onsdag 31 juli 2013

Charader och biografier.


Vi spelar charader och skrattar oss in i kvällen och natten. Pratar flygresor, kvällströtthet, pensionssparande och släktband. Sedan går vi hem i den stjärnklara natten och än så länge är det bara jag och Alvin som vaknat. Fast Alvin har förstås valt att somna om här bredvid mig i kökssoffan.

~ * * * ~

Jag har kommit på ett sätt.
Flera egentligen.
Som får mig att bli lugn och glömma stressen för en stund.

Jag mår så bra av att omge mig av människor jag tycker mycket om. Mest av allt gillar jag det spontana eller det halvspontana. Att inte bestämma alltför långt i förväg för just planerandet och uppbokandet kan få mig stressad. Lite lagom är bäst.

Och att läsa! Att låta boken sluka mig i sin handling så jag helt glömmer tid och rum. Det är nästan den bästa medicinen. Just nu läser jag biografier. Det började med Hon är inte jag som ledde till den väldigt mycket mer lättsamma Heja Heja för att sedan ta mig in till biografiavdelningen på biblioteket där jag roffade åt mig så många titlar jag någonsin bara hann på den halvtimman vi hade på oss innan parkeringen gick ut. Just nu slukar jag När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var (googla titlarna).


Och så några så-stressar-jag-också-av-punkter i kortversion:

Att ta långa promenader eller cykelturer i naturen.

Att stå på bryggan och meta.

Att sitta i solen, gärna på en strand för närheten till vattnet gör mig lugn.
Allt med vatten gör mig lugn. Att vistas i eller i närheten av. Simma!

Att umgås med djur. Helst hästar och ridning, men just nu har jag inte den möjligheten.

Eftersom jag har så svårt att ta det lugnt ska jag jobba stenhårt för att få till så bra sista-semesterdagar som möjligt. Dessutom bestämde jag mig i går för att jag ska försöka ta ytterligare två veckor ledigt innan skolan börjar igen i september. Det blir inte på samma sätt som semester med familjen såklart. Jag får bli helt ensam. 

Men jag, några flyttkartonger, en hög bra böcker och lite vågskvalp kanske just precis är rätta metoden att suga ut ännu lite mer energi inför höstterminen. För som vanligt har jag tänkt att köra på i hundraåttio och maxa mina prestationer. 

Jag ska bara stoppa kugghjulsmaskineriet först. Och lära mig att vara ledig.

 

tisdag 30 juli 2013

Om stressen, den förbannade stressen.

Gå och lägg dig då. Vila en stund, säger min son om mitt klapprande hjärta.
Vad stressar du för? säger Chris och ja, vad stressar jag för?



Jag stressar mig upp ur sömnen plågad av att ha kommit dithän där jag nästan önskar att semestern var över så att jag slipper stressa över att den snart är över. Hur dumt? Jag vill ju stanna kvar här för evigt och bara vila upp mig. Samtidigt som en del av mig längtar tillbaka till universitetslivet där jag kan grotta ner mig i studierna och veta min plats. Jag kan inte det här med att vara ledig. Att bara vara. Ta tillvara på stunden. Njuta. Jag vill så gärna kunna, men jag blir bara stressad.

Jag stressar för att tiden inte räcker till och för att den rinner ifrån mig. Jag stressar så att jag inte kan njuta av stunden och jag stressar för att jag stressar.

Att vakna stressad varje dag på semestern kan inte vara rätt beteende.

Snart snart är jag tillbaka på jobbet några veckor innan höstterminen börjar igen. Och jag vill hinna stanna upp, stoppa kugghjulsmaskineriet, lugna mitt klapprande hjärta och bara njuta innan dess. Snart snart är det slut. 

Stress stress stress. Förbannade stress.

 

måndag 29 juli 2013

Ge mig ditt bästa boktips, tack.

Weit

Oh ja, ge mig ditt allra bästa boktips. 

I dag har vi fångat dagen, eller solskenet snarare och spenderat några timmar på stranden - och då läste jag ut min bok där i solen - och åt att simma långa simtag i sjön som ömsom är riktigt varm ömsom svalkar gott , liksom i stråk som kommer slingrande under ytan och lägger sig över ryggen på oss när vi simmar. Ömsom varmt, ömsom svalkande.

I morgon sägs det att det ska regna och då tänker jag ta mig till biblioteket för att låna ny sommarlektyr och då. Hjälp liksom. Jag har noll koll på vad jag ska läsa och vad jag helst bör undvika helt.


 

Rätt till egen fritid.

Weit

Hur kunde det bli så här?


När jag vaknar i dag känner jag efter om jag är lika stressad som tidigare men nej. Inte riktigt lika. Inte sedan jag avsa mig det där uppdraget som sedan jag sa ja till det har tyngt mig utan att jag egentligen har kunnat sätta fingret på det. Men nu.

Weit

Fri.

Fri från i alla fall en liten del av stressen.


Jag tänker att det är självklart ska barnen ha sin fritid. Sina fritidsaktiviteter. Det är viktigt, roligt och lärorikt. Min barndom ska inte upprepas hos dem. Vill de utöva en sport eller aktivitet ska de få göra det.

Själv åker jag gärna med på deras träningar och matcher i den utsträckning jag hinner. Men där. Just där vill jag att det ska ta stopp.

Barnens fritidsaktiviteter är deras. Och långt ifrån mina. 
Jag har mitt. De har sitt. Och visst möts vi däribland och däremellan. Men det är viktigt att skilja på mitt och sitt.

Jag måste lära mig att tacka nej. Lära mig att andas.
Lära mig att bara lägga mig ner på rygg och låta tiden flyga. Djupandas.

Weit

Barnens aktiviteter kan inte bli mitt ansvar.
Föreningarna vill det. Att jag ska gå funktionärsutbildningar, sekretariatutbildningar, stå i kiosker, ordna fika, samordna, leda, träna. Men om jag har tre barn och varje barn har mellan två och tre aktiviteter var. Och jag har en egen fritid och alltför många måsten och krav därtill. Har jag tid med mer? Har jag ork att räcka till för andra? 

Jag känner andras förväntningar på mig.
Jag känner att jag borde så mycket mer.
Att jag sviker.

Men jag räcker inte till.

Och jag känner mig liten, svag, värdelös och otillräcklig när jag skriver just det.
Jag räcker inte till.

Ändå. Jag får inte svika mig själv.

 

söndag 28 juli 2013

Tapas, vin och sänkta axlar.


Ikväll landar jag mjukt i soffan och låter axlarna sjunka. Ett glas rött. Tapas. En film och en varm mellanpudel i knäet.

Nej.

Jag tackade nej.

Till ett uppdrag, ett roligt men stressande uppdrag.


Jag tackade nej.
 

 

Gå in i väggen med dig!


Jag går och fiskar och tar en tyst minut, sjunger Per Gessle - han som jag var kär i, eller låtsades vara när jag var nio-tio år. Gå och fiska och ta en tyst minut. Se ut över vattnet som mörknar allt mer i den ljusa sommarkvällen och en himmel som pryds av svalor på kvällsvardstur. Åh, vad jag älskar svalor. Och tystnaden. 

Vi får fyra fiskar och ett flertal nästan-napp och av fyra fiskar behåller vi två lite större abborrar som blir de första abborrar vi ätit. 

Jag behöver den så väl. Den oändligt långa ledigheten som inte alls är oändlig. Men som jag behöver den. Ni skriver så fint om vikten av att lära sig tacka nej och vikten av att komma över den där känslan att svika andra om man säger nej. 

När den enda man sviker genom att hela tiden säga ja är sig själv. 

Och jag tänker att jag aldrig har brytt mig om det där. Att gång på gång bli sviken av mig själv. Även om hjärtat dunkar dunk-dunk i kugghjulsbröstet, allt snabbare och jag kanske till och med känner igen tecknen på snudd på gå in i väggen-smällen.


Jag tror att jag har varit där förr.
Jag har aldrig kunnat säga nej och i flera år jobbade jag som timanställd vikarie. Varje gång vikariepoolen ringde mig, och jag var tacksam att ringa, sa jag ja-tack-ja. Och jag jobbade. Jobbade och jobbade. Jag ville vara bäst och aldrig svika. Visste såväl att jag behövdes. Att jag fyllde ett behov. Mitt egenvärde fick växa lite. Och jag jobbade elva dagar på rad, för det var så länge man fick lov att jobba innan ledighet. Så jag var ledig en dag och jobbade elva dagar igen. Nästan tvåhundra procent jobbade jag tills jag klev ut i gatan mitt framför en bil för att mitt dunkade kugghjulsbröst inte kunde koppla att det var bäst att stanna på trottoaren tills bilen passerat.

Jag jobbade tills min chef sa att jag inte fick jobba så mycket. Att det fanns lagar.
Jag tror att jag var nära då.
Den där väggen.

Och kanske borde jag känna igen den för allt jag nu helst vill är att ligga på en luftmadrass ute på de kluckande vågorna och bara lyssna till tystnaden och se svalorna pryda himlen. Jag skulle ligga där och kunna tacka nej i en evighet för som jag behöver det. Min chans att andas in, andas ut.

Men så biter jag mig i läppen och tänker att jag ju inte hinner det där. 
Och att jag måste, eller borde, formulera ett jag-vet-att-jag-har-tackat-ja-men-nu-måste-jag-ändra-mig-och-säga-nej-mail. 

Att jag borde svika andra. 
Om jag inte ska svika mig själv. 

Det känns så fel. Så orätt av mig.

Jag som försatt mig att klara allt för att kunna bli kvar på den där bräckliga plattformen jag byggt upp genom att alltid säga ja. Ja tack amen.


 

lördag 27 juli 2013

Dags att tacka, men säga nej tack.

Det är en morgon som har valt att ösa på med all sin hetta och bara en aning ljusare grå himmel än den nyans jag funderar på att måla farfars gamla skrivbord i. Fast med svart bordsskiva. Riktigt mullrande åsksvart ska den vara. Och ta plats i rummet. Ta plats precis som åskan gör. Även om åskan just den här morgon valt att se på från dovt morrande avstånd.




För säkerhets skull går jag ut i trädgården med morgonrock och tofflor och tar ner den tvätt som helt semesterlojt hängt där i flera dygn och redan fått sig en omgång sköljning av häftigt åskregn. Jag tänker att det får vara bra så. Att en omgång räcker.


På tal om att vara semesterloj.

Jag tror att den här semestern är på väg att göra underverk för mig även om den är en anings för kort för att jag riktigt ska hinna banka stressen ur min kropp. För hur normalt är det att vakna stressad varje morgon? Inte med gnisslande tänder, hopbiten käke och stela axlar. Men stressad. Inombords. Det är som ett kugghjul på högvarv som bara mal och mal och mal och det är först när jag fick semester och på något sätt landade som jag faktiskt kände hur stressad jag var. Att jag var stressad. För i vardagen är det lätt att bara köra på och ta på sig mer och mer och mer. Jag vill på många sätt vara den duktiga flickan som får högsta betyg och klarar allt för i det ser jag mitt egenvärde och min framgång. Men dygnet har bara tjugofyra timmar även för en duktig flicka och det är bara att inse att jag tagit på mig lite för många uppdrag som jag vet att jag inte kommer att klara av att ro i hamn i höst. För jag är sån. Att om jag tagit ansvar för något - försatt mig i något - vill jag också göra det allra bästa. Annars sviker jag. Tror jag.


Det kanske är dags för mig att lära mig att säga nej? Tack, men nej tack.
Att dra i handbromsen ibland.

Jag har mina studier. Mitt enhetsråd och mitt extrajobb.
Jag har min träning. Min sömn och min kost.
Jag har min familj. Mina djur och mina vänner.
Till resten måste jag säga nej. Jag räcker inte till.




Och slutligen, på tal om vänner - gammelgäddan simmar fortfarande runt i sin sjö.
Men revansch och på återseende.

 

fredag 26 juli 2013

Nostalgia.

Weit

Det är konstigt egentligen hur sommaren - aldrig vintern - kan få mig att bli alldeles mjuk och blöt om hjärtat i en galen intention att stanna tiden och desperat försöka skåla händerna så att sandkornen av lyckliga idylliska minnen inte rinner ifrån mig. Hur en grusväg kantad av stenmurar, fårhagar, björkar, hallonsnår och barndomens badsjö kan få mig att vilja stanna upp. Hur en annan grusväg tar mig - PANG - rakt tillbaka till den del av min barndom som var fylld av Bullerby-charm. 

Det finns inte mycket jag vill stanna upp och minnas av min barndom.
Men just det.

Och sommaren och grusvägarna och fårhagarna tar mig tillbaka dit varje gång så det gör ont i hjärtat. 


Jag minns hur vi cyklade på grusvägarna och hur vi badade i sjön. Hur vi satt i timmar med varsin telefonlur tryckt mot örat och varsin spiralformad telefonsladd tvinnades mellan fingrarna i varsitt hem - du i din Bullerby-idyll där jag alltid ville vara och jag hemma på ett golv - och hur vi pratade om killar. Killar. Alltid om killar.


Weit


Och hur vi lekte. Jag minns hur vi lekte i min dröm. 
Bland hästhagar och getter. Bland höns, hundar och katter. Och hur jag fick rida varv på varv runt din gårdsplan på din otroligt vackra ponny. Det var lycka för mig. Frihet som gjorde att jag kunde fantisera mig in i en verklighet som inte var min utom just där och då. Jag minns också hur din get hoppade in genom det öppna köksfönstret och rakt ner i disken som stod staplad i hon och hur katten åt upp all grädde på de bakverk vi fikade. Ja, all den goda fikan minns jag som en del i våra långa dagar tillsammans i din vackra Bullerby-miljö. Hur din mamma frågade om jag gillade ananaskaka och jag svarade ja för att jag inte ville göra din snälla mamma besviken (jag var van att göra allt för att inte göra mammor besvikna). Och hur vi om och om och om igen lyssnade på Roxette och lärde oss låtarna utantill. Hur vi var kära i Per Gessle, eller i alla fall låtsades vara och hur vi skrev brev till varandra trots att vi bara bodde tio minuter bort från varandra på cykel. På fint brevpapper som du dessutom brukade pryda med underbara klistermärken. Du var min bästa brevvän. Och min bästa vän in real life. Vi ritade prinsessor, hästar och drömbröllop och fantiserade oss in i framtiden tillsammans.

Men sen.
Jag antar att jag växte upp. Jag antar att vi båda växte upp.
Och allt det där försvann. All min idyll. Och jag saknar den så att hjärtat blir mjukt och blött.


Men sommaren. Den tar mig tillbaka dit varje gång.
Och för den är jag evigt tacksam.




 

torsdag 25 juli 2013

Konsumtionshets. En bloggares väg till lycka, framgång och kändisskap.

I dag har vi försökt vara civiliserade och åkte in till Göteborg för lite shopping men alltså herregud. Det är väl bara att inse att shopping är till för dem med pengar och de som, kanske just därför, gillar konsumtion. Jag attackerar alltid reaställen med en ociviliserad iver och hittar alltid aldrig något. Inte där i varje fall. Jag är som en vilde på besök i de förlovades land där de rätta butikerna och den rätta shoppingen bara finns på kartan över mina drömmar. 

Mina drömmar förresten?
Är de ett offer för rådande konsumtionshets där bara den senaste kollektionen från de mest rätta designers är det som räknas in? En ouppnåelig dröm för många. Ångest för vissa. En bloggares väg till lycka, framgång och kändisskap?





Ska en lantis som jag ens komma i närheten av det som är "rätt" krävs nätshopping för även om jag åker in till Göteborg i mina Cirkle of Trust-chinos känns det som om jag är borttappad från yttre rymden och blir mönstrad från topp till tå. Viker jag försiktigt upp prislapparna som alltid är strategiskt vända nedåt, i de flottaste märkesbutiker märk väl, är det som att om och om igen få en kalldusch. Här hör du inte hemma. Gå och lek med de dina.

Jag älskar att shoppa. Det gör jag. Tror jag.
För samtidigt ger shopping mig ångest, ha-begär, upprymdhet och besvikelse.
På en och samma gång.




Men i de förlovades land hör jag inte riktigt hemma. Inte i de flottaste av märkesbutiker. Jag är inte rätt. Jag är inte inne.

Nu har vi landat hemma i byn där vi kan vara precis så där lantis och ociviliserat yviga i våra gester som vi vill och vi kan hoppa ur den där stöpta formen där man håller till höger i rulltrappan och måste titta rakt fram när man går. Här där jag kan vara precis sån som jag är innerst inne. Utan de rätta koderna. Där jag kan vara rätt utan att för den skull vara inne.

Ändå vill jag vara rätt och inne.
Ändå vill jag shoppa mig till lycka, framgång och kändisskap.

 

onsdag 24 juli 2013

Grillad fisk i foliepaket.

Weit

Först hamnar vi på stranden såklart och det trots att solen för det mesta gömmer sig bakom späda moln. Det gör ingenting. Bidrar bara till att stranden är en vidare plats för oss att sträcka ut oss på. Inte heller mig går det någon nöd på trots att jag visserligen kräver sol för att våga doppa mig. Men jag har ju min filt och min bok och mitt vågskvalp. Dessutom har jag närhet till familjens lek och skratt i vattnet. Och till knäna vågar jag mig i.

Sen landar vi hemma igen och jag gör foliépaket med det godaste som finns att grilla. Lax och torsk med lök, massvis med lök, chilli, vitlök, musslor och tomater och jag kokar potatis och lillfingertjocka morötter och gör en potatissallad som bara hör sommaren till. Sen äter vi oss proppmätta innan vi tar en långpromenad genom byn som snart inte längre är vår by att vandra i.


Och skrivkrampen.

Ja, den har lättat i varje fall lite lite.

 

Att drabbas av skrivkramp.


Ja men jag bara visste det.

I samma ögonblick som jag återfann skrivlusten och började snegla åt det där manuset så byggdes prestationsångesten upp och nu har jag skrivkramp innan jag ens hunnit öppna dokumentet. 



I stället får jag väl ägna mig åt att läsa böcker och kanske fortsätta på den där drömmen om ett hästliv. En ganska behagfull dröm om du frågar mig.

Det är ju på inga sätt fel det heller och kanske precis just så en onsdag i semestertider ska tas?!

 

tisdag 23 juli 2013

Änglakyssar med kusiner på rad.


Det har varit en eftermiddag då kusinerna satt uppradade på led med ansiktena vända mot vattnet som var kallare än havet men inte fullt lika smutsigt. Och det har varit en eftermiddag då både stora och små svingade sig i de långa Änglakyssarna som är uppsatta i parken som går som en pil ut i vattnet som omgärdar Nääs. 

Kort sagt har det varit en fin eftermiddag som bjudit både på skratt, drömmar, lek och samtal.

Och en och annan häst.

Att skriva en ungdomsroman.

Weit

Kanske tjatar jag - men vad ska vi annars göra nu när solen skiner och vågorna är blå än att dra oss mot stranden återigen? Jag menar, det finns ju så många stränder att besöka. Och strandliv i sig kan aldrig bli det minsta tjatigt.

Men först. Först ska jag skriva lite mer på den där sista tentan för jag vill göra det legitimt för mig att återigen fila på min ungdomsroman. Det gäller att smida medan järnet är varmt har jag hört. Och det är nu jag har lusten att skriva.

 

måndag 22 juli 2013

Tjolöholms slott för miljöombyte.


Nu när vi ändå är inne på miljöombyte och testar nya stränder kan vi ju lika gärna åka till havet - mitt älskade hav som alltid bär en bit av min längtan i sitt vågskvalp - och vi landar på gräsmattan nedanför Tjolöholms slott. 

Här kan jag stanna för evigt i min semesterdröm.



När jag tillslut ändå rullar av filten och drar på mig den tunnaste sommarklänning jag kunde hitta i garderoben har stranden nästan tömts på folk. Timmarna har gått utan att jag lagt märke till det. Ömsom försjunken i min bok. Ömsom hoppande, simmande, plaskande och lekande fri i det varma havet som jag varit. Där i min lilla bubbla av skratt, harmoni och närhet till dem jag alltid vill vara väldigt nära.

Det är precis exakt så här jag vill tanka energi.

Semestra lagom länge.


Undrar just om jag haft semester, absolut inte tillräckligt länge, men väl lagom länge nu? Lagom länge för att känna att axlarna har sjunkit i alla fall en liten bit och att andningen har blivit harmoniskt lugn. Lagom länge för att återigen, och nu är det ett bra tag sedan, snegla åt det där manuset av min ungdomsbok som ligger och väntar på mig.

Den här sommaren har verkligen gått varsamt fram med mig med sin sol och sin värme. Att jag sedan fortfarande inte landat helt och totalt i ett stressfritt lunk märks dock i sömnen där drömmarna är oroliga och ibland nästan lite ångestladdade. Men om jag tänker att det finns en mening med allt och att det alltid går att förbättra saker och ting kan jag dagtid ändå landa tryggt. Jag vet ju att livet knappast fungerar om handbromsen är i. En lagom lång semester kan verkligen skapa underverk.


 

söndag 21 juli 2013

Oh my deer.

inreda.com


I dag har det varit precis så varmt och fint och alldeles underbart skönt som är en alltigenom perfekt tillvaro när man har semester. Vilket jag ju har. Och förutom att klippa av Alvin det mesta av den tjocka pälsen har dagen mest spenderats på en strand. I solen eller under ett turkost parasoll. Och i vattnet. Ja. Precis. I vattnet. För vi tog oss till den strand som kommer att bli vår sedan vi flyttat och där är det så långgrunt skönt att vattnet blir alldeles medelhavsvarmt och välkomnande även för en badkruka. Så jag var i vattnet och på stranden och i vattnet om igen och jag tänker att jag aldrig vill att sommaren ska ta slut. Det här är precis vad jag behöver av en semester. Låta huden bli solkysst och sedan avsvalkad i medelhavsvarmt vatten och bara lojt sitta där i de små vågorna och låta stressen rinna av mig.

Och så när vi ändå höll oss där i närheten passade vi på att åka förbi vårt nya hus och då blir jag ju återigen så där inredningstokig och tänker att det där med horn ändå är något speciellt. Och en skylt på grinden... ja, grinden ja. Den finns inte än. Men en skylt på den tänkta grinden som varnar för att här bor en hund. En sån måste vi väl ändå ha?

 

Astrid Lindgrens Värld.

Alla minihusen var otroligt söta och de gigantiska möblerna hos Nils Karlsson Pyssling var roliga.

Ett besök i Astrid Lindgrens Värld är verkligen att rekommendera. Det var väl det jag visste när jag för flera år sedan började längta dit. I år, med en tioåring, kändes det som om det verkligen var dags. Reser man med barn är det en fröjd om alla kan glädjas och ha roligt - och visserligen tror jag nog att även 12 och 15-åringar kan ha roligt i parken men på något vis valde vi ändå att bunta ihop dem nu och fånga tiden i den där leken, förnöjsamheten, spänningen och nyfikenheten (även om jag själv blev barn på nytt och kände lekfullheten sprätta). Så tja, Astrid Lindgrens Värld är nog ändå för vuxna och barn någonstans under 12-13 år. Tonårstiden är ju en tid då somligt som snart igen är roligt kan anses alltför barnsligt och skämmigt. Ordet skämmigt - hur ofta kommer vi inte att få höra det med en pre-tonåring i huset?!


Vi hann med många fantastiska skådespel; Vid törnrosdalen, Mattisborgen, Katthult, hos Karlsson och i Junibacken.

Vi försökte få plats på ALV-campingen men eftersom vi reser med hund skulle vi behöva vänta tills långt in i augusti på att en av "hundstugorna" skulle vara ledig. Därför såg vi oss om efter alternativa campingar som hemsidan rekommenderar. Ett tips är dock att ta en koll på camping.se som erbjuder fler alternativ. Utan att titta närmare på campingen vi föll för lyckades jag nämligen boka en i ett helt annat landskap - så ja, vi har sett lite av Östergötland i sommar också. Visserligen var campingen, Ekön - KustCamp, en riktig fröjd, men det var lite väl långt att åka därifrån till ALV.


Masi fick träffa sin stora idol Pippi Långstrump.

Vi valde att gå i parken två dagar, vilket känns som ett minimum för där finns så mycket att upptäcka varje dag. Det spelas en rad föreställningar runt om i parken och de varierar över dag - och dessutom spelas många samtidigt. Exempelvis hann barnen och Chris precis fram till slutet av Karlsson på taket-föreställningen samtidigt som jag kom lagom fram till Junibackens teater - dit resten av familjen sällade sig senare.

Ett tips, som alltid när man reser med barn, är att ta dagen i barnens takt och lyssna till vad de vill göra och se. Då blir vistelsen i parken roligast och kommer till sin rätt. För Astrid Lindgren såg världen genom barnens ögon och så är också parken uppbyggd. Det funkar inte om de vuxna drar iväg, stressar och bestämmer.

Ett annat bra tips är att ta med egen mat in i parken. Det finns tillgång till grillar som man själv får tända med grillkol som finns på plats. Annars funkar ju picknickmat som inte är beroende av tillagning alldeles utmärkt. Förstås finns det en rad matställen och fik inne i parken, men picknick är billigare och tvingar heller inte till långa köer.


Vi avslutade med ett besök i riktiga Bullerbyn.

Har du tid kan jag varmt rekommendera ett besök i riktiga Bullerbyn, inte alls långt från ALV. Här kan man, innan klockan fyra testa ponnyridning och fika. Tidsbegränsat verkar det dock vara att hoppa i höet på skullen mitt emot Norrgården. Och det gjorde barnen om och om igen.