fredag 27 december 2013

Downshifting.

Först kanske det låter bra, ekologiskt och hälsofrämjande. Att ägna sig åt downshifting och därmed välja bort karriärtänk, stress, jobbtimmar och på köpet få en bättre balans mellan fritid och arbete. Men. 

Jag blir mest bara provocerad.

Dels för att det inte funkar för alla, i vårt samhälle så som det är uppbyggt. Dels för att det tycks så snedfördelat i de familjer som valt downshifting som livsstil. Visst finns det alltid undantag som bekräftar regeln, men visa mig det i så fall. Jag vill inte trampa någon på tårna utan bara berätta hur jag tänker om det här. Okej?



Och för mig är downshifting, hela livsstilen så som jag uppfattar den, tudelad i två innebörder, som på nåt sätt smälter samman ändå; 

dels bakåtsträvande kvinnofälla där kvinnan går ner i arbetstid för att kunna ägna sig åt marktjänsten a la 50-tal och ta hand om barn och hem - och mannen har ett (i alla fall förhållandevis) välbetalt jobb som han ägnar sig åt på heltid. Om inte mer. Men det gör ingenting, för när han kommer hem har hans fru redan middagen färdig, så på sin höjd kanske mannen kan curla sina barn till träningen, men utan stress. Markservicen är ju ordnad och klar i en livsstil enbart förunnad den kvinna som har en man som drar in stålarna. Jag tror nämligen inte att det är många, även om de såklart finns, som väljer bilpool, hyreslägenhet eller kollektiv och väljer bort dyra aktiviteter eller shopping(hets) - oavsett hur shoppingen än ser ut - dyr design, eller second hand - för att ha råd att jobba mindre. 
Jag vill veta vad händer om förhållandet spricker? Hur klarar sig den downshiftande kvinnan då?
Och tänk om mannen vill downshifta då? - men tjänar mer än sin fru. Ekvationen blir omöjlig att lösa på ett rättvist sätt.



 dels väldigt kreddig (och det är inte ofta jag tar just det ordet i min mun) mans- eller kvinnogrej som bara kapitalister eller medelklassen kan ägna sig åt. De som säger sig välja bort pengar för att få mer tid för fritiden. Få förunnat skulle jag vilja säga. Skulle jag och Chris välja downshifting som livsstil skulle hela vår livsstil behöva förändras. Och hur långt ska man behöva sträcka sig? Vad ska man försaka för att inte behöva stressa? Huset? Fritiden (för att tiden nu finns, men inte ekonomin att utöva den?) Barnens aktiviteter? Ska de bli lidande för att samhället ser ut som det gör? För att somliga yrken inte anses värda sin lön?



För mig är downshifting skevt, provocerande och orättvist. Man ska inte behöva omprioritera och bortprioritera för att klara av att minska sin stress. 
Så länge inte lönerna ökar och en arbetstidsförkortning för alla blir lagstadgad kommer downshifting vara en kreddig kapitalistgrej och en bakåtsträvande kvinnogrej. När andra yrkeskategorier måste fortsätta att provoceras, arbeta hårt, stressa och trolla med knäna.

Nu är jag nyfiken.
Downshiftar du, eller är sugen på att ändra hela din livsstil för att börja?
Vad anser du om downshifting som provocerar mig så?

Har du en annan syn som kan få mig att ändra uppfattning?

11 kommentarer:

Nana sa...

Har inte funderat så mycket på det, för oss så går samtalet mer om att dela lika. Faran med det lilla jag läst kring det är väl pensionen. Downshiftar man som kvinna med låglön blir pensionen mer eller mindre noll. Man behöver få livskvalité hela livet tror jag. Dör mannen alt separerar man blir ju inkomsten än lägre.
Men sen är det väl upp till var och en hur man väljer att göra. Vi har troligen de första av oss våra själ varför vi väljer än det ena än det andra.

Decdia sa...

Jag hade gärna downshiftat, men sen å andra sidan är jag inte villig att förlora den "lyx" jag har idag med bra boende och resor. Men jag har bekanta som valt bort sånt för att kunna vara hemma mer.

Anna Granström sa...

Bra skrivet! Precis så är det. Lätt att säga när man har mycket pengar, och utan att tänka långsiktigt. Jag är präglad av min mormor som tvingades bli hemmafru trots att hon inte ville (min farmor fortsatte tack och lov att jobba, även om hon inte fick utbilda sig för att hon var kvinna). Jag är livrädd för att gå tillbaka till det. Perfekt för rika män, visst - de får det bara bättre. Jobba och allt fixat på hemmaplan. De får mer pengar, mer fritid, mindre jobb hemma. Och kvinnan? Well... Och visst, inte sagt att det måste vara kvinnan som gör detta, men precis som du skriver: så ser dagens verklighet faktiskt ut.

Vi skulle kunna gå ned i arbetstid båda två om vi bodde kvar i denna lägenhet i en förort långt borta, MEN vi väljer att flytta till hus och då måste båda jobba heltid för att vi ska kunna leva ett drägligt liv. I viss mån handlar det om prioriteringar, om man tjänar medel. Att man bor billigt och tar bort många saker, men det finns också de som verkligen inte kan. Även om de skulle vilja.

znogge sa...

Jag håller med dig helt och hållet. Hör själv hemma inom en viktig yrkesgrupp som tyvärr inte premieras lönemässigt som du vet...

Kram

HönaPöna sa...

hmm... jag har ju precis gått ner i tjänst, eftersom mannen har slutat plugga och äntligen börjat heltid. Fast vi kallar det inte downshifting, och jag servar verkligen inte hemma.
Däremot har vi alltid varit hemma lika med barnen, även om han tjänar mer, vi har helt enkelt bestämt oss för att det inte får spela någon roll.
Fast det är klart, vi bor ju också på en plats där husen kostar ungefär som en ny bil, vilket gör att vi har ganska goda marginaler om man jämför med människor med miljonlån!

JaanaM. sa...

Tänk att det finns så mycket som känns orättvist. Och skulle vara bra ifall att... Hmmm

Anna Svensson sa...

Intressant ämne detta.
Jag jobbar mindre och har valt att jobba hemifrån. Därför behöver inte Vera gå på fritids utan kan komma direkt hem efter skolans slut. Frans går sina 15 timmar gratis på dagis. Det är livskvalité för oss att ha det så. Det passar inte alla men jag är väldigt tacksam över att vi kan leva så. Mannen är inte så välbetald men vi klarar oss.
Jag vet inte om det kallas downshifting men vi bestämde ganska så snart efter att vi fick barn att vi ville prioritera tiden med familjen så mycket det går. Eftersom barnen kom sent i livet och vi har hunnit bo i huset en längre tid innan, så är vårt boende inte så dyrt jämfört med många andra tror jag.
Lite tankar från mig...

Christina sa...

Hmm,,, detta är ett intressant ämne som skulle kunna debatteras länge och väl. Vad innebär det att downshifta egentligen? och hur får man det att fungera med livet, sitt arbete, sin familj och allt det där? Det finns ju inte alltid möjlighet att välja som man vill och somliga saker behöver vi oavsett om vi vill eller ej.
Jag stressar ofta halvt ihjäl mig och skulle verkligen behöva "downshifta" men det finns en verklighet att ta hänsyn till och i verkligheten ingår inte alltid den där hänsynen som vi människor behöver så väl.
Stor kram till dig för att du tar upp ett intressant ämne.
Christina

dnyahuset sa...

Vilket suveränt bra inlägg. Jag är totalt enig med dig! Så bra skrivet!

Fina Frun.se sa...

Jag tror inte riktigt att du har förstått vad downshifting innebär :)

Vi som valt den livstilen, har helt enkelt prioriterat mer tid tillsammans med familj och vänner och vägrar stressa runt och jobba mer för att ha råd med mer. Vi har valt bort konsumtionssamhället för att skona miljö och hälsa och för att få ökat välbefinnande.

För att klara av att genomföra detta så måste de flesta omprioritera och kanske till viss del bortprioritera. Är man inte bered att göra detta, så är man helt enkelt inte rätt person för downshifting. Vilket är okej det med. Det är ju bra att inte alla väljer samma livsstil. Man ska ju trivas med sina val utan att påverkas av andra.

Diskussionen om kvinnofällor, hör inte hit. Downshifting innebär att hela familjen har mer fritid - inte bara kvinnan.

I min familj så är det självklart att inkomst delas lika, liksom hemmets sysslor. Om någon av parterna riskerar lägre pensionspoäng, så är det ju rättvist om man pensionssparar privat. Och som alla makar bör göra - oavsett livstilsval, så skriver man väl avtal sinsemellan? Inga oklarheter och orättvisor bör finnas vid eventuell skilsmässa eller dödsfall.

Att fler väljer att gå ner i arbetstid är inte heller ett samhällsproblem - tvärtom! Om fler delar med sig av arbetstimmarna till dem som inte har något jobb, så kan fler få chans att komma in på arbetsmarknaden. De som jobbar sig sjuka av belastning och stress, kan gå hem tidigare. Timmarna du faktiskt lägger på arbetsplatsen eller i skolan, skall vara effektiva och lustfyllda, vilket det lättare blir, om du inte överhopas av jobb utan existerande fritid.

Och självklart är löner, som du skriver, orättvisa inom många yrken! Och även resursfördelningarna. Men detta är ju knappast downshiftingens fel ;)

Kram/
Fina Frun.se

Villa Freja sa...

sv. Kul med diskussion kring det här ämnet. Självklart finns det olika åsikter.
Jag menar absolut inte att det är downshiftingens fel att lönerna är orättvisa. Det påtalar jag ingenstans. Dock är de orättvisa lönerna en bidragande orsak som sätter käppar i hjulen för många yrkesverksamma, som jobbar heltid men ändå går på knäna utan att för den sakens skull bidra till konsumtionshets eller "vardagslyx", just för att de i stort sätt bara har råd att leva, bo, äta och betala barnens aktiviteter. Om ens det. De kan omöjligt gå ner i tid, även om de så skulle önska. De vänder redan på sina kronor. Och så som jag ser det blir det visst en kvinnofälla, inte för alla självklart, men för många eftersom löner inte bara är orättvisa mellan olika yrkesgrupper utan också mellan kvinnor och män. Skulle kvinnan fortsätta jobba heltid och mannen gå ner i tid, eller om båda väljer att jobba mindre, blir hushållets inkomst ännu längre. För att ha råd med det måste man tillhöra medelklassen som minst. En arbetarklass har inte råd med det om man inte väljer att bortprioritera allt "onödigt" som kostar pengar. Men jag tror inte att så många ser det som livskvalité.
Självklart kan man pensionsspara och det tror jag att många försöker att göra, men för att kunna pensionsspara tvingas många jobba heltid - för att ens ha råd. Inte pensionsspara för att kunna jobba mindre.
Jag menar inte att downshifting alltid ser ut så som jag beskriver det, det skriver jag också - men jag tror att man antingen måste välja bort dagens samhälle och leva minimalistiskt ("bohemiskt" om man vill kalla det så) eller ha en hög inkomst för att ha råd att dra ner. Vår familj skulle inte ha råd, även om vi skulle vilja. Och då unnar vi oss sällan om ens aldrig det andra kallar vardagslyx med café, teater, bio, shopping och resor m.m. Helt enkelt för att vi inte har råd. Och då bor vi ändå förhållandevis billigt. Och tänk en ensamstående förälder, de har inte råd.
Downshifting, jag tror att jag förstår innebörden av det, är inte alla förunnat. I så fall vill jag veta hur.
Kram.