torsdag 16 januari 2014

Rena trosor är ett I-landsproblem.


Jamen det här.
Jag längtar efter det här. Att kunna rida.

Jag är kanske lite gnällig ibland, uppfostrad så skyller jag, och medvetandegör det för mig och försöker jobba bort det. Samtidigt har jag ett salutogent synsätt, så jag är inte gnällig av naturen, och slår klackarna i taket även då jag fysiskt inte kan.
Du förstår.
Lite psykologisnack, lite inställning. Lite jag helt enkelt.

Men så ibland liksom viker sig allt det salutogena. Jag ser det som ett moln som delar på sig, ställer sig mot väggarna och lämnar plats i mitten åt mig att falla. Så jag faller. Jag till och med gråter en skvätt. Och mitt i fallet tänker jag att jag faktiskt är värd att falla lite grann. Jag ska tillåta mig det. För att sedan känna mig starkare igen. Jag läste ett klokt inlägg hos Blondinbella i går. Jag tänker länka till det här och nu. "Man måste få älta och borra ner sig ibland...". Och när det är gjort måste man baske mig resa sig igen. För livet är värt så mycket mer än att tycka synd om sig själv och försöka få andra att tycka detsamma. Lite martyrskap så där. Det gör ingen glad.

Nu pratar jag, liksom Blondinbella, om somliga problem som man inte kan påverka själv. Som mina förbaskade leder.

Men okej.
Jag är ledsen för att jag just nu känner mig värdelös. Självömkan kallar jag det. För naturligtvis är jag inte värdelös men just nu faller jag och då måste jag få älta, borra ner mig och känna mig värdelös en stund. Och gråta över det. Jag skulle så hemskt gärna vilja städa och plocka undan. Och tvätta!

Och kunna rida.

Men i stället ska jag försöka vända på kakan och fokusera på min tacksamhet över allt jag har och över allt jag faktiskt kan göra där jag sitter på min stol. Det är en hel del faktiskt.

Allt annat löser sig. Det kanske inte är hela världen om jag inte har några rena trosor att dra på mig. Jag sitter ändå bara här. I-landsproblem är vad det är. Rena trosor. Även utan kan jag uträtta stordåd från min stol.
Jag har ett glas vatten, jag har min tenta, min kalender, min telefon, min laptop och en underbar pocket - Tusen strålande solar. Utanför fönstret har jag min gata...

 

6 kommentarer:

znogge sa...

Man får försöka att tänka på det positiva och det som är bra men helt lätt är det inte alltid. Hoppas att du snart känner dig bättre och sitter på hästryggen igen!

Kram

Ama de casa sa...

Hoppas du är tillbaka till det salutogena snart igen!

(Var tvungen att googla på det ordet... ;-) )

Tusen strålande solar är en fantastisk och vidrig bok på samma gång.

Decdia sa...

Det är lätt att glömma bort det man har när man ser saker man inte kan få. Men det är klart att man får tycka synd om sig själv, det är jag expert på! ;)

Nana sa...

Det är lätt att glömma allt man har. Och samtidigt så måste man få vara ledsen/arg/besviken över det som hindrar en till allt man vill nå.
Ta hand om dig, och låt alla känslorna få finnas. Inget mår bra undan tryckt!

Anna sa...

Tack så mycket! Jag tycker bara att det är kul med frågor :)

Vi delar detta hus med svärfar, han bor på hela undervåningen och jag och min sambo har en lägenhet på övervåningen med eget kök och toalett. Lägenheten är en tvårummare, med stora rum och vi har en egen trappuppgång.

Någon herrgård är det inte, bara ett vanligt gammalt Hälsingehus från 1800-talet.

Min sambos släkt har haft denna gård i många generationer och själva huset har byggts till i några omgångar. Gamla ladugården fanns inte från början t.ex. Och den nyare ladugården tillkom 1982.

Ha en bra dag! /Anna.

barabrittiskt sa...

Åh så fint det låter. Älskar vackra hus.