torsdag 28 februari 2013

Att ha favoriter.


Från och med i dag och fram till söndag får du upp till 20% i rabatt på alla kollektioner från Saint Tropez, Liebeskind, Dranella, b young and Markberg hos Boozt! Dessutom kommer rabattkoden boozttd gälla t.o.m. 31/3! boozttd ger 5% i rabatt vid köp över 400 kr! (ej reavaror). Speciellt förtjust är jag i Saint Tropez fina utbud.
 

Att simma är det bästa.


Men i brist på värme duger badhuset gott och vi drar iväg till Valhalla och simmar en kilometer klädsim och norpar ytterligare tre poäng till den där magistern som vi ska ta. Att simma är det bästa. Och sen ilar vi från badhuset och hoppar på tvåans vagn mot centralen utan att jag har hunnit borsta håret och det är fortfarande alldeles simhalleblött när jag en och en halv timma senare landar hemma efter att få ha åkt en liten omväg hem, alldeles förfärligt kissnödig, eftersom bussarna så här dags på dagen inte går från min station och hem. Därför hoppar jag av en station tidigare och åker genom samhället där mitt jobb ligger och jag hinner tänka att det är länge sen jag var där nu (men några tider har jag uppbokade i kalendern) innan jag åter vänder blicken ner i kriminalromanen jag läser och sen får jag gå en bit med en tung träningsbag på axeln och en påse med blöta badkläder och klädsimmekläder i handen. Men sen, sen landar jag hemma och påminns om att jag faktiskt tagit helg nu. För i morgon är jag ledig om man bortser att jag måste läsa på inför kommande salstenta.

Och det, just det tycker jag absolut att vi bortser ifrån. Även om jag så klart kommer att plugga. Och väldigt mycket dessutom. Bara det att jag tar helg nu. Precis nu.

bildkälla

I röda plyschstolar där vi fortsatte att skratta rakt ut i biomörkret.


Plötsligt blev jag sjukt sugen på pasta och frångick min lchf en kväll så där mitt i veckan och åt pasta med pesto, pinjenötter, lufttorkad skinka och sjukt god parmesan. Och redan där inledde vi, jag och min bästa pluggkompis, kvällen skrattandes för att sedan hamna i röda plyschstolar i biosalongen där vi fortsatte skratta. Rakt ut i biomörkret. För filmen bjöd på många goda skratt vilket vi hade förväntat oss eftersom vi båda två läst boken för evigheter sedan. Och gillat den. Men ändå kan man aldrig vara riktigt säker på att filmen håller måttet, om man nu älskat en bok så mycket. Bok och film brukar sällan gå hand i hand tyvärr. Men nu...

Se den.

onsdag 27 februari 2013

Små citroner gula.


Vi trixar till det så här mitt i veckan och går på after school (i brist på jobb), jag och min allra bästa pluggkompis. Vi ser Små citroner gula för den vill inte våra män se. Men det vill vi. Och det är fantastiskt mysigt att gå från idrottshögskolan för en bit mat och sedan för en bit film. Att göra ett avbrott i lokala läroplaner och instuderingsfrågor och bara vara två kompisar som pratar om annat än studier för en stund.

Jag tänker att vi borde göra så här lite oftare.
Ta en onsdags after school och bara njuta livet.

Jag letar vårtecken i minsta lilla fågelkvitter.


För varje dag blir det lite ljusare, våren gör ett bra jobb, och för varje dag som går skiner solen lite mer intensivt. Vi sitter vid stora fönster på idrottshögskolan och skuggar med händerna över ögonen och försöker vinkla datorerna så att skärmarna står i skugga och det är som om solen vill försöka retas med oss. Men vi är så glada att den är här igen att vi bara skrattar och ler fånigt åt vårvintern som är den absolut bästa tiden på året. Precis NU är längtan som allra störst och jag letar vårtecken i minsta lilla fågelkvitter och takdropp. Å vad jag längtar efter takdropp.

Och i går var jag ute och sprang på bar backe. Jo, det är sant. Bitvis var det is och snö förstås men mestadels BAR BACKE.
 

Agaat och Little Bee.


I stort sett varje dag passerar jag Pocketbokhandel där på centralen med alla sina lockande böcker. Vi brukar träffas där, jag och min kompissyster innan vi går vidare till universitetet. Oftast står hon där före mig men ibland kan det hända att jag kommer dit först och då hinner jag vrida och vända på några av böckerna och läsa baksidetexten på dem. Och även om jag har en halvfärdig pocket i min väska och några olästa ståendes i hyllan här hemma killar det ändå längtansfullt i jag-vill-gå-in-och-köpa-nerven. Ni vet, den där sortens nerv vi alla besitter och som en del kallar habegär och andra bara kort och gott kallar för önskan.

Just nu killar nerven starkast för Agaat och Little Bee.
Har du läst dem?
 

tisdag 26 februari 2013

En dröm börjar ta form.


Nu vet jag precis hur jag skulle kunna tänka mig att leva mitt liv om två år.

Till dess åker jag tåg hem från skridskolektioner och självstudier med hon som ses som min syster av våra kurskamrater. Ni-är-som-två-söta-systrar säger de. Och jag sitter här lite trött på tåget och tänker att det är fint att ha henne, som är som min syster. Min vän. Och så drömmer jag mig in i den omedelbara framtiden, den som är nu och inte om två år och som rymmer hästgård och masters och allt möjligt annat fint, utan istället rymmer en löprunda med Alvin och kanske med Chris också om han vill följa med. Den drömmen får fylla resten av tågresan för jag är framme snart.

bildkälla
 

Don't blame the full moon for everything.


Är det så med er också, att ni känner månens dragningskraft och inte kan sova när det är fullmåne? Det kvittar hur trött jag är.

Månen är ju överallt och det blir till och med svårt att mota bort den med hjälp av kaffe. I går på väg hem med tåget var första gången på en hel evighet som mina ögonlock började klippa av ansträngning att hålla sig där jag ville ha dem. Fruktansvärt. Men så hade vi också spelat volleyboll en hel lång förmiddag, så kul, men mina händer och underarmar är helt svullna och ömma, och hela eftermiddagen hade vi suttit med instuderingsfrågor. Så om jag var trött var det kanske med all rätt. Och jag kan inte skylla månen för allt. Riktigt allt.

bildkälla

måndag 25 februari 2013

Jag var nitton, tjugo år, gick i landstingets vita byxor... och sen tog jag mina fåglar och flyttade hem till dig.


~ Jag svarar på några av era frågor och för varje fetmarkering finner ni svaren ~

Jag var nitton-tjugo år nånting när jag såg dig för första gången. Jag arbetade för jämnan för jag hade precis tagit studenten och visste inte vad jag ville mer än att jag ville göra något. Och så gled jag in på ett bananskal, liksom fick ett jobb utan att egentligen söka det. Den sommaren jobbade jag som vårdbiträde och gick runt i landstingets vita byxor och en blå-vit-randig rock och tillslut utvecklades det där till att bli något större, något mer permanent och jag gick där i mina vita byxor och blå-vit-randiga rock och delade ut mediciner, gav sprutor, la om sår och sondmatade mellan blöjbyten, tvätt, städ, inköp och spring i korridorerna.

Till en början trivdes jag ganska bra och kände att jag kunde utvecklas från noll och framåt. Och jag jobbade jämt. Först som timanställd, sedan långtidsvikarie och slutligen som tillsvidareanställd. Tills det en dag tog stopp och jag inte mer kunde utvecklas. Bara stagnera. Och jag mådde så dåligt och hatade mitt jobb vilket absolut inte är bra, i synnerhet inte när man jobbar med människor.

Men innan det hände hade jag sett dig för du jobbade i huset bredvid mig och det visade sig att vi pendlade till jobbet med tåg båda två. Och vi gick dessutom på vid samma station och tillslut blev det så att vi började prata med varandra och sedan gick det snabbt. För det var kärlek vid första ögonkastet. Jag tog mina fåglar och flyttade hem till dig och sedan dess har jag avskytt mitt jobb från botten av mitt hjärta. Jag hade utvecklats så långt jag kunde och dessutom hade jag träffat dig. Vad mer fanns för mig att hämta just där? Du jobbar kvar inom vården men jag var föräldraledig i tre långa perioder, och var bara så där ambivalent tillbaks till jobbet däremellan. Efter sista föräldraledigheten började jag genast att studera för jag ville inte tillbaka till åren, som för mig i runda slängar blev fyra, inom vården.

Och så läste jag socialpsykologi och pedagogik och hälsopsykologi och litteratur och var sjukskriven ett år för saker som var jobbiga och nu studerar jag pedagogik igen. Jag är glad för min enorma energi och lider inte alls av att ha svårt att göra ingenting - mer än ibland då jag vet att det förväntas av mig att lägga undan min energi och bara vara. För just det har jag svårt med och det gör mig irriterad och stressad. Att bara vara ledig. Och då är jag rädd att jag kanske inte lever upp till det som är normalt, så som man ska vara och då kanske jag gör andra besvikna. Så på sätt och vis kanske jag inte alltid är glad över att jag har svårt att göra ingenting. Men samtidigt är jag så glad över att vara just jag och jag tänker att det finns en plats för alla människor och jag tror att jag fyller den där platsen som kanske någon som tycker om att ta det lugnt inte vill ta. Så då tar jag den och trivs. För jag vill göra akademisk karriär, ta en master och kanske forska lite i förbifarten. Och varför skulle det vara fel av mig som kvinna att vilja det?

Jag frågar, för jag har en känsla av att somliga kan tycka så och jag är på ett sätt synsk och kan se sanningen i saker som sker utan min vetskap och jag kan se in i framtiden på sådant sätt att jag nog är lite häxa. Och jag tror också att jag har förmågan att stänga av min synskhet eller att den inte kommer till mig lika ofta nu när jag har så mycket annat runt omkring mig. För jag tror att synskhet kräver sin tid och den kan jag inte ge just nu. Men jag vill inte gå till något medium för jag tänker att om det nu är så att jag är synsk och har den där känslan behöver jag inget medium för då är jag ett själv.

bildkälla
 

En godispåse av pedagogik och friluftsliv.


Veckans bästa dag (fast lördagskväll är veckans bästa kväll) är här igen. I just gonna love it. Även om jag sovit färre timmar än vanligt eftersom söndagskvällen liksom på något sätt inte riktigt ville ta slut. Men eftersom jag förutom kaffe kommer att inleda dagen med ett träningspass är jag säker på att jag på nolltid kan mota bort all form av trötthet som eventuell dröjer sig kvar så snart den här morgondåsigheten lämnat mig.

Och i helgen ja, förutom fika hos vänner, simträningar, en hel del städ och plock, lite shopping, handbollsträning och handbollsmatch, mello med Ulrik och goda viner har jag också anmält alla barnen till kommande veckas simtävling och mig själv till en rad olika sommarkurser. Distansutbudet är tyvärr inte det största men jag valde allt som verkade relevant och intressant så jag är nöjd. En godispåse av pedagogik och friluftsliv, en del personlighetsutvecklande, lite historia, litteratur och så där.

bildkälla
 

söndag 24 februari 2013

Inte just nu.

Det finns mycket jag borde just nu. Men borde är inte samma sak som att jag vill eller gör. För jag behöver också min tid i soffan efter en hel dag så att jag kan varva ner och somna gott inför den nya dagen som väntar efter helgen. Sen, nån annan dag kanske det finns tid att dammsuga eller bearbeta tvättstugeberget. Sen nån annan dag ska jag definitivt läsa på inför stundande salstenta. Bara inte just nu.
 

Tell the world.


Vi berättar för världen att vi egentligen inte bryr oss så mycket om melodifestivalen men alltid tittar ändå. Det hör liksom till och är faktiskt fasligt mysigt även om vi stör oss på merparten av låtarna och artister som inte lyckas mima rätt i tiden. Pinsamt.

Vi berättar för världen att om Ulrik Munther finns bland de tävlande hejar vi på honom även innan vi vet om hans låt är bra. Eller inte. Ja-men-visst-var-han-bäst? Och så berättar vi för världen att han såklart hade varit bäst i varje fall, även om nu låten hade varit kass, för har man en lokal kändis så har man. Och då måste man vara lite lojal såklart. Och nu när barnen är kompisar med Ulriks kusiner och nu när jag har klappat Ulriks hund, en stor svart sak och allt. Ja-men-då-så. Men vi berättar också för världen att det så klart är en fin bonus att han var bäst av dem alla. Sett ur alla deltävlingar. Det berättar vi för världen medan Ulrik Munther berättar om andra saker. Att han är här och så.

 bildkälla
 

Att prata om mig själv.

Heja heja, jag älskar att prata om mig själv (vem gör inte det, räck upp tassen nu) så den här utmaningen som jag fått av Mitt liv som jag där tanken är att jag ska skriva åtta saker om mig själv passar mig utmärkt. Men alltså samtidigt, jag vet inte, jag har bloggat ett tag nu och många som följt mig vet redan så mycket... jag skriver ofta rätt naket och rakt på sak även om jag så klart inte blottar allt. Och inte har för avsikt att göra nu heller. Men...

Som ni säkert vet blir jag ofta stressad av att vara ledig. Det är viktigt att hitta sitt sätt att varva ner så klart men att göra ingenting tycker jag är slöseri med värdefull tid.

Däremot älskar jag att koppla av genom att simma, löpa, läsa böcker på tåget (en halvtimma tur och halvtimma retur till universitetet och hem), genom att vistas i naturen, blogga, skriva och ja, jag kopplar faktiskt av genom att studera.

Jag vill göra akademisk karriär, ta en master och så. Och en dag vill jag jobba som universitetslärare. Sanningen är att jag nog alltid vill fortsätta utbilda mig.

Jag lärde mig läsa när jag var fyra år och sedan dess har jag älskat böcker, slukat böcker och drömt om att en dag få skriva egna böcker.

Jag tror att mitt skyddshelgon eller skyddsängel eller vad det nu heter är en man. När jag var liten hörde jag ofta en manlig röst prata med mig inne i mitt huvud. Rösten var så intensiv och samtalen så långa att jag var tvungen att stanna upp i min lek för att låta rösten prata färdigt. Sen kunde jag fortsätta leka. Dock vet jag inte om jag någonsin uppfattade vad rösten sa mer än kanske i mitt undermedvetna. I dag kan jag höra rösten bara ibland, just som jag är på väg att försvinna in i sömnen eller klarat av att koppla av tillräckligt väl. Rätt fascinerande det där.

Och jag är lite synsk. Tror jag. Ibland känner jag på mig saker och ting så starkt att när de sedan sker så är det så naturligt och självklart för mig, fast inte för någon annan. Men jag förvånas inte alls.

Jag ogillar att fatta beslut och vill helst att någon annan fattar dem åt mig. Men jag drömmer gärna både stort och mycket och har massvis med framtidsvisioner. Jag går alltid all in för dem, med hull och hår. Men ett tu tre kan jag växla dröm helt och hållet så det gäller för utomstående att hänga med i svängarna. Jag har många gånger varit med om att bekanta till mig blivit en smula irriterade på mina svängningar för de förstår inte... Men ingen kan i alla fall beskylla mig för att inte ge allt för stunden, för det jag brinner för just då.

Jag tror helt ärligt att jag har någon bokstavskombination som gör att jag får den här duracellenergin, engagemanget, karriärviljan, drivkraften, de spretande och svängiga drömmarna och svårigheterna att bara sitta still och pilla mig i naveln. Och den där önskan att bli något stort, någon viktig för andra människor.

Men hörrni. Vad vill NI veta?
Jag tycker att vi gör en förlängning av det här så jag inte bara mal på om samma samma, det blir kanske lätt så. Ställ frågor vet jag - eller kom med förslag om inlägg om sådant ni vill läsa.


 

lördag 23 februari 2013

När man snart ska fylla tio år.

Tröja och t-shirt från cubus.se, jeans och mobilväska från hm.com, skor från zalando.se

När man snart ska fylla tio år.
 

Du är min orakade igelkott.

bildkälla
I dag är det lördag och solen strålar in genom sovrumsgardinerna och väcker mig med känslan av att jag sovit för länge trots att jag inte har någon tid att passa. Men klockan är bara åtta och det är alldeles lagom lång sovmorgon för någon som är morgonpigg och inte vill sova bort hela dagen. Och så fortsätter solen att stråla och barnen kokar gröt och du ger mig god-morgon-pussar som sticks för du är min orakade igelkott. Och så rullar dagen sakta i gång och det blir kö till duschen och kaffet dricks i njutningsfulla klunkar. Och sen ska du raka dig så då kan du inte vara min igelkott längre. Till nästa gång.
 

fredag 22 februari 2013

Om det ändå inte vore så hårt att ramla på isen.

bild
Alltså jag garvar ihjäl mig. Och det är väl tur att alla andra också gör det för annars kan jag vara rätt så säker på att de skulle tycka att jag var ganska irriterande jobbig och pinsamt knäpp. Saken blir inte bättre för att jag är en pms:ig bitch som åker runt på en alldeles-för-hal-is och jag fräser argt att jag-hatar-den-här-förbannade-isen. Men jag kan vara lugn. Mina kurskamrater är underbara och till och med de forna hockeyspelarna som hamnar i mitt stafettlag (och jag börjar med att be om ursäkt för min existens i deras lag och förlåt-förlåt) ler åt mina tokigheter på isen trots att jag gör så att vi hamnar sist hela tiden. Men jag ramlar inte en enda gång.

Och sen blir det så skoj för vi tränar i Frölunda Hockeys träningsrink och de kommer dit för en träningsmatch precis när vi är färdigåkta. Och vi dröjer oss kvar såklart för att se på riktig skridskoåkning, kan ju vara intressant och det tar bara några minuter så ramlar en av spelarna. Men jag ramlade inte en endaste gång. 

Ändå är det där och då jag hotar med att elda upp mina skridskor så snart den här terminen är över men så kommer jag på att jag kanske måste fråga min syster om lov först. Trots allt är det hennes skridskor jag lånat.

Men ändå. På något sätt. Är det så skoj att åka skridskor. För faktiskt. Jag garvar ju ihjäl mig samtidigt som jag svär högt och argt över att isen är så hal och mina fötter liksom glider helt okontrollerat. Om det ändå inte vore så hårt att ramla på is. Då skulle jag våga åka och utmana mig själv och ramla massvis med gånger.
 

Och bara vara för mig själv.


God morgon.
Tänk att det är fredag igen - redan. Veckorna tycks rulla på i ett allt snabbare tempo. Men det är väl för att jag har det så roligt just nu i livet och allt som är roligt tenderar att gå fort. Mycket fort. Med andra ord har jag inte så mycket jag vill förändra för att må bra. Det skulle i så fall vara att få in lite mer och mer varierad träning i min vardag (jag funderar på att så småningom börja på gym och ännu längre fram i en avlönad yrkesvärld vill jag börja rida igen, men å så dyrt det är).

När jag simmar min timma unnar jag mig att andas. Det är fint. Och när jag löptränar unnar jag mig att låta tankarna flyga fritt. Det behövs. För resten av livet är precis så där härligt fartfyllt av tusentals bollar i luften samtidigt. Det trivs jag med. Men ibland behöver jag andas och ibland behöver jag låta tankarna flyga fritt. Lite balans i tillvaron.

Så mer träning alltså.
Där tankar jag energi och välbefinnande när jag känner att jag måste släppa de tusentals bollarna för en stund. Och bara vara för mig själv. Få egentid.

Men sen. Sen vill jag landa tryggt i Villa Freja och krama familjen. Ibland, när jag är borta från dem, kan jag komma på mig själv att längta efter dem så mycket att jag blir alldeles ifrån mig av saknad och krama-om-dem-lust.
 

torsdag 21 februari 2013

Färgexplossion från Boozt.


Dagarna blir allt ljusare och nu drömmer jag om mer färg i garderoben och en vårig outfit. Varför inte explodera i färg våren till ära. Det är väl skoj!

Just nu och fram till och med söndag 24/2 har Boozt upp till 20% i rabatt på alla kläder från Desigual, Neo Noir, Fransa, Aigle and Ichi!

Dessutom har Boozt även upp till 20% i rabatt på Jack and Jones, Frontier Quebec and Blend! Erbjudandet gäller också till och med söndag 24/2.
 

Today's hard work.

bildkälla

Jahapp, och här sitter vi. Och har jag inte sagt det förr så är det dags att säga det nu. Att jag är så oerhört, obeskrivligt glad över att ha min bästa studiekompis. Vi är det bästa radarparet och utan henne vore jag bara en halv student det är jag säker på. Utan henne hade jag inte kunnat stöta och blöta frågor som på-vilket-sätt-kan-barns-upplevelser-av-idrott-vara-helt-olika? och vilka-för-och-nackdelar-finns-det-med-induktiva-respektive-deduktiva-inlärningsformer och till en början inte förstå ett smack men i takt med att vi bollar våra funderingar och vår frustration kan vi vid slutet av dagen faktiskt knyta ihop säcken och vara två steg klokare. Tillsammans.

Utan henne hade det inte fungerat. Alls.
 

En bok för unga vuxna.

bild
Nu är ni ju några som frågar men, jag vill inte avslöja för mycket om vad boken jag skriver på handlar om. Det känns på något vis orätt mot mitt ofärdiga manus som jag håller på att korrekturläsa. Och det är ju där och då jag inser hur ofärdigt det är. Hur mycket mer liv till karaktärerna som behövs. Vilket jag så gärna ger. För det måste kännas rätt nu när det ändå inte är gjort i en handvändning det där med att skriva en bok. Så jag korrekturläser och ger liv åt karaktärerna och mår precis så som de mår, det är så konstigt det där - hur de blir jag. Hur jag blir dem.

Boken som är för unga vuxna handlar om ensamhet och utsatthet, om kärlek och styrka. Om mod och om att fulgråta rakt ut i mörkret från mormors och morfars tak. Flickan är femton år men berättelsen tar sin början då hon är en nioårig flicka bara. Där och då tror hon sig leva mitt i helvetet men tänk så fel hon hade. För allt blir bara värre. Naket och ohämmat berättar hon om hur det är att falla men ändå klamra sig fast. Att inte acceptera ordet förlåt, men att ändå överleva. Hon berättar om någon annans dumhet som blev hennes straff.

Ungefär så.
Men om du tror att här bara ryms ledsnad, ensamhet och smärta måste jag ändå berätta för dig att här ryms så mycket mer. Så som vänskap, kärlek och hopp. Och det omsluter hela berättelsen så att den inte är så sorglig som den kanske hade kunnat bli. Om där inte fanns något hopp.

Och slutet?
Slutet vet jag inte så mycket om just nu. Jag tänker att dit får karaktärerna och helst huvudkaraktären ta mig. Men jag vet att slutet oftast är gott. Och det känns som om det blir så även i min berättelse. Flickans berättelse. För som sagt, där finns så mycket hopp. Och hon är inte så skör som man först kanske kan tro.
 

onsdag 20 februari 2013

Sweet birthday cake.

bild

Dagen började med skönsång för födelsedagsbarnet, fortsatte med två kilometer bröstsim och därefter har jag studerat hela dagen. Det finns en orimlig mängd instuderingsfrågor till kommande salstenta i idrottsligt samhällsperspektiv att svara på ~ och memorera, icke att förglömma. Dagen har gått i ett rasande tempo (som så ofta när man får chans att grotta ner sig i en uppgift, i det här fallet intressanta men ibland svårbegripliga instuderingsfrågor) och jag som hade tänkt att komplettera mina två kilometer bröstsim med en serie styrkeövningar får se mig besegrad av tiden. För nu, nu har jag minsann en födelsedagsflicka att krama och en födelsedagstårta att äta.

Och i morgon är en annan dag. En annan dag för studier. Och världsliga ting.
 

Kokoskaffe.

bild
Ni är några som har undrat hur jag gör mitt kokoskaffe. Och jag förstår er, för visst låter det gudomligt gott?! Det är inte det minsta svårt (och ni ska såklart inte krångla till det med tepåsar även om det just nu råkade bli så på bilden). Nåja, bara brygg eller koka fyra koppar kaffe för att få två rejäla muggar. Rör i en tesked kokosfett och en skvätt vispgrädde ~ hej, glöm inte att jag äter enligt lchf. Men ja, det är så jag gör. Och det blir otroligt gott. Lent, mjukt, milt, behagligt med en distinkt smak av kokos. Alldeles ljuvligt gott eftermiddagskaffe.
 

Happy Brithday Girl.

bild

I dag är det äntligen, äntligen ~ för du har längtat ~ din födelsedag älskade lilla underbara lillMasi. Min lilla docka. I dag fyller du sex år och är en stor flicka på samma gång som du är liten. Och du är så duktig. Du kan simma själv nu, flera olika simsätt och du lär mig karate-moves, för det är också något du kan och tycker är så roligt. Och när du blir stor vill du bli ambulanssjuksköterska och hästtränare. Och du tycker så mycket om bokstäver och ord och att pyssla, rita och skriva. Ibland om natten vakar du och kommer över till vår stora säng för du lånar tröjor av mig som doftar mamma, men ibland tar doften slut och då måste du in till oss i vår säng för att tanka mammaenergi. Och sen får du låna en ny tröja som luktar som jag. Och jag skojar och säger att i födelsedagspresent ska du få en parfym som luktar som jag så att du alltid har min doft med dig. Du säger att du är kär i mig och jag tror att det är den finaste kärleksförklaringen för det betyder att du älskar mig. Och jag älskar dig, hel och hållen varje dag.

Stort grattis på sexårsdagen finaste.
 

tisdag 19 februari 2013

Captain Corelli's Mandolin.



bild
Å, en sån barbarisk barbarisk beskrivning av ett barbariskt barbariskt krig. Så som alla krig. Så blodiga och helt utan vett. Men samtidigt är det en så underbar bok och någon gång kommer jag på mig själv att fnissa till och sitta där och le på det morgontidiga tåget bland alla människor som sitter med halvslutna ögon och försöker somna till mellan stationerna.

Ibland läser jag med obehag och måste lägga ifrån mig boken en stund och vila blicken på landskapet som ilar förbi utanför fönstren. Speciellt snabbt där vid raksträckan förbi Partille, där går det alltid extra fort. Och jag tittar på landskapet utan att egentligen registrera det. Det är Grekland jag ser.

Ibland läser jag med en ilsken iver i ett desperat försök att stilla spänningen bland raderna. Ibland läser jag långsamt för att suga på karamellen för jag vill inte att berättelsen ska ta slut. Samtidigt som jag vill det för jag vill veta... å.

Jag fick den här boken av min vän Molly för länge sen och nu när jag läser den förstår jag inte varför den blev bortglömd i bokhyllan. Hur kunde det bli så med en så underbar bok? Det är en synd och en skam.

Har du inte läst den?
Läs den.
 

GöteborgsVarvet

Jag gillar att sätta upp mål och går i gång på att sporra mig själv. Även om 21 kilometer i dagsläget känns som en väldigt avlägsen dröm tänker jag att det är precis just där jag måste börja. Vid en dröm.

Som en trettiofemårspresent till mig själv in i framtiden kanske? Till dess borde jag ha hunnit träna massor.

Har du sprungit GöteborgsVarvet?