fredag 11 november 2016

keloid - aka bindvävstumör

Idag bjuder jag på en osminkad, osmickrande bild på mig själv. Jag visar upp min keloid (aka bindvävstumör). En grotesk tumör som jag bara visar upp för familjen och kanske den allra närmaste vännen ... och för läkare förstås. Men till och med då går jag med håret som sköld innan jag kommer på mig själv med att de faktiskt vill titta på tumören. Eller behöver för att kunna utföra sitt jobb ...

Jag outar här och nu eftersom jag tidigare skrivit om min keloid HÄR (lustig att jag då tycke att den keloiden var stor) och fått en hel del kommentarer och mail ... så nu en uppföljning.


Jag har haft min keloid sedan jag var kanske 19 år eller så och från början var den liten, men som tumörer gör växte den. Historian tar sin början i en öronpiercing som aldrig ville läka. Då var jag 9 år. Innan man visste att det var en keloid det var frågan om la man mig på operationsbänken till följd att operationsärret växte till en ny, mycket större keloid som också, efter några år opererades bort till följd av ... ja, men du fattar. Ju större operationsyta/sår, desto större keloid.

Ett tag åkte jag med ungefär sexveckorsintervaller till SÄS i Borås för att få kortisoninjektioner. Det resulterade i att keloiden, i det område som blev injicerat liksom stelnade till och slutade växa. Just där. I övrigt fortsatte tumören att breda ut sig. Precis då den växer gör det riktigt ont, liksom spränger och när det är kallt eller blåsigt ute gör tumören också ont. Inte annars. Men såklart är den i vägen och otroligt ful. Och ännu fulare är den bakifrån ... titta!



Kortisonet gjorde inte underverk. Vilket ingen direkt hade trott då keloider är svårbehandlade och till slut blev det mer på minuskontot (böket att åka från Alingsås till Borås, dessutom mitt under lektion då det är svårt att lämna jobbet såklart) än på pluskontot och jag tog en paus. Tills för ett tag sedan då jag insåg att tumören vuxit sig alldeles för stor för att vara okej. Inte ens mitt långa hår kan längre täcka tumören och då blir det estetiskt obehagligt.

Jag bokade ny tid på hudkliniken i Borås och blev remitterad till plastikkirurgin på Sahlgrenska i Göteborg. Nu ska jag opereras på nytt, få en direkt omgång kortison injicerat och sedan gå på tre dagas strålbehandling. Chansen att lyckas bli av med keloiden på så sätt är någonstans 93-94% tror jag, vilket avsevärt ökar chanserna från ungefär 40% som jag tror det var sagt med kortisoninjektionerna - vilket, tycker jag, väger upp obehaget med strålning (säger jag nu utan erfarenhet). 

Inte ens läkarna har sett en sån här stor keloid tidigare, de har i alla fall inte stött på någon tidigare även om de såklart existerar (googla vet'ja) och kanske hamnar jag i någon slags intressant forskningsdiskussion. Vem vet?

Nu väntar jag med spänning på att få en kallelse ... sen följer uppdatering (vet att ni är några som hittat mina gamla inlägg om keloider och som gärna - av eget intresse -  vill veta hur det går för mig).

6 kommentarer:

Mamma C sa...

Det här var något jag aldrig har hört talas om. Hoppas att det går bra för dig nu och att detta som du ska göra fungerar denna gång.
Kram Mamma C

Marita sa...

Men kära nån så det ser ut, vilket elände och helvete du haft och har fortfarande. Så stor den ser ut och måste ju vara otroligt jobbig att ha och leva med. Jag hoppas verkligen och håller tummarna att det går att göra något åt den till sist.
Kram vännen♥♥

Susanne sa...

Håller tummarna att operationen lyckas.
Ha en trevlig fredag.

Trail & Inspiration! sa...

Håller alla tummar och tår att operation och strålbehandling fungerar för dig! <3
Kram M!

Kamillas Kamera sa...

Håller mina fingrar och tår för dig. Hoppas att operationen går bra.

Kram Kamilla

Lina sa...

Hoppas du får tid snabbt så du slipper tänka på o känna den varje dag!
kram