måndag 31 mars 2014

Över hela vår stad.


Så blev det måndag igen efter en helg som på alla tänkbara sett blev så fin, så fin.

Dagarna bjöd på sovmorgon och solsken som nästan lurade oss att tro att sommaren redan är här. Barnen drog fram asfaltskritor och målade vår uppfart i regnbågens alla färger, tog cykelturer runt kvarteret, lekte med grannarnas katter och sportade shorts och t-shirt bara (fast jag sa att det inte riktigt var helt okej. Det är trots allt bara mars än, och ganska kallt i vinden).

Hur som helst. Bitvis, mitt i solen och i lä har det varit riktigt riktigt underbart med fika på altanen, grillpremiär och årets första picknick. Ja, faktiskt, för egen del till och med årets första promenad. Det blir lätt så med en skruttig sjukdom. Vi tog oss in i skogen, uppför berget och fick den mest storslagna utsikten över hela vår stad, så fantastiskt fint och där satt vi med kikare, nybakta kanelbullar, saft och vin. Sämre kan man ha det.

Och växthuset! Växthuset som grädde på moset och så var helgen komplett.
Här har vi planterat bananplanta och kiwi och sått fröer av solros, passionsblomma, mandarin och de vindruvskärnor vi tog med oss hela vägen hem från Teneriffa. Har vi tur lyckas vi driva upp en planta eller två. Det vore ju hur roligt som helst. Och lök, ja i landet utanför växthuset har jag satt en massa lök så nu blir det väl fransk löksoppa fram i höst eller så. Vi får se. Det är ju lite grann premiär för oss det här med odling. Vi har pysslat med det förr, men mer på hobbynivå. Nu känns det som om det är mer allvar. På riktigt riktigt. Och varje gång postbilen kör förbi sitter vi som på nålar av förväntan. Kommer vår fröleverans äntligen? För ja, vi har beställt massa mer. Det ska bli tomater och sockerärtor och gurka och sallad...

Och nu har jag måndag och försöker rodda i land några kontakter, det går över förväntan bra faktiskt, och strukturera upp mitt examensarbete. För snart snart är det sommar på riktigt.

 

En förstående bank.

Santander. Hur kommer det sig att jag aldrig har hört talas om Santander förr? - en av de största bankerna i världen. Här vet man om det jag fått erfara, att allt inte går att förutspå och att framtiden inte alltid blir som man tänkt sig, som man planerat. Hos Santander får du därför flexibla lån där du amorterar av i din egen takt på det sätt som passar dig allra bäst.


För dig som står i startgropen att byta bil kan det vara värt att snegla hit. Santander samarbetar med över 700 fordonsåterförsäljare - helt märkesoberoende. Här erbjuds du dessutom, för extra trygghet för det där oförutsägbara jag nyss beskrev, ett låneskydd som ingår utan extra kostnad i upp till fyra månader. Blir du sjuk eller arbetslös behöver du inte oroa dig över ditt lån eftersom försäkringen går in och täcker hela månadskostnaden. All amortering, all ränta, allt. På hemsidan kan du läsa mer om vad vilken hjälp du kan få när du som mest behöver den. 

~ inlägget skrivet tillsammans med Santander ~



lördag 29 mars 2014

Är det själen som en isig klump?


Det är inte riktigt klokt vad tankar, beslut, ångest och till sist en god natts sömn kan göra för välbefinnandet.
När magkänslan får styra.

Magkänsla förresten. Vad är det?

Är det själen som lagt sig som en isig klump i magen som en kraftig indikation på att allt inte står rätt till? När man befinner sig vid ett vägskäl där valet av väg är så oerhört svårt för förnuftet att ta. Där endast den ena vägen är den rätta. Som endast magkänslan vet om. Och genast när man tillåter sig själv att lyssna till den, att följa den rätta vägen är det som om den isiga klumpen genast smälter och bildar bubblig sockerdricka i stället. Men ändå lämnar spår av sorg efter sig. Att tillåta sig att hålla hela spektrat av känslor inombords. Och lyssna till dem. 

För sin egen skull.

 

fredag 28 mars 2014

Ro i hamn.


Solen har skinit som en tok i dag - det är verkligen vår i luften. 
Så varmt och underbart. 

Det är fredag och barnen är på disko. Först Engla, för allra första gången, sedan Liam och Indra, så de går lite omlott kan man säga. Den bästa kvällen i Englas liv, enligt henne själv.

Men jag känner mig tom, trött, ledsen och utan motivation. 
Även om jag är säker på att jag på något sätt ska ta mig hela vägen i hamn.
På något sätt. Med stöttning av familj och vänner och med hjälp av sol och värme.

Under tiden som jag ror mig själv i hamn kan du gå in här och tävla om du vill ha chans på en fin ljusstake (vem vill inte det?).

 

tisdag 25 mars 2014

Villa Freja goes Waffle House.


Från en jobbig känsla till något riktigt, riktigt gott.
 Frasiga, spröda. Chokladringlade. Söta. Med fluffig grädde i stora klickar. 

Idag gör vi våfflor efter Jennie Benjaminssons grundrecept.
Du vet, hon med Kalasgott. Från Sveriges Mästerkock.

 

Liten, ledsen, trött och arg.


 Det är tur att jag numer äntrar sjukhusen gratis tack vare högkostnadskort likväl som det är tur att parkeringsautomaten är trasig och just nu bjuder gratis parkering. Så ofta som jag är här.

Och det är nu det riktigt jobbiga börjar.

Allt går i skov med min evighetslånga sjukdom. Ibland syns det utanpå hur dåligt jag mår. Det gör det lättare för andra att hantera på något sätt. Att förstå. Jag tror det. Det går att säga krya på dig och sedan, när det yttre är relativt friskt så är det som om de där orden applicerats och blivit verklighet. Fast sanningen är att det då, för mig, börjar. På riktigt. Det är då det sätter sig på psyket. På tröttheten. På kraftlösheten. På det inre. Det som inte syns. Men likväl följer samma skov. Med dåliga värden som slår ner mig som en hammare klubbar i en spik i en bräda. Där sitter jag sedan. Och det är bara att sitta där och vänta ut stormen. Jag kan inte göra något för att resa mig innan värdena är normala igen. Till nästa gång. Det jag önskar är att jag kunde tillåta mig själv att vara sjuk. Alltså, hitta ett sätt att varva ner just när jag mår som sämst. Som student är det dock svårt. Jag har haft tur som fått lov att läsa två kurser på distans. Det har hjälpt mig oerhört. På ett helt ovärderligt sätt som jag är så tacksam för. Men nu... nu är det bara att bita ihop och kämpa. Distanskurserna är över... och jag får panik.


Jag tänker inte bli bitter och se mig själv som ett offer. Att leva ett helt liv med något som aldrig går över, bara lättar ibland. Att cirkulera kring sjukdomen, bli ett med den - aldrig i livet att jag låter det ske. Därmed inte sagt att jag inte blir ledsen ibland. Och arg. Jag är medveten om att det tar tid att lära sig att hantera den här sjukdomen. Det räcker inte att ta en tablett och sen är allt bra. Det är väl helt enkelt bara att acceptera. Fastän det tröttar ut. Både fysiskt, men framförallt psykiskt.

Då är det skönt att kunna prata. I går, över en kopp kaffe. En katt, två egentligen, men framförallt den här busiga kattungen. Och en god vän. Att lätta sitt inre och låta det pysa ut. Att lite grann ge och ta. Lyfta det utanför hemmets väggar. Det tror jag är oerhört viktigt att göra mellan varven. Att inte slänga för mycket av slasket hemma. Hos familjen. Utan sprida ut det så att Chris får några skopor slask, min syster några och mina vänner det som återstår. Jag tror att det är ett bra och hållbart koncept som inte tynger någon, framförallt Chris, alltför mycket. Jag hoppas det.

Och så himla skönt. Att få prata. Ett måste. Att lätta sitt inre.

Men så. Har jag så dåligt samvete.
Jag har precis påbörjat sista kursen. Examensarbetet. Sen finito. Men först. En sträcka av tio veckor. En c-uppsats. Och känslan av att jag sviker för att jag är så ofantligt trött och så liten och... ja, lite ledsen men också arg. Lite psykiskt svag. Lite matt. Och ganska så mycket orolig över hur jag ska kunna hantera den här sista - och allra viktigaste - kursen i hela min dryga fem år långa utbildning.

Jag håller tummarna och hoppas.
Tack och lov besitter jag en så stark inre motivation och envishet som förhoppningsvis kan hålla mig hjälpligt flytande ett tag till. Fram till examen.

 

måndag 24 mars 2014

Bli skribent. Bli författare.


Jag och LillaMy-tofsen. Och alla mina ord. Min dröm.
Att nå ut med texter. Att få just dig att läsa. Bli berörd. Vilja ha mer. Av mina ord. Av mitt innersta. Mitt allt.

Min dröm. Att få skriva. Och kunna vara kreativ som levebröd. Ge oss vårt dagliga bröd. Med alla mina ord. Ett Curriculum Vitae. En dröm. Se mig. Jag är här och jag är redo att anta nya utmaningar.

Några barn- och ungdomsböcker i sin linda. Klara och redo att få vingar. 
Villa Freja som rymmer mitt dagliga behov av att skriva. 

Vill så mycket mer. Drömmen att nå ut. Att få skriva på heltid. Alltid.
Svindlande. Hissnande. Att leva. Att verkligen få leva.

 

söndag 23 mars 2014

Att leta motivation och energi i de djupaste groparna.



Ibland önskar jag att jag kunde vara lite mer svenskt lagom. Att det fanns ett mellanting.

Men antingen är jag full av energi som sprudlar och spricker ut. En blomknopp som blir en blomma. Bubblande sockerdricka som pyser över. Måste ut. Måste förverkligas. Ger ingen ro. Men är så positivt att vila är överflödigt.

Eller så är jag så obeskrivligt trött att inte ens de mest underbara längsta sovtimmar i världen kan råda bot på den. Perioder då det mesta känns tungt och tråkigt. Onödigt. 

Det sägs ju att livet går i en berg- och dalbana. För alla. Så är det. Självklart. Alla har sitt bagage. Mer eller mindre välpackat. Somliga av oss får betala extra för att bagaget väger för mycket. Somliga andra backpackar lätt. Ändå. En berg- och dalbana. För alla. 

Men när det sker utan yttre påverkan. När energin byts mot trötthet. En klubbad dödsdom. Utan egentlig anledning. Mer än att tiden går. Att det är dags att åka neråt.
Så gör det hela tiden för mig. Upp och ner. Med djupare dalar än toppar. Längre sträckor där nere än där uppe. Hissnande. 

Känner du också så?
Jag undrar vad det är för fel på mig?

Jag hoppas så att det vänder snart. 
Jag har en hel del att göra just nu. Ett examensarbete till exempel. 
Som jag just nu mest bara känner olust och tom motivation inför. Vill mest bara dra täcket över huvudet och glömma alla måsten ett tag. Varva ner. Gå på sparlåga som kroppen skriker efter.

Sova. Vila. Vara kreativ. 

I stället måste jag leta motivation och energi i de djupaste groparna.

Hur man gör svensk taco.

Taco hör lite till vanligheterna hemma hos oss när det är helg.
Inte så att vi äter det varje vecka. Men tillräckligt ofta för att det ska kallas för vana.
Och även om det är fasligt gott med köttfärs och alla grönsaker och röror kan något som är en vana bli lite tröttsamt. Hur gott det än är.

Men så snubblade Chris över något riktigt roligt hitte-på om svensk taco som vi bara var tvungna att prova. 
Taco, fast med andra smaker liksom. Livar upp det tröttaste.


Först gjorde jag och barnen tunnbröd. På samma sätt som när jag och Indra bakade naan för inte så länge sen, men med lite annat recept.
Nu använde vi;

6 dl mjöl
2 dl mjölk
1 tsk salt
1 msk olja

som vi bakade ut till tolv tunnbröd. Inte svårt alls. Och tar dessutom inte alls så lång tid. Definitivt värt att baka egna framför att köpa. 

Bröden fyllde vi sedan med renskav som fått steka upp med salt och peppar. Med en blandning av kantarell, hackad vitlök och persilja. Med pepparrot (finns på tub) och med creme fraiche. Med västerbottensost och till sist en god grönsallad.

Svenskt, norrländskt och riktigt gott.

 

lördag 22 mars 2014

Skriver trevande så att orden lossnar igen.


När mina ord sitter fast halvvägs ut. Vägrar släppa taget. När jag kämpat på tillräckligt länge där vid tangenterna. Utan att få spela fritt. Är det läge att backa ett steg. Bunta om orden. Skapa frirum och i stället välja att läsa redan färdiga ord. Min räddning. 

Glömmer prestationsjävulen ett tag. Försjunker i böcker. Läser. 

Ägnar en hel natt åt att sova. Och drömma om Turkiet. Om hur det åskar och ösregnar och hur jag badar i poolen i underkläder. Och när morgonen långsamt gryr värmer jag mig med en stor kaffe och skriver trevande så att orden lossnar igen.

Igen.

 

Sponsrad video: Monster Crime Scene.

Nu närmar det sig. Nu närmar det sig med stormsteg. Bara ett examensarbete bort. Ett arbete jag för övrigt har lite ångest inför eftersom jag fortfarande inte är helt hundra. Orkar inte heltid hemifrån. Hur som helst. Jag filar på mitt CV. Fyller i meriter. Det har blivit en del genom åren. Ett antal högskolepoäng. Ett antal kurser och program att hålla reda på. Inte glömma bort att nämna. Filar på mitt personliga brev. Om så bara i tanken än så länge.

Det är ju en ren djungel av mallar. Av rätt och fel och goda råd. Gör si gör så. Absolut inte så. För då...
Såklart vill man göra rätt för att nå drömjobbet. 

Det är klart att alla vill vässa sina CV till det yttersta. Fånga arbetsgivarens uppmärksamhet. Sticka ut på rätt sätt. Vara rätt. Vara bäst.



Behöver du nytt jobb?
På monster.se kan du hitta rätt jobb. Ett just för dig.

~ det här är ett sponsrat inlägg ~

 

fredag 21 mars 2014

När energin byts mot trötthet och tar alla mina ord.


Usch när energin byts mot trötthet som tar död på all kreativitet.
Kreativitet som ligger under ytan och bubblar. Vill ut. Måste ut.
Men tröttheten som tar död på. Alla mina ord. Faller platt och blir inget av när jag spelar med fingrarna över tangenterna. Hopplöst fall. Fylld av frustration och ögonlocken hänger tungt. Drar med handen över. Hjälper föga.

Det är tur att det är fredag.
I morgon väntar sovmorgon. En rejäl sådan. Utan krav. Utan måsten. Det är okej att vakna klockan sex. Det är lika okej att vakna klockan åtta. Vad som helst blir bra. Bara jag får vakna till ljus och fågelkvitter. Till lugn frukost med min hälsosmoothie och godaste kaffet. I min takt. Bara jag får skaka liv i min kropp i min takt. Ekorrhjulet. Sätter mig trotsigt på tvären. Som jag hyllat det en gång.

För ja. Om det inte hade varit för den där tröttheten och ekorrhjulet av inrutad sju till fem hade jag levt det liv jag velat. Rakt av. Kort och gott. Allt kan man inte råda över. Styra. Men ett extra långt skov har fått mig att stanna upp. Öppna ögonen. Se. Vad som verkligen är viktigt. Inte att springa genom livet i hundraåttio. Aldrig stanna upp. Aldrig se. Utan att andas fritt. Att leva när livet pågår. Även om jag fortfarande trivs med att ha flera bollar i luften samtidigt. Bollar av kreativitet. Bollar som jag bestämmer var de ska hamna.

Lever jag det liv jag vill?
Vad och hur kan jag förändra där tröttheten faller över mig som en dimma?

 

Sponsrad video: Wästgöta Kloster – ostar – fortfarande munkarnas favorit




 Snart är det helg igen. Heja.
Och helg för mig betyder lite extra gottigott. Gärna lite vin och ost. Men till skillnad från munkarna som ända sedan 90-talet ätit ost i smyg behöver jag inte smyga med mitt ostfrossande. Helg är lika med okej att frossa. Smyger gör jag på veckorna i stället.

Men den heliga oststunden. Ja. Den är vigd åt helgerna med lite rött gott i glaset. Den där kombinationen som är helt saligt oslagbar.



Wästgöta kloster har nu utökat sin ostfamilj med två nya ostar; Wästgöta Kloster Munkens Blå som har en mogen karaktär med aromatisk smak av nötaktiga toner - jag älskar ost med nötsmak och Wästgöta Kloster Munkens Grädd med en, som titeln antyder, gräddig och fyllig smak med en smula syrlighet däri.

Ostmästaren på Götene mejeri, Fredrik Andersson, säger att de klurat en hel del för att få fram de nya smakerna och att de utgått från recept från det sköna 50-talet.

Spännande, spännande.

~ det här är ett sponsrat inlägg ~

 

torsdag 20 mars 2014

Efter lunch - och en nyrenoverad hall.


Idag har det varit en sån där dag du vet, då stressen hänger en i hasorna och det var riktigt nära vid några tillfällen att jag lät den bita fast ordentligt. Lite irritation... ja. Men så är det ju bara att komma ihåg att det här är sista kursen innan examensarbetet. Då får det bli lite så i sluttampen.

Morgonen ägnades åt träning i rehabbassängen och eftersom lederna just nu är på väg ut ur skovet körde jag ett ganska hårt pass. Som jag längtat efter kvidande muskler.


Därpå har det varit fullt fokus på förberedelser inför kursexaminationen i morgon. Och det var då den där stressen smög på och nafsade mig i hasorna. När jag äntligen lugnade mig så pass att jag kunde fokusera var studierna så klart avklarade i ett tu tre. Ett ögonblink. Nu kan jag med gott samvete koppla av med en kaffe efter lunch och innan middag.

Och så kom jag på att jag nog glömt att visa bilder på hallen som vi renoverat. Plockat bort pizzavalvet ifrån och målat väggarna vita. Förutom fondväggen.


Först hade jag tänkt att göra som så många andra bloggare. Välja en Ferm-tapet. Men jakten på den var ju evighetslång. Och har jag väl påbörjat ett projekt vill jag ha det färdigt bums. Helt i går. Så när proverna tillslut äntligen landade hemma i brevlådan hade vi redan hittat en annan tapet att tycka mycket om.

Jag är glad. Ett tag tänkte vi äsch nu skiter vi i att leta prover och köper grisen i säcken. Vi beställer hem den grå rutan... Men jag är glad. Så glad att vi inte gjorde det. För den grå rutan är mer beige på en krämfärgad botten när jag hade tänkt grå som i grått på vit botten. Den turkos rutan är mycket snyggare så här med facit i hand. Men dit orkade vi inte vänta.

 

onsdag 19 mars 2014

Skrivas klokord.



Jag är så glad över att äntligen ha hittat mitt språk när jag skriver.
Ett språk som jag tycker flyter. Som känns äkta. Som känns jag.
Sen struntar jag blankt i att jag tvärt bryter meningar. Hugger av. Skriver kort.
Det är så mina texter flyter.
Bortom grammatiska konventioner.

Att hitta sitt språk görs inte i en handvändning så klart. Det krävs mer än bara talang för att skriva. Det handlar om att skriva, skriva, skriva - vilket jag gjort så länge jag kan minnas. Så länge det är värt att minnas. Jag lärde mig att läsa när jag var fyra år gammal. Och jag tror att jag skrivit sedan sexårsåldern. Jag minns i alla fall tydligt att det var ungefär då jag hade mitt yrkesval klart för mig. Jag ville bli författare. Det vill jag än i dag.

Böcker och berättelser är en så viktig del i mitt liv. Mina andetag. Något mycket dyrbart och viktigt hade saknats mig om jag inte hade fått läsa och skriva. Alla mina älskade ord.

Jag har en dröm. Ett mål med mitt skrivande. Mot oanade höjder. Ett jobb. Ett kreativt och energigivande sådant. Riktigt hur det ska utformas konkret ut från drömmens värld vet jag inte riktigt. Inte än.

Men snart kanske.
För sker det inte snart känns det som om min kreativa bubbla spräcks av tillbakahållen förväntan.

 

Att äta indiskt.


Det här med matlagning alltså. Not so fun. Men så har Indra, inspirerad av Sveriges Mästerkock, bestämt att vi en dag i veckan speciellt ska lyfta en utländsk mat. Hon väljer tema. Igår blev det indiskt. Och visst. Jag hade kunnat gå all in och köpa färdiga naanbröd (korman köpte jag på burk så klart) men så tänkte jag att. Nej. Lite från grunden får det allt bli. Så Indra och jag bakade naan.

Så här.

  • 1 pkt torrjäst
  • 3 dl vatten, fingervarmt
  • 6 dl vetemjöl
  • 1 tsk salt
  • 2 msk olja
  • 2 tsk socker

Vi lät degen jäsa en stund och delade sedan upp den i åtta bitar som knådades och kavlades ut till platta tunnbröd lagom stora för stekpannan. Sedan gräddades de 3-4 minuter på varje sida i en torr panna. Förbaskat gott (och inte alls lchf, men ibland måste man tänka utanför boxen).

 

tisdag 18 mars 2014

Amelia Kropp & Skönhet.


I går landade tidningen Amelia Kropp & Skönhet i lådan, tidningen där jag är med och pratar 5:2.


 Nu är det ju en del som ändrats sedan intervjufrågorna. 
Jag äter LCHF i kombination med periodisk fasta. Inte så mycket 5:2 längre alltså, inte i den bemärkelsen (jag försöker hitta en kosthållning som passar både min inflammerade kropp och mage så det är inte nån bantningskur jag är på jakt efter).
Och jag kanske inte alls har psoriasis artrit utan i stället Crohn. 

Hur som helst är jag nöjd med hur reportaget blev. 

 

måndag 17 mars 2014

En femtonpoängare.


Du har registrerat dig på följande kurser:


  Kurskod Kursbenämning Hp aktuell termin Hp totaltHp totalt Kurstakt % Ort
  LRXA1G  Självständigt arbete (examensarbete) för lärare i fritidshem

15.0   15.0   100  GÖTEBORG 
  Grundlärarprogrammet
  Inriktning mot arbete i fritidshem
      Registreringsintervall
2014-03-17 - 2014-03-24


Bara en femtonpoängare bort. 

Den här dagen ska jag ägna åt att skriva. Sen har jag två dagar till min tenta som i stort sett redan är klar. På fredag är det dags för examination i näst sista kursen och sen. Ja, sen. Bara en femtonpoängare bort. 

Efter drygt fem års högskolestudier kommer det att kännas konstigt.
Det är jag säker på. Kanske som om jag tappat bort något dyrbart eller glömt något viktigt.
Lite tomt.

Samtidigt. Det finns så mycket jag vill förverkliga som jag fått stoppa undan bland drömmarna under så många år då tid inte har funnits. Nu ska jag ge mig den tiden. Har redan börjat så smått. 

Ljuset i tunneln. En ljusnande vår. 
Bara en femtonpoängare bort.


söndag 16 mars 2014

Söndagslugn.



Grannens katt tittade förbi på besök när vi kom hem från badhuset.
Det har varit en sån där söndag du vet, då allt känns bra. När allt får plats. I ett makligt tempo.

Och katten?
Nyfiken på kaninerna så klart. Men jag undrar jag, vem som var räddast för vem. En liten kattunge bara. Knappast större än kaninerna.



Det våras och spirar. Kaninerna har fått beta årets första gräs och mal äppelgrenar i rasande takt.
Pelle, Bonzo och Totte. Sötare pälsbollar får man leta efter.

 

En ny novell att skriva.


Söndagssol och en alldeles ny novell att skriva.
Som vanligt det bästa när idéerna kommer till mig om natten och sedan appliceras som ord på min datorskärm. Och så multitaskar jag i vanlig ordning. Alltid denna multitasking. Och läser lite skönlitterärt. Inte för att hitta tonen. För den är helt annorlunda. Jag har redan min. Men för att jag måste multitaska för att komma nån vart. 

Men nu. Nu lite kaffe.

 

lördag 15 mars 2014

Pixi-Lee som bilderbok.


Nu är jag så där härligt busy busy doin nothing igen och har gått in i min skrivbubbla. Där jag vill vara. Busy. Åh, som jag trivs.

Minns du Pixi-Lee
I väntan på att hon ska födas på riktigt är jag nu igång med en bilderbok. Om samma Pixi-Lee. Om samma tema. Bara i ny tappning. En informativ skönlitterär bilderbok för yngre barn än trilogin som ännu sover i sin linda. 
Illustrationerna? Ja, men dem ska min syster skapa.

 

En släng av influensasymtom.


Crohns eller inte Crohns (även om det mesta, för att inte säga allt, pekar på det) är fortfarande frågan då inga provsvar är klara. Hur som helst fick jag i förebyggande syfte vaccin mot lunginflammation här om dagen och eftersom jag inte vill beskylla våren för någon trötthet tänker jag att det är en släng av influensasymtom som förföljer mig alltsedan sprutan. Lite trött. Ont i armen där sprutan stacks. Önskan om en mitt-på-dagen-nap. Såna saker. Fast bara i en mild, förlåtande version som inte hindrar mig från att skriva programmets sista tenta och fila på framtidsplanerna så väl som nya bokprojekt.

Jag får i alla fall vara glad för att jag inte kommer att drabbas av lunginflammation.

Vidare är jag glad över att min keloidbehandling verkar (peppar peppar) ha positiv effekt. Något jag inte ens i min vildaste fantasi vågat hoppas på. De är luriga de där rackarna. En keloid är nästan stört omöjlig att behandla bort helt. Så jag håller fortfarande tummarna hårt. Låt det här gå vägen. Och ja. Det är mycket nu. Många sjukhusbesök. Det är tur att jag har klippkort...

 

fredag 14 mars 2014

Att ha en idé, en tanke.


Jag har en idé som lite grann ser ut så här. Men som inte riktigt vill födas och få fäste. Att det ska vara så svårt. Och nej, det handlar inte om att åka till Paris i vår och sitta på café och dricka kopiösa mängder vin, läsa och förverkliga fler bokprojekt - även om det ligger ett visst uns sanning i den drömmen också.

Det bottnar i så mycket mer än så.
Den där drömmen. Som inte riktigt vill födas och få fäste.
Inte helt. Inte än.

Men ändå. Jag har en idé som lite grann ser ut så här.
Det är en bra start. En fin början.