onsdag 31 oktober 2012

Låt det stanna vid det.

Bus eller gooooodis, bitte.
Nja, vill du höra min åsikt kan jag nog gott tycka att de kan gå sådär lite sött och tindra med sina ögon och le med smilgropar i kinderna och be om godis - och erbjuda bus men sen liksom stanna vid det. Inget bus. De vill hemskt gärna, så vi har inte hjärta att neka dem även om vi helst skulle vilja... Nåväl. Bara det inte blir för uppstyrt.

Jag är så stressad och har varit nån vecka nu att det blivit en gammal vana fastän kursen snart är slut och jag egentligen inte har något kvar att stressa över (tills nästa gång). Men i dag kom jag på mig själv, när jag körde bil hem från mötet, att sitta och bita ihop käkarna tills det knakade och gnisslade i tänderna. Och nu har jag ont i käkarna och tinningarna bara för det.
Och stressen vägrar att lägga sig. Hopplöst är det.

Jag är alltid en ja-sägare. Alltid. Speciellt har somliga personer, deras personlighet, en sådan inverkan på mig. Jag blir lilla flickan och liksom låter dem bossa över mig trots att jag egentligen är den som gillar att vara ledare. Men så igår klarade jag av att säga nej till just en sån personlighet. Man ska säga nej när man känner sig stressad - att gränsen är nådd. Annars kan jag lika gärna säga hej och bekanta mig med den där väggen (igen). Och det har jag ingen som helst lust med. Kan ni tro, jag är så förbaskat stolt över mig själv som sa nej till något uppstyrt tidsödande krångligt som skulle fallit på min lott att jag tror jag smäller av. Allt måste inte vara så pretentiöst hela tiden. Låt ungarna gå där med tindrande ögon och le med smilgropar i kinderna. Låt dem be om godis och låt det stanna vid det.

tisdag 30 oktober 2012

Det är värt allt slit.


Okej!

Även om jag är så där (behagligt) trött att jag mer än gärna hade stupat i säng ögona bums är jag ändå nöjd och glad över mig själv, vilket ger mig lite sprudlande energi. Jag har vuxit ett par decimeter och fått en OK-stämpel av min vfu-kurslärare. Om jag fick beröm av klassläraren i går, något som värmde lite extra mycket eftersom hon och jag arbetar på så olika sätt, var det inget mot vad jag fick i dag när jag blev bedömd in action.

Jag tror aldrig jag fått höra så många superlativ på en och samma gång. Och dessutom klara av att ärligt, tacksamt och glatt ta emot dem och ösa dem över mig. För att jag vet att jag är värd dem. Egoboost och allt det där, bort med Lilla Landet Lagoms fula Jante. Vi är alla bra. Vi är alla bra på våra säregna sätt. 

Dessutom, som grädde på moset fick jag precis veta att jag fått VG i förra kursen -  utomhuspedagogik.
Helt plötsligt känns det rätt okej att vara så trött att jag nästan stupar, även om jag fortfarande inte kan förlika mig med tanken att inte räcka till och ha tid för familjen. Men! Jag är bra. Jag är kanonbra som blivande lärare. Och därmed får jag lön för mödan. Det är värt. Allt slit. Det är värt.

måndag 29 oktober 2012

Handbollscup


Målskytt
I helgen var det fullt upp med tävlingar. Först KM i ryggsim där Skruttan kom tvåa i sitt heat, nia av sexton simmerskor och förbättrade sitt resultat markant. Och sen var det dags för första handbollscupen där AHK-tjejera vann, Skruttan fick göra mål och dessutom pröva på att stå i mål vilket resulterade i några fina räddningar. Att stå i mål tyckte hon var roligast.

söndag 28 oktober 2012

En liten liten stund.


Jag önskar mig något men vet inte riktigt vad. En inre frid kanske, så att jag orkar.
Just nu känns det inte så. Det är bara en massa måsten och krav som hamnar på hög, svåra att bocka av eftersom tiden inte finns. Inte räcker till.
Saker jag måste göra.
Saker jag borde göra.
Och alla skapar de en inre stress och en ledsnad. En känsla av att inte räcka till, varken för mig själv eller för andra. Jag försöker hinna umgås med familjen men antingen är inte alla här eller så klarar jag inte av att vara helt och hållet närvarande eftersom måsten och krav hela tiden gnager.
Studierna; timjobbet; tvätten - tvätta, hänga på tork, vika, stapla, leta upp försvunna idrottsbyxor, rensa ut urvuxna kläder, sortera, lägga in nytt; trädgården - täcka in rosorna, ta in en blomma som måste övervintra inomhus, plocka undan studsmattan, ställa undan gräsklipparen och bära in mera ved, elda; städa, bädda rent, fundera över middagsmat och skriva shoppinglista, ibland också laga mat; läsa för barnen; leva; andas.
Jag önskar mig något men vet inte riktigt vad. En liten ledighet kanske, en ledighet som verkligen är ledig. Utan krav och måsten. Då jag bara får chans att vila upp mig och umgås med familj och vänner. Att bara vara. En liten liten stund.

Ett förtydligande!
Som student på universitet finns inga lov. Inget novemberlov, inget jullov. Kurserna sträcker sig över dessa veckor, men självklart är vi inte på skolan de röda dagarna.
Och ja, mannen låter absolut inte mig göra allt jobb själv. Det här handlar bara om min inre stress och saker som jag bygger upp som krav på mig själv. Värre än så är det inte. 

fredag 26 oktober 2012

And then I'll

Pour myself a cup of ambition. Sätter mig och skriver min tenta och försöker lägga stressen bakom mig. Efter i dag har jag bara en veckas praktik kvar och bara några dagar på mig att förbereda min muntliga redovisning. Sen är kursen slut. Den har varit massiv, rolig och lärorik men jag har knappt haft tid att vila, umgås med familjen eller landa hemma. Min handledare tyckte synd om mig och lät mig studera hemifrån hela dagen. Själv är hon ledig på fredagar varpå jag ändå inte har någon handledning. Dessutom ligger jag flera plustimmar och blir nu av med dem med ett mer eller mindre plus-minus-nollresultat.

Ska ta chansen att vila, hoppas jag. Klippa Alvin, städa, åka och bada med familjen (mannen är också ledig i dag) och sedan ha fredagsmys. För det är jag så värd. Jag kämpar och sliter, jobbar och pluggar, reflekterar och utvärderar och försöker vara på topp hela tiden. Så som de flesta andra människor gör förstås. Vi är så alla värda fredagsmys. Jag sällar mig till den skaran som utbrister; TGIF!!!
 

måndag 22 oktober 2012

För deras skull.

Foto: UNICEF/Frank Aschberg
Något är fel. I Sverige är vi överens om att alla barn ska ha samma rättigheter. Ändå finns det barn som inte räknas in. Som ingen ser. Som hamnar utanför. Det kan börja i fattigdom, segregation, med en diagnos, med föräldrar som har problem eller att hjälpen ser så olika ut beroende på var man bor. Vissa får hjälp, andra inte. I värsta fall leder det till att barn inte klarar skolan. Därifrån kan vägen tillbaka vara väldigt lång. Inga barn får hamna utanför. Om barnkonventionen vore svensk lag skulle det vara svårare för vuxna att glömma bort, att inte se, att inte ta ansvar.
Inga barn får hamna utanför.
Jag har skrivit under på unicef.se/utanför. Gör det du också! 

Det får mig att tänka på Pyret som jag skriver om. Hon med en försupen pappa som knappt vet vem hon är, som aldrig är närvarande. Och med en mamma i fängelse. Om Pyret som hamnar snett på grund av fattigdom och föräldrar som har problem.

Och det får mig att tänka på alla de verkliga barn som jag på ena eller andra sättet möter varje dag. För deras skull.
.

lördag 20 oktober 2012

Planera min studiegång.


Ja, här sitter jag och ser svår ut. Jag som älskar att studera fastän jag inte riktigt räcker till. Till något annat. Men ändå. Jag har alltid varit akademiskt lagd, förälskad i böcker och trygg i skolans värld. Kandidatexamen klingar förstås mer än fint men redan nu, långt innan jag ens nått så långt börjar suget efter någonting som börjar på M och slutar på asterexamen att göra sig påmind.

Jag är kanske inte så bra på att laga mat, på att måla om huset eller rensa ogräs. På att städa, vika tvätt eller renovera, bygga och göra fint hemma. Hus och trädgård, ni vet - villaliv. Det. Är jag inte bra på. Och tycker för den delen inte är roligt heller. I så stor utsträckning.

Men jag är bra på att studera. Och jag tycker att det är roligt.
Jag har några drömmar där;

Dels kan jag tänka mig en kombinationstjänst med exempelvis 50% som lärare i en grundskola och resten av tiden som lärare på ett universitet. Ja.
Dels... att vara rektor är nog inte riktigt min grej, däremot kan jag se mig själv som professor. Visst.
Eller i lekterapin på något sjukhus.
Eller kanske som föreläsare på något vis.
Jag har massor av drömmar.
Men framförallt ser jag mig själv på ett universitet och ett är säkert. Jag vill aldrig sluta att studera. Aldrig.

 

onsdag 17 oktober 2012

Läget under kontroll.

Det känns inte riktigt som om jag hinner med. Som om jag räcker till. Mer än för en enda sak och det är att vara student, vilket förstås är bra för i förlängningen leder det till att jag räcker till. Jag får min yrkesroll, mitt arbete och min månadslön och kommer då att kunna räcka till både tidsmässigt och ekonomiskt.
Men nu.
Jag räcker inte till som mamma, som fru, som syster, som vän, som djurägare och som husägare. Ingenting. Och det gör ont.
Huset skiter jag i. Det är väl ungefär det enda också. Jag (vi) vill ändå flytta härifrån. Allt annat spelar roll. Allt annat betyder mer än hela världen. 
 

söndag 14 oktober 2012

Jag är trygg.



Vi är ute på praktik nu och det tar verkligen hela min tid i anspråk. Jag har visserligen så roligt och trivs så bra att jag egentligen bara vill ansöka om validering, ta examen nu och fortsätta jobba på avdelningen från och med nu. Men samtidigt är det ju så enormt roligt att vara student också...

Fyrtio timmars arbetsvecka ska vi göra på vår praktikplats - vilket förstås inte är det minsta konstigt, minus en timme varje dag som vi ska ha till planering och reflektion av diverse uppgifter. Dock blir det inte riktigt så för mig. I måndags kom rektorerna farande och frågade mig om jag kunde tänka mig att rycka in som vikarie i en fyra på en annan avdelning "eftersom de hört att jag var en sån duktig och pigg tjej". Då sa jag nej, för jag är här som student och skulle ha handledning med min LLU;are som jag knappt hunnit träffa. Veckan i övrigt artade sig på lite annat sätt. Men lite stolt över mig själv att jag sa nej, det är jag. Har dessutom hört omvägen att rektorn faktiskt gav mig cred för att jag sa nej - att jag stod på mig!

Min handledare (LLU:are) är ledig varje fredag så då står jag helt utan handledning, vilket i och för sig inte för mig är någon nackdel eftersom jag känner barnen, personalen och rutinerna väl. Jag jobbar här så mycket under terminerna trots allt. Jag är trygg och de är trygga med mig.

Hur som helst slutade första praktikfredagen med att jag mer eller mindre jobbade i två timmar, med ensamt ansvar i barngrupp. Dessa tider skrev jag ner och begär ut lön för.

Kommande fredags, nu i veckan, gick jag frivilligt in som vikarie under nästan hela dagen vilket resulterar i ett ökat ansvar, ökad självkänsla, lugnare barngrupp då det var jag och två mindre rutinerade vikarier (på avdelningen är många av lärarna sjukskrivna, vabbar, är partiellt lediga eller har semester) men negativt för min stress och egna familj eftersom det leder till att jag måste jobba igen de praktiktimmar jag "förlorar" när jag går in och jobbar.

Jag gör samma sak, tar samma ansvar och växer som lärare. Enda skillnaden är att jag tar ut lön då det är jag som har det primära ansvaret för barnen i stället för min handledare. Och då måste jag göra igen praktiktimmarna, vilket irriterar mig lite lite. Att organisationen ser ut som det gör och... tja. Först och främst VILL jag INTE jobba under min praktik även om jag såklart inte tackar nej till lön. Först och främst vill jag ha en väl fungerande organisation där jag kan få handledning av någon annan då min LLU:are är ledig - även om jag tar ansvar. För det handlar naturligtvis inte om det. Ansvar vill och ska jag ta. Men som lärarstudent ska jag INTE vara ensam i barngrupp. Då blir jag genast vikarie, får lön, men förlorar praktiktimmar som tydligen MÅSTE jobbas igen på minuten. Hur skumt är inte det, när det inte är jag som styr över organisationen?

Har jobbat ihjäl mig en smula i veckan och måste ägna helgen åt planering av min tematiska verksamhet, att skriva loggbok och förbereda mig inför veckans praxisseminarium.

Familjen blir lidande.

I övrigt har jag läget under kontroll och stormtrivs. Älskar det här med att jag ska bli lärare.
 

torsdag 11 oktober 2012

Att vara bäst, helt enkelt.

Jag vet inte riktigt vad vi har gjort för att förtjäna detta - men visst är det sött?!

söndag 7 oktober 2012

Min tatuering.


Oskuldsklockan.


Del av mannens fina gaddning.
Så var det gjort och efter att ha pratat med tatueraren återgick jag snabbt till min ursprungsplan. Det blev ingen liten tatuering på handleden, inte i mörkblått och inte i den fonten. Dessutom bytte jag tillbaka till höger arm... för enligt tatueraren är ens ursprungsplan oftast den allra bästa. Och jag litar på honom som är konstnär, speciellt som han kom med förslaget om min ursprungsplan. Då var det bara att tuta och köra i säkra händer.

Först ut var vår kompis som redan har ett gäng tatueringar. Han skulle liksom föregå med gott exempel men jag vet inte riktigt om jag gillade hans minspel stundtals eller hur hans nya fina tatuering efter ett litet tag fylldes av blodblåsor. Men ett tu tre var det jag som satt där och drack cola och försökte låta bli att svimma. Tacksamt nog tog min gadd inte mer lagom tid i anspråk (bild på min kommer senare, när jag duschat av plasten). Mannen fick uthärda längst tid i stolen. Under den fina rosen slingrar sig stjälken runt i ett hjärta och däri står barnens namn. Riktigt snyggt.

Och oskuldsklockan fick därmed ljuda två gånger.
 

onsdag 3 oktober 2012

Dream it.


Cursive Fonts

En handled. En tatuering. Blåsvart är snyggt, liksom budskapet. Dock funderar jag på att köra en kort variant av ordspråket som genomsyrar mitt liv, hur jag vill leva det. Min handled är ganska smal och helst vill jag ha meningen obruten i en enda rad.Så här...

Cursive Fonts
Snart är det dags i varje fall. Snart smäller det. Till en början funderade jag på att tatuera in en förhållandevis stor drömfångare på högra överarmen, en drömfångare som jag satt min syster på att skissa fram. Dock kom jag fram till att det nog är smartast att börja med en mindre, mer diskret, tatuering eftersom jag har keloider. Jag har googlat runt lite och fått tvetydiga budskap. Somliga med keloider har inte fått några som helst ärr av från sina inks medan en liten skara har fått det, så... Jag börjar med en liten nätt en som jag, om det värsta händer, kan dölja på ett fint och diskret sätt med diverse armband.

Sen. Sen hoppas jag kunna tatuera in min fina drömfångare.
  

måndag 1 oktober 2012

En helg av skog.


Med en minihajk på lördag och tipspromenad på söndag ramades helgen liksom in av skog. Skogen som jag lärt mig att älska bara några ögonblick för sent, fast ändå inte. Bara lite slöseri med tid däremellan.

Finns det någon annan plats på jorden, utom vid havet, som gör att människan varvar ner så och glömmer både tid och rum? Jag tror inte det och än en gång kommer längtan till norr och slår rot inom mig. Två år kvar till examen. Sedan en lång dröm om masterutbildning, fler ämnesinriktningar och andra lösa kurser. Men landet har fler universitet än Göteborgs och en master går att läsa vid Mittuniversitetet eller vid Umeå universitet. Till exempel! Om jag får drömma fritt alltså.

Skogen. Den lockar och drar.