måndag 30 juni 2014

Rosor är röda... är vita och rosa.


Jag verkligen älskar hur någon. Vem? Har tänkt i vår trädgård. Det finns en ton som går igen och även om jag själv lätt alltid hamnar åt det vita som i kritvitt är jag också förtjust i rosa och lila nyanser. Och vår trädgård är just det. Rosa. Lite vitt. Men framför allt lila. Det skapar en sån fin sammansättning och en helhetsharmoni som gör att man kanske inte vet vad som lurar runt hörnet. Men när man väl tar sig runt dit faller allt på plats och skapar symfoni med alla trädgårdens rum. En helhet. Ja!

Inget mix och virrvarr med hela färgpaletten och oreda.
Utan väl sammansatt.

Och på det lite irriterande gult. Som ska bort.

Bort.

 

söndag 29 juni 2014

Att nästan vara klar.



 Altanen blev större än jag kunde föreställa mig. Och alldeles perfekt.
Saknas bara lite räcke. Och en loungegrupp. Sen är den klar. 
Helt på riktigt klar.
 

lördag 28 juni 2014

fredag 27 juni 2014

När drömmar och verklighet är livet.


Bara ett stenkast bort, förbi en fårhage, några höns och den där tuppen som gör så att vi tror att vi bor på landet fast det inte är sant. Och så vidare längs den ringlande vägen, upp och ner och hit och dit. Där. Finns sjön. Där finns Mjörn. Och vågskvalpet och lugnet.


Nu går det att köpa sig en alldeles egen ö mitt i vågskvalpet. Med bryggor och badplatser, en stuga och massvis med lugn och ro. Ett sommarparadis.

Tja, varför inte?
Bara att hosta upp 2,8 miljoner. Ingenting märkvärdigt med det.


Och drömmen om en båt. En dag. Kanske.
Ja, för med egen ö måste man ha en egen båt. Såklart.

Tänk att bara kunna ta sitt spö och stå på sin egen klippa och fiska från sin alldeles egna ö.
Är inte det livet?


Men fram till dess. Drömmar.
Och ett vågskvalp och några allmänna klippor bara ett stenkast bort.
I en verklighet. Som även den är livet.
 

torsdag 26 juni 2014

Min sommarlista.

Jag fick en lista av Helena att fylla i. Passande nu då jag precis tagit mina första andetag i min sommarsemester. S.E.M.E.S.T.E.R. Ja, just det.


Listan lyder.


Hur ser mina planer ut för sommaren?
Om bara ett litet tag bort åker vi till Turkiet i en vecka och bara slappar, bara är och bara njuter. Efter det väntar en vecka med husvagn i Skåneland. En sträcka längs Österlen väntar i år igen då Indra spelar handboll i Åhuscupen med härlig beachhandboll. Hoppas på lika bra väder i år som det var förra året.


Annars? Ja, annars hoppas jag på att kunna vistas mycket vid vatten, både sjö, pool och hav. Och att skriva! Fortsätta på den där ungdomsromanen som först var en triologi men som nu ska bli en enda. Du vet, om Pixi-Lee.

Och att umgås med familj och vänner och få rå om riktigt mycket.

... och läsa! Läsa i massor.








Vad gjorde jag på midsommar?
Vi hade besök från Sollefteå och tillsammans med min syster med familj umgicks vi helt avslappnat på picknick vid en av stans bästa lekplatser. Utan midsommarstång men med sill och potatis. Och innätad hund, javisst. Tillika innätad dotter. Frågor på det?











 Min bästa sommarfrukost?
Är och förblir en härligt mättande smoothie och en stor kaffe på det.




Bästa sommarlåten?
Jaa... något svenskt med Tomas Ledin eller Gyllene Tider. Det är sommar om något. Men helst nåt popigt eller rockigt. Sommarplågor är just plågor. För det mesta.




Vad passar bäst på grillen?
Vad passar inte på grillen? En ny upptäckt, som vi precis börjat med, är att dela en savoykål med ringlad olja och kalvfond. Smasch på grillen och gott som tillbehör till kött, fågel och fisk. Och mitt emellan. Som sagt, vad passar inte på grillen?




Vad dricker jag helst i sommar?
Massvis med vatten. Rosé eller vitt är gott.






Vad ska jag läsa i sommar?
En liten hattaffär vid hörnet. Bland annat. Hoppas på mycket läsning i år och har lånat några pocket som får åka med på resan.




Favoritplagg under sommaren?
Förutom bikini i poolen och havet och i solstolen älskar jag klänningar och saronger.




Bästa parken?
Jag är inte så bevandrad i parker. Men vi bor bara ett stenkast bort från Nolhagaparken så. Ja. Den!




Bästa badstället?
Havet.




Hur ser din sommarlista ut?

onsdag 25 juni 2014

Snart bär det av.


Att sporta en midsommar- och kalasklänning. En ren lycka när det färgsprakande kommer från Desigual.
Smaken är ju visserligen som smaken är men hur kan man inte tycka om det fantasifulla i storblommigt, glitter och färgglada mönster? Hur?

Lycka är också att vara alldeles veckovill och gå på sparlåga med långledighet över midsommar och nu bara en dag kvar på jobbet innan semester. Eller föräldraledighet om man ska ta det hela korrekt. Sex veckor av ledighet minsann.

Och den där Desigualklänningen åker så klart ned i resväskan.
Snart. Snart bär det av.

 

Sponsrad video: Pripps Blå presenterar sommaren 2014.



Blå blå vindar och vatten. Blå blå vindar och hav... Inte för att jag gillar öl. Men Pripps Blå är ändå synonymt med svensk underbar sommar. Sol, musik, ledighet och saltstänkta hav. Allt det där jag gillar.

Pripps är så mycket mer än öl.
Inför den här sommarsäsongen har Pripps Blå samlat en rad färgstarka personligheter som delar med sig av sina bästa intryck och sommarminnen i en filmserie.

På pripps.se kan du lätt hålla koll på vad som händer i Sommarsverige. Du får hjälp att inte missa dina favoritkonserter genom att ladda ner en kalenderpåminnelse och dessutom dela med dig och ta del av andras bästa festivaltips.


Så heja. Ut och njut av bästa Sommarsverige nu.
Vare sig du gillar öl eller inte. Saltstänkta hav eller ej. 

Musik, sol, vind och vatten. Och ett eller annat måsskri. Det är sommar för mig.

~ det här är ett sponsrat inlägg ~

 

söndag 22 juni 2014

Att göra ansiktslyft.


Jag inleder semestern lite trevande med långledighet över midsommar, sen två dagars jobb innan semestern slår till på riktigt riktigt. Men redan nu har jag gått ner på lågvarv, sover klubbad i flera timmar och vaknar trött och sömnseg som tecken på att det är mycket stress som måste sovas bort. 

Och jag målar fönster och vi bygger altan. Precis som man ska på sin semester.


Det är framsidan som får sig ett rejält ansiktslyft och blir välkomnande och mjukt för en loungegrupp, kvällssol och rosévin. Precis som det sig bör i en svensk sommar, mild och god.

 

måndag 16 juni 2014

Där. Någonstans.



Turkiet alltså. Bara några veckor bort. Men nej, jag längtar inte det minsta eller känner något resivrigt pirr i magen. För jag har inte fattat att Turkiet ligger bara alldeles strax bakom hörnet i tid. 

Samtidigt. 
Det är klart att jag vill vara där. Redan. 
 Vid Alanyakusten, drygt en mil från centrum. Där. Någonstans.

Har du varit där? Och vill du i så fall tipsa om måsten vi inte får missa och nitar vi inte ska gå på?

Jo, jag längtar. Lite grann.

söndag 15 juni 2014

Oscar Zia och en potatisfestival.


Googlar man potatisfestivalen kan man läsa att det är en av Sveriges äldsta festivaler.
Under flera år har jag inte satt min fot på festivalen men i år lockade Oscar Zia ner familjen. Indra cyklade i förväg tillsammans med en kompis och väntade i en timme längst fram vid scen för att vara riktigt nära. Vi som hamnade lite längre bak kunde ha koll på Indra genom storbildsskärmen eftersom kameran då och då gjorde svepande rörelser ut över publikhavet. Det var en lycklig tjej vi såg. Minst sagt.

Lycklig autografjägare.

Sedan sist tycker jag att festivalen skärpt upp sig några nivåer. Här finns något för alla.
Potatisland och närodlat. Marknadsstånd och tivoli. Och Oscar Zia.

Vad mer behövs liksom?! 

 

fredag 13 juni 2014

Att ta del av ett sammanhang (och bli med iPad Air).


Alltså. Jag och appleprodukter. 
Men nu har jag en. En alldeles egen jobbpadda att bekanta mig med.
Och jag ingår i ett sammanhang. Ett arbetslag och den känslan!
iPad och arbetslag alltså. Inte klokt. 

Jag kände ingenting när jag tog examen (kanske delvis för att jag inte deltog vid något firande på universitetet och knappt fattar att det är över). Men nu. När jag börjat arbeta och är en del av det där sammanhanget som jag saknat så länge. Då. Känner jag massvis. 
Och jag känner stort. 

Både tacksamhet, lättnad, glädje och allt det där som kommer när en dröm gått i uppfyllelse.

Examen och att sluta upp med att vara student kan slänga sig i väggen. Det är att börja arbeta som känns.

Att arbeta och att vänja mig vid att vara ledig när jag är ledig. Att ha en lördag och en söndag framför mig som inte kräver uppmärksamhet på någon tenta eller inlämningsuppgift. 

Att arbeta några veckor till fram till semester. Som lärare.
Fatta. Jag är lärare nu.
Och en del av ett sammanhang.
Med padda och allt.


(och jodå, tack och lov var barnen friska på skolavslutningen. Det var så fint så)

 

tisdag 10 juni 2014

Fläderisglass i sommarsol.


Jag har fått inleda veckan med lite vab. Först Indra, sen Engla. Hoppas bara alla är friska på skolavslutningen längre fram i veckan. Men kan man läka sig själv i sommarsol med fläderisglass så har man den bästa medicinen inom räckhåll. 

Och nu har pionerna slagit ut. Hur fina?

 

måndag 9 juni 2014

Att behandla en keloid/bindvävstumör.


Det är ju det bästa. Nu har jag lärt mig att hitta själv till SÄS i Borås hemifrån och behöver inte längre någon ledsagare.... ja. Mitt lokalsinne har plockats ut, lagts i en glasburk med locket på och sedan kastats bort, ut i havet någonstans. Så illa är det. Men nu. Hittar. Jag.

Även om jag fortfarande blir alldeles yr i huvudet på väg ut från parkeringshuset, i den där karusellen som i spiral går ner och ner och ner och aldrig tar slut. Hur som helst. I dag kom jag på grund av vägarbete med andan i halsen tre minuter försent till min doktor, som är den bästa, och sen är det bara tjoff tjoff i princip. Och så är behandlingen klar för den gången.

Just nu behandlas keloiden på örat med kylspray och det känns ungefär som att ligga i en solstol under en gassande sol (undersökningslampan) och från ingenstans bli mulad på örat av en isig snöboll. Lite fnissigt så där eftersom situationen är rätt absurd. Men kylbehandlingen har en smärtlindrande effekt så när min namne till doktor injicerar kortisonet sedan känns det... ingenting är en överdrift men det känns knappt. Så kan jag säga. Och dessutom. Vill man bli fin får man lida pin. Lite så.

Och behandlingen har gett resultat. Redan efter första gången blev keloiden synbart mindre och på den vägen är det. Jo minsann. Även om det går långsamt eftersom det är en rejäl kluns och intervallerna är mellan 1-2 månader. Hur som helst. Med resultat i hand är jag över förväntan glad eftersom det här är långt mer än jag hoppats på. Anledningen till varför jag väntade så länge med att söka hjälp är att keloider är svåra, för att inte säga omöjliga, att råda bot på. Och jag tror att det är ungefär 40% chans att den behandling jag nu får biter alls. Men ibland. Ska. Man. Helt. Enkelt. Ha. Flyt!
Riktigt bra flyt.

Och det gläder mig.

 

söndag 8 juni 2014

Det gör så fasligt ont att ingenting ha fått.

Ur balans. Jag skulle kunna skriva en hel roman om det. Men jag gör det inte. Istället försöker jag författa mig kort och vara rakt på sak. Mest för att jag vill få ut mina känslor. Sätta ord på dem.

I september förra året brakade min kropp samman och jag kämpade och kämpade fastän jag inte visste om att jag kämpade. Först var det bara lederna som mådde dåligt. Sedan också magen. Och jag kämpade. Så mycket att min kropp till slut sa, Nej. Stopp. Nu får någon annan kämpa åt mig. Och jag hamnade på sjukhus. Fortfarande kämpandes. Utan att egentligen veta om hur mycket jag kämpade. En inre kamp som inte går att se. Inte går att ta på.

Så kom jag hem. Och fortsatte min kamp. Speciellt påtaglig, den enda påtagliga kampen kanske, blev den jag förde med mina studier. Att läsa en hel termin på distans. Men jag klarade det. Så klart jag gjorde.
Men min kropp var trött. Den är trött. Så in i bängen trött. Men jag försöker att tassa på tå för mina egna känslor. Nu när kroppen mår näst intill bra för denna gången. Så mår mitt inre. Not. So. Good. Och jag vet fortfarande inte helt och hundra varför jag mår som jag mår. Min reumaläkare arbetar utifrån att jag är reumatiker. Min gastroläkare utifrån att jag har crohns. Och mitt inre arbetar med att försöka hitta fast grund att stå på. En tyst turbulens.

Samtidigt. Som vuxen har jag lärt mig att gråta. Något jag aldrig gjort förr. Bara bekämpat en tyst, så osynlig gråt som möjligt. Att nu gråta öppet. Det är på något sätt mitt nya jag och sättet jag läker mig själv på. Inifrån och ut. Jag är en av de studenter som faller i gråt under opponeringstillfället. Inte för att examinatorn var en dryg typ, vilket han var. Jag uppskattar att få konstruktiv kritik men den får gärna vara, om inte inlindad i bomull så i vart fall i ett tunt lager silkespapper. Inte hånfullt levererat. Men. Det var inte därför jag grät. Utan för att hans sista fråga till mig; varför har du haft två handledare? fick mig att... ja, jag landar där igen. I känslan av att ha gett och gett men när jag själv mådde som allra sämst få. Ingenting. 
Det smärtar och gör ont. Och ja, jag grät. För trots att jag försöker se mellan fingrarna och därtill tänka att. Jag. Behöver. Aldrig. Mer. Möta. Aldrig. Mer. Se. Så... Smärtar. Det. Och det gör så fasligt ont att ingenting ha fått. Efter alla år.

Häromdagen svor och skrek jag åt en kökslåda som inte ville stängas eftersom kastrullerna däri var i oordning. Balanserad? Nej. Bara fasligt svag. Därinne. 

 Med en gråt som ligger alldeles under ytan och hjälper mig att få må bra. Inifrån och ut.
 

fredag 6 juni 2014

Det känns inte så.



Jag sitter här och känner efter. Är det någon förändring?

Nja, det står en ny bil på uppfarten. En automat. Det är förändring.
Jag längtar efter att ha tid att städa. Det är förändring.
Men jag har inte slutat studera. Jag är fortfarande begravd i apa-manualen (som jag trodde att jag behärskade helt vid det här laget) och mitt examensarbete. Jag har tagit examen. Men det är ingen förändring. Jag känner ingenting med än fejk. Examen är fejk. Varför fira examen när jag visserligen är godkänd i examensarbetet men behöver göra kompletteringar. Logiken går inte ihop.

Om några veckor är jag redo för examensresa. Det är jag så värd.
Men å andra sidan. Alla andra som åker med på resan är precis lika värda den. 

Examen alltså.
Jag trodde på något sätt att det skulle kännas större. Kännas. På något sätt. 
Bara lite.

Men jag. Känner. Ingenting. 

Och det är på något sätt helt okej. Det också.

Jag har lärt mig, på enkelt smärtfritt men också väldigt smärtsamt sätt att saker och ting inte alltid blir som man tänkt sig. Kanske väldigt sällan egentligen.
Men - det kan bli fint ändå.

Heja mig. Efter drygt fem års studier har jag tagit examen.
Men det känns inte så.