söndag 8 juni 2014

Det gör så fasligt ont att ingenting ha fått.

Ur balans. Jag skulle kunna skriva en hel roman om det. Men jag gör det inte. Istället försöker jag författa mig kort och vara rakt på sak. Mest för att jag vill få ut mina känslor. Sätta ord på dem.

I september förra året brakade min kropp samman och jag kämpade och kämpade fastän jag inte visste om att jag kämpade. Först var det bara lederna som mådde dåligt. Sedan också magen. Och jag kämpade. Så mycket att min kropp till slut sa, Nej. Stopp. Nu får någon annan kämpa åt mig. Och jag hamnade på sjukhus. Fortfarande kämpandes. Utan att egentligen veta om hur mycket jag kämpade. En inre kamp som inte går att se. Inte går att ta på.

Så kom jag hem. Och fortsatte min kamp. Speciellt påtaglig, den enda påtagliga kampen kanske, blev den jag förde med mina studier. Att läsa en hel termin på distans. Men jag klarade det. Så klart jag gjorde.
Men min kropp var trött. Den är trött. Så in i bängen trött. Men jag försöker att tassa på tå för mina egna känslor. Nu när kroppen mår näst intill bra för denna gången. Så mår mitt inre. Not. So. Good. Och jag vet fortfarande inte helt och hundra varför jag mår som jag mår. Min reumaläkare arbetar utifrån att jag är reumatiker. Min gastroläkare utifrån att jag har crohns. Och mitt inre arbetar med att försöka hitta fast grund att stå på. En tyst turbulens.

Samtidigt. Som vuxen har jag lärt mig att gråta. Något jag aldrig gjort förr. Bara bekämpat en tyst, så osynlig gråt som möjligt. Att nu gråta öppet. Det är på något sätt mitt nya jag och sättet jag läker mig själv på. Inifrån och ut. Jag är en av de studenter som faller i gråt under opponeringstillfället. Inte för att examinatorn var en dryg typ, vilket han var. Jag uppskattar att få konstruktiv kritik men den får gärna vara, om inte inlindad i bomull så i vart fall i ett tunt lager silkespapper. Inte hånfullt levererat. Men. Det var inte därför jag grät. Utan för att hans sista fråga till mig; varför har du haft två handledare? fick mig att... ja, jag landar där igen. I känslan av att ha gett och gett men när jag själv mådde som allra sämst få. Ingenting. 
Det smärtar och gör ont. Och ja, jag grät. För trots att jag försöker se mellan fingrarna och därtill tänka att. Jag. Behöver. Aldrig. Mer. Möta. Aldrig. Mer. Se. Så... Smärtar. Det. Och det gör så fasligt ont att ingenting ha fått. Efter alla år.

Häromdagen svor och skrek jag åt en kökslåda som inte ville stängas eftersom kastrullerna däri var i oordning. Balanserad? Nej. Bara fasligt svag. Därinne. 

 Med en gråt som ligger alldeles under ytan och hjälper mig att få må bra. Inifrån och ut.
 

13 kommentarer:

bara anna sa...

Att kunna gråta är bra, det läker, tyvärr har jag väldigt svårt för det, vet inte varför.
Men du, var inte rädd för att söka hjälp om du känner att du måste prata med någon.
Hoppas verkligen sommaren och ledigheten gör dig gott, hitta inte på för mycket nu utan lyssna på dig själv....
Kram

Ama de casa sa...

Stor KRAM till dig!

carolina sa...

Något jag fått lära mig som vuxen är att gråta och släppa ut känslorna tidigare än sent. Jag har många gånger hållt det inne och sen spricker de - massa tid går bort av att hålla de ledsna inombords. Så jag gråter och släpper ut de, så att det finns plats och rum till annat, till nytt.

Rund är också en form! sa...

Du har haft en jobbigt tid, men skönt att läsa att du lärt dig ventilera det genom tårar. Jag har alltid varit en känslomänniska, så jag vet: Att gråta hjälper!

Sedan finns det idioter överallt, tyvärr...!! Låter som en person som själv mår dåligt. :-P

Ta hand om dig!
Kramar!

znogge sa...

Gråten fyller en viktig funktion så låt tårarna bara komma. Ibland kan det vara en småsak som gör att mycket annat kommer upp till ytan och det tror jag är bra. Lägga locket på tjänar inget till...

Kram

Helenas enkla vardag sa...

Du har gått en stor inre kamp i flera år. Nu måste du lyssna på din stressade kropp. Jag hade stor nytta av medicins yoga. Inga konstigheter och det finns forskning att den funkar. Jag tror att dina bekymmer kommit av att du varit i total obalans så länge. Kolla om det inte finns i din närhet.Här kan du läsa lite om Mediyoga.
Ta hand om dig och Stor Kram Helena

http://www.medicinskyoga.se/?visa=hem

CONCEPT by JESSICA sa...

Tycker du är enormt stark som berättar hur du känner och visar.
Gråt så mycket du behöver, tycker det är starka människor som vågar sänka garden och visa känslor.
Hoppas det känns bättre/lättare nu.
Kram

Livskraft sa...

Vad var det för en j.v.a examinator ? Fy skämms på vissa människor.
Stor kram till dig, hoppas du kan ge dig själv och din kropp lite tid till lugn och ro nu och bara göra sådant som du mår bra av.
Stor kram

Christina sa...

Stor styrkekram till dig! Var rädd om dig, du är värdefull<3
Kram Christina

Nana sa...

Din kopps obalans sätter sig väl även invärtes för oron finns där, alla tankar. Kanske borde du gå o prata med någon få sätta ord på allt och inget. Hoppas du snart hamnar i bättre balans. Och den där eximinnarorn hoppas jag du snart kan glömma, somliga saknar fingertopps känsla helt enkelt, tyvärr. Stor kram till dig!

min tekopp sa...

Den där gråten är ibland som en renande vårflod som får allt det där onda därinne att kännas lite lättare, som en tryckkokare som pyser över. Även jag vet hur det är att vara obalanserad och det är j*ligt jobbigt. Hoppas att du snart har bestigit ditt berg så att dina steg kan bli lättare. Många kramar!

millandante sa...

Åh du... svårt att hitta orden... men jag vill bara säga att ditt kämpande kommer att ge... lite längre fram. Fortsätt framåt genom att ge dig själv det du behöver, det är du värd. Gråten är renande... och att sätta ord på allt som händer, och detta gör du ju redan. Har själv varit i en liknande situation. Och skickar nu en cyberkram full med kraft och värme <3

Milla

Trillingnöten sa...

Ibland måste man få bryta ihop för att kunna bygga sig starkare för framtiden. Lite som när man brutit ett ben och där det sedan läker är det lite starkare...