gina vill lämna sitt gamla liv med sjukdom och hjärtesorg bakom sig och till den nya lägenheten bestämmer hon sig för att bara ta med Hundra omistliga ting. Hon har insett att det mest behagfulla är att leva i nuet. Med hjälp av sin bästa väninna, hunden Buzz och ett husrenoveringsprojekt som allesammans får Gina att tänka på annat än att älta sitt förflutna kommer hon långsamt på fötter igen. Men det visar sig svårare än så att göra upp om det förflutna ... 


Stjärnor till Hundra omistliga ting
⭐⭐⭐⭐

måndag 7 november 2016

ödehus

Min hjärna kickar igång direkt när jag hör ordet ödehus ... eller för den delen ser hus som står tomma längs vägen. Ibland med krossade fönster, förlorade takpannor, farstukvistar som vikt sig och kanske en eller annan inrasad vägg. För att inte tala om alla lador och uthus där inte ens stommen håller ihop längre utan allt liksom har vikt och snurrat ihop sig. Vilket man inte kan tro om ett hus eller byggnad men ingenting är omöjligt. Tydligen.


När vi var i Värmland (och för den delen i Dalarna) passerade vi så många ödehus. Många av dem stod bara ett stenkast från ett lite nyare boningshus - generationsskifte tänker jag och funderar vidare. Vilka har bott här? Hur levde de? Jag vill resa tillbaka i tiden. Historia har alltid fascinerat mig.

söndag 6 november 2016

cigarettsunkiga trappuppgångar

Det är iskallt ute med snö som flyger på tvären. Men rätt så vackert ändå även om det inte kan mäta sig med Branäsbackarna, fjällen eller naturen kring Klarälven i Likenäs där snön låg decimeterdjup. Himla mycket bättre än det här grå försöket till snötäcke.

Men, jag ska inte klaga - och när jag hjälpte Indra att dela ut reklamen tidigare fick jag upp värmen ordentligt i några matosande, cigarettsunkiga trappuppgångar. Dagens träningspass - check.

Nu en kaffe.


etthundra mil - av Jojo Moyes

Inför läslovet hade jag laddat en hel väska full av böcker. Såklart förstod jag att jag inte skulle hinna läsa dem alla men jag vill alltid ha en backup. Jag kanske vill ge upp om en bok eller så ges oväntat mycket lästid - eller så är någon bok väldigt snabbläst ... Kan säga att jag kom hem med en helt oöppnad bok, två utlästa (förutom ljudboken) och en påbörjad. På hemvägen var intentionen att fortsätta att lyssna på ljudbok men jag spenderade mesta delen av resan med att titta på bilar som låg i diket (blixthalka) eller att sova (bort migränen).

Först av allt läste jag ut Brudskeppet - av Jojo Moyes. Lite seg, men ändå okej. Och sen valde jag direkt en annan bok av henne - Etthundra mil


Fortfarande tycker jag allra bäst om hennes Livet efter dig (uppföljaren var inte alls lika bra) men Etthundra mil är ändå en mysig sträckläsningsbok. 

Jess är en ensamstående mamma till dottern Tanzie, ett matematiskt geni och till sin exmans son Nicky. Hon sliter med dubbla arbeten för att få ekonomin att gå ihop sedan hennes man lämnade henne för två år sedan. Hon kräver inget bidrag från hans sida eftersom han är sjuk och inte har något arbete. Dessutom bor han numera hemma hos sin mamma.

Tanzie får ett erbjudande om ett nittioprocentigt stipendium till en privatskola men Jess inser att hon aldrig kommer att kunna uppfylla sin dotters önskan. Trots att stipendiet är det högsta som någonsin har erbjudits och Jess bara behöver betala tio procent + skoluniform finns pengarna inte.

Samtidigt trivs inte Nicky med tillvaron och hotar att hoppa av skolan eftersom flera av grannarna och skolkamraterna är både retsamma och hotfulla. Till slut hamnar Nicky på sjukhus efter en misshandel.

Ed är en rik affärsman som anklagas för insiderbrott. Han har anställt Jess som sin städerska och stöter sedan på henne igen på puben där hon arbetar och där Ed försöker dränka sin panik i en massa alkohol. De kommer från två olika klassamhällen för att inte säga världar men det slumpar sig ändå att de hamnar i samma bil på väg till Skottland där det ska hållas en matteolympiad. Om Tanzie gör bra ifrån sig där kan det bli hennes biljett in till privatskolan och allas drömmar kan gå i uppfyllelse. Det blir en bil fullastad med människor som Moyes i vanlig ordning modellerar och fyller med liv och gör till härliga karaktärer. Här finns också en stor, illaluktande och ständigt fisande - och älskad - hund. Större delen av handlingen tar plats här i bilen där känslor bubblar och sanningar kommer fram och skakar om dem alla. 


Stjärnor till Moyes Etthundra mil
⭐⭐⭐⭐

lördag 5 november 2016

hur vi umgicks och pratade med varandra

Nu har vi levt i en vecka med minimalt med wifi vilket har varit förvånansvärt skönt för samtliga, även om speciellt Branästoppen lockade en del eftersom där var så fritt och fantastiskt på alla sätt och vis *harkel. Men, hur som helst, så kommer vi hem och jag tänker att jag lite snabbt och lätt ska ladda upp några bilder ... tji fick jag. Datorn vill inte samarbeta alls och efter viss möda och massor av onödig tid blev det - inte som jag hade tänkt mig - så här ...
 
 
 
Andra gången vi åkte upp till Branäs - inte alls långt från huset vi hade hyrt - var det strålande sol och decimeterdjup snö. Snön kom tidigare än beräknat. Det var sagt att snön och kylan skulle komma först till helgen, alltså nu, men så började det snöa i onsdags, tror jag det var. Himla fint.
 
 
 
Dagen då vi åkte till Norge och Trysil var det dock regn. Lite trist eftersom halva Norge i princip försvann bakom regnmolnen som om landet var alltför blygt för att våga visa upp sin storslagenhet. Det var inte första gången Norge för mig, men för resten av familjen som mest fick se skog. Och lite mer skog. De där djupa dalgångarna med utsikt gömde sig ...
 
Och sen ett potpurri av bilder.
 
 
Köket med vedspis - åh!
 
Och eftersom vi inte hade varken wifi (mer än hjälpligt) eller teve hjälpte barnen till med att hacka grönsaker och elda i vedspisen och kaminen i vardagsrummet, de spelade spel, LÄSTE och lekte med varandra, vi umgicks och vi PRATADE med varandra! Wow.
 
Fick behagfulla flaschbacks från när jag själv var barn och ingenting som stavas skärm lockade bort från det som faktiskt betyder något.

 
 
 
Första dagen åkte vi till Digerfallet. Storslaget och vackert.
Det bästa med att turista så här års är att det är så få andra som tänker som vi. Med andra ord är vi praktiskt taget själva vilket är så ofantligt skönt.
 
 
 
Eftersom vi bodde så pass långt norrut i Värmland passade vi på att ta en tur till Mora så att jag fick återuppleva gamla minnen. Lina (aka min storasyster) minns du när du satt på den stora dalahästen och jag på den lilla? Vi tog kort och det regnade precis hela veckan när vi var i Dalarna. Jag tror aldrig att jag har frusit så mycket. Den här gången regnade det och snöade om vartannat. Undrar om solen någonsin skiner i Mora? Det kanske är som Borås där det antingen regnar eller snöar?
 
 
Barnen passade på att måla varsin egen dalahäst. Så himla fint att de ordnar det så för kidsen.
 

Veckan var så himla fin och jag ville inte att den skulle ta slut. Men allt gör ju det till sist.
Det enda som var skönt att lämna var de stenhårda - och jag menar STENhårda - sängarna. Fyf... vilken ryggvärk, axelvärk, höftvärk ... de gav. Och så vattnet. Trots vatten i kran fick vi köpa stora petflaskor eftersom det smakade - och till och med luktade - så förtvivlat mycket järn. Helt olidligt. Men annars hade jag kunnat stanna. I tystnaden, i stillheten, i gemenskapen, i det stressfria och i den vackra naturen.

Önskan att bo lite längre norrut ...

tisdag 1 november 2016

regn och snö


Igår regnade det i Norge, Trysil. Helgen var så himla fin med solsken, men ja ja. Regn i Norge är också en upplevelse.

Idag snöar det i Mora. Sist jag var här - när jag var i Englas ålder så där på en höft, var det sommar men gräsligt kallt och regn nästan varje dag. Mora i vackert väder får bli en upplevelse en annan gång...

Förutom att den storslagna utsikten minimeras och gick oss förlorad i Trysil, trivs jag med att semestra så här års. Även om vädret är ombytligt... Men som sagt, det kan ju vara så även om sommaren. Främst tänker jag på hur lugnt och rofyllt det är. Ingen trängsel, inga andra semesterfirare förutom en eller annan norrman och tysk... Precis som jag ville ha det.


brudskeppet - av jojo moyes

Brudskeppet av Jojo Moyes är en sån där typisk bok jag bara snubblade över. Ändå är Moyes en av mina favoritförfattare. Det var en gång när jag skulle låna nya böcker på biblioteket som Brudskeppet stod i hyllan för återlämnade böcker. Innan dess hade jag aldrig hört talas om titeln. 

Just då gick den inte att låna eftersom den var reserverad (tydligen finns det andra, mer framåt som har hört talas om boken före mig, ser man på ...). Men nu var den ledig.

Moyes har gett ut sina böcker via två olika förlag här i Sverige. Så där finns kanske förklaringen till att jag aldrig tidigare har hört talas om Brudskeppet. För jag har inte hört talas om någon av hennes böcker som Forum förlag har gett ut:

Det skyddande regnet.

Moln över Arcadia.

Brudskeppet.

Silver Bay.

Printz Publishing har gett ut Moyes övriga titlar:

Sista brevet från din älskade.

Livet efter dig.

Sophies historia.

Ett hundra mil.

Arvet efter dig.

Toner i natten.


Och dem har jag alla hört talas om ... och läst alla utom Ett hundra mil och Toner i natten



När Moyes skrev sin roman Brudskeppet inspirerades hon av sin egen släkts historia. 1946 korsar tusentals kvinnor - krigsbrudar - världshaven för att återförenas med de män de gift sig med under andra världskriget. De reser alla mot en osäker framtid och lämnar efter sig familjer som de högst troligt aldrig mer kommer att återse. 

I Sydney, Australien, går fyra kvinnor ombord på Victoria tillsammans med 650 andra krigsbrudar. Deras fartyg ska ta dem till England tillsammans med en last med vapen och flygplan. Skeppet är också fullt av tusentals marinofficerare och besättningsmän. 

Avice är en förnäm ung kvinna som anser sig för mer än de tre andra kvinnorna som hon delar den trånga hytten tillsammans med. Hon söker sig snabbt efter annat sällskap.
Margret är gravid och en naturnära bondflicka som vill vara alla till lags.
Jean är ung och levnadsglad och vill festa (män och kvinnor lever strikt åtskilda men hittar trots det ändå sätt för att umgås) och ger sig snart ut på farligt vatten.
Frances är en tystlåten och gåtfull sjuksköterska som mest håller sig i ensamhet. Hon bär på en hemlighet som är på väg att hinna i kapp henne ...

Under resans gång blir många av krigsbrudarna osäkra och osäkerheten sprider sig. Många av äktenskapen har ingåtts i all hast under kriget och är inte alltid de mest stabila och vad som väntar dem i England är ännu ovisst ...

Stjärnor till Brudskeppet
⭐⭐⭐