söndag 8 maj 2016

livbojar

SAKTA IN

Vilka härliga sommardagar vi har fått, så lägligt nu vid långhelgen dessutom. Men sen får det gärna bromsa in igen till härlig vår. Är rädd att, om det blir sommar redan nu, så kommer resten av årstiden regna bort. Långsam tack, nice and easy. För såna här dagar vill jag kunna fylla min semester med!
Samtidigt är det så konstigt för mitt i allt det underbara är jag lite tudelad. Till sol, till värme och till ljuvligheter ... Jag blir alltid lite sorgsen ... mitt i att ha det jag vill ha. Ledighet tillsammans med familjen, med sol och värme. Det är underbart. Men så fastnar jag i tänket att allting tar slut ... 

Jag känner mig pigg på samma gång som jag känner mig trött och lite urlakad på energi (kan man göra det? På samma gång?). Jag antar det. Eftersom det är just vad jag förnimmer. Hur som helst, det är kanske inte så konstigt eftersom mina järnvärden och reservdepåer var nere på obefintligt för inte så länge sedan och vägen upp till normala/bra värden säkert är både lång och krokig. Två steg fram, ett bak ...

Vill mer

Vårens lediga dagar som ligger strösslade likt livbojar är räddningen mot terminsslut och semester. Jag vill till gymmet och det går inte att skylla på att logistiken inte går ihop, att det är mycket nu, för det stämmer inte. Men orken. Orken finns inte där mer än till dagliga långa promenader, som visserligen är gott nog. Väldigt bra dessutom, eftersom jag för det mesta nästan alltid snosar på 20 000 steg om dagen. Men ...! 


När jag tar min andra stora mugg latte till frukost kan jag ändå inte låta bli att sakna gymmet och träningen. Med en djup klunk försöker jag svälja ner stressen och ja, det dåliga samvetet. För vad? För att jag inte tränar styrka fastän jag vill. Men ... inte orkar. 

Endorfiner, ja tack amen

Igår blev det dock en tur dit. Äntligen! Körde först 30 minuter på löpbandet. Hade tänkt att bara värma upp för att sedan fokusera på styrka men det gick av bara farten. Stegen. Sedan höll jag fokus på rygg/axlar/armar. Kändes helt galet att lämna 24C och strålande sol för att äntra gymmet men det var så härligt. Folktomt nästintill och känslan när endorfinerna fyllde kroppen ... oemotståndligt! Speciellt som jag känner mig lite ledsen. Det där är en känsla som kommer och går helt utan anledning, egentligen, Men det är en tanke om att allt bara rinner mig ur händerna. Livet. Tiden. Och så blir jag sorgsen. Men träningen hjälpte upp.

Efter det här passet hoppas jag på att det blir till en vana igen. Till något roligt, lustfyllt och energigivande med minst två/helst tre pass i veckan. Det gäller bara att planera veckan. Kolla kalendrar och synkronisera. Det är roligast att träna tillsammans.