onsdag 2 april 2014

Att följa magkänslan.


Rätt eller fel? Mot mig själv eller mot andra? Om det kan de lärde tvista hur länge som helst. Kontentan är och förblir att jag var tvungen att gå på vad som är rätt för mig just nu. I stunden.
Så ja, jag följde magkänslan (-- länk om du inte minns vad jag skrev förut) och genast föll bitarna på plats lite grann. De där förlorade pusselbitarna som fått mig att balansera på kanten länge nu. Som fått mig att gråta vid minsta lilla överbelastning jag själv inte kunnat styra över. Som fått mig att tycka att det roliga inte längre är roligt. Magkänslan som alltid alltid är en indikation på att något är fel. Väldigt mycket fasligt fel.

Och då, helt plötsligt var allt så självklart. Att det är magkänslan jag ska gå på. Alltid.

Ja, jag tror det. 


Även om beslut sällan är alltigenom lätta att fatta, särskilt inte när jag i det här läget var tvungen att sätta mig själv i främsta rummet, så är ett vägskäl alltid ett ofrånkomligt vägskäl att låta själ och hjärta bli vägvisaren vid. Den där magkänslan som buntar ihop de innersta känslorna och lägger dem som en klump i magen. 

Och innan jag lyder den där magkänslan. Innan jag låter den styra och lösa upp den där klumpen tar jag emot och våndas över dåligt samvete i en situation då jag är sann, alltigenom sann mot mig själv. I en situation då det krävs. Att ställa mig själv i främsta rummet. 
 

Så sällan jag står där egentligen. Helt själv på scen. Men att vara sann emot sig själv. Är så himla viktigt.
Speciellt kanske i det här läget där minsta lilla fick mig till apatiskt tunnelseende och panikkänslor.
 
 Sjukdom kan man inte råda över. Det var inte tänkt att bli så här från första början.
Men även om det inte syns utåt finns det på insidan som sår, som trötthet, som ångest, som panik, som inflammation, som sårbarhet, som ledsnad. Inåt. Det som får mig att inte orka vara två. Så som det var tänkt.

Nu är jag min egen lyckas smed i examensarbetet.
Jag var tvungen till det för att överhuvudtaget klara av att träda in i kursen med förnuftet i behåll. Nu styr jag skutan själv. Helt själv.  

Och med det sagt kan jag också säga att jag börjar känna mig kvillrande glad igen. Inför det här. Motivationen är där den är. I min egen hand. Det här kommer att bli bra. På alla sätt och vis bra.

Därmed inte sagt att jag inte är ledsen för att det blev som det blev.


9 kommentarer:

Camilla sa...

Är du inte ledsen över hur det blev så var det nog rätt beslut. Magkänslan gjorde sitt...
Kram!

znogge sa...

Jag valde att skriva mitt examensarbete själv och det var det bästa jag kunde ha gjort! Jag ville och behövde, precis som du, styra skutan själv och det blev bra. Riktigt bra :-)

Så stort lycka till!

Kram

Nana sa...

Lita på magkänslan så tror jag att den kommer leda sig rätt. Den har jag fått för mig samlar hjärna o hjärta till bästa blandingen. Kram

Decdia sa...

Jag avskyr grupparbeten så jag förstår att du vill sköta det själv...

Hannis sa...

Heja till att lyssna på magkänslan!!
Och även om besluten kan kännas så är det värt det i slutänden.

Kram Hannis

HemkäraHanna sa...

Det låter som ett mycket klokt beslut. Mer frihet att styra över tid och rum.
Lycka till!

Susanne sa...

Magkänsla är alltid rätt.

Bara Sara sa...

Tycker du gör rätt som fäller magkänslan. Det är också den bästa förklaringen du kan ge om du hamnar i behov av att förklara ditt beslut. Go girl!

bara anna sa...

Bra gjort!
Så fin bild på dig och kissemissen.
Kram!