söndag 30 september 2012

Minihajk med skills.


Scoutskills i vindskydd.

Eldvakt.

Korvgrillning.
I går drog jag med mig familjen ut i skogen för att briljera med mina eldningsskills som jag lärt mig under utomhuspedagogiken. Det är inte helt en piece of cake vill jag lova, speciellt inte som det vanan trogen när jag hajkar både regnade och haglade. Till slut fick jag dock fyr på min pagodeld och lunchmiddagen kunde intas, grillad på nytäljda grillpinnar (man är aldrig så hungrig som ute i naturen).

Inget är heller så fridfullt som en stund i naturen, avskärmad från tid och rum. Så till den milda grad att vi faktiskt helt missade Shaffens och Masis simträning, som det kan gå. I stället tog vi en sicksackpromenad hem genom skogen och plockade något som kunde tänkas vara trattkantareller men som senare visade sig vara narrkantareller som åkte raka vägen i sopan.

Jag är så glad över att jag ska läsa till idrottslärare och att det ingår mycket friluftsliv i den nya läroplanen.
 

lördag 29 september 2012

Det blir roligare så.


Så där ja.
Då avrundar jag ännu en vecka med utomhuspedagogik och förfasas en smula över hur fort det går. Jag hade noll förväntningar, snarare lite mild tveksamhet inför kursen, men har verkligen fått uppleva programmets hittills roligaste och mest givande kurs. Den har verkligen stärkt tron på mig själv ännu mer samt fått mig att inse vad mycket roligt man kan göra i naturen med förhållandevis enkla medel. Och det är sant det där med att det inte finns något dåligt väder. Det finns bara dåliga kläder och uselt humör. Med bra kläder och glatt humör minns man inte ens att det regnat (eller haglat) som det gjorde på oss under hajken till exempel.

Snart är det dags att gå ut på praktik igen, vilket också ska bli fasligt roligt. Vi har en rad uppgifter som ska genomföras, bland annat utomhuspedagogiskt relaterade och jag har redan en tanke på ett litet projekt jag vill starta.

Och det där med vårterminens ämnesval... det ska vi om möjligt också nosa vid, planera och leda. Och då var vi ju där igen. Med mitt val och omval och önskan att göra rätt en gång för alla. Välja det jag vill utan att kroppsligt tveka - för jag klarar mer än min reumatism ibland vill få mig att tro.

I veckan kom beskedet jag väntat på. Jag ska läsa Idrott och hälsa i vår och hela jag bubblar över av sådan energi att jag plockar fler och fler poäng till min silvermagister av bara farten - redan nu. Nu har jag simmat två kilometer två dagar på raken. En gång solo och en gång med min bästa kurskamrat som också ska läsa till idrottslärare. Men eftersom vi är en trio som gärna vill hålla ihop har jag/vi väntat med att skriva upp dessa tre poäng som två kilometer genererat tills vi alla tre kan simma "långdistansen" tillsammans. Det blir roligare så.

Kvar att göra för mig i jakten på silvermagistern är bland annat djupdyk från ytan och från kanten ex antal gånger, dyk från en meter och dyk från men meter med ansats, klädsim en kilometer och ryggsim en kilometer. A peace of cake liksom. Allt utom djupdykningen som jag måste träna mer på. Kommer kanske två meter ner och sen tar det stopp. Mitt främsta problem är att jag blåser ut all luft på en gång...

Men det gör ingenting. För nu är jag en lycklig student som dessutom blivit peppad och motiverad att så småningom läsa en magister... så som samtliga lärare i kursen just nu håller på med. Nåja, en sak i taget.
 

onsdag 26 september 2012

Och så var han ensam kvar.


Sötaste pälsbollarna.

Snuttegos.

BFF.

Masi och Bonzo
Jag sitter med den enda kvarvarande pälsbollen ur vår kaninklan, fryser och försöker alstra lite värme från Bonzo samtidigt som jag lyssnar till First Aid Kit's trollska röster. Hur kunde det bli så att alla kaniner dog? Hux flux har vi bara en av sommarungarna kvar och hoppas att det förblir så, att Bonzo får överleva och växa på sig. I år har vi begravt åtta kaniner.

Åtta kaniner!

Det är åtta för mycket. Och bara Bonzo kvar. Bonzo som var nära på att få heta Blixten (därav stavningen med Z som ser ut som en blixt) och flytta hem till våra nära vänner. Nu blev det så att de bestämde sig för att avvakta med kanin... och för oss var det ju tur. Tänk att ha stått där helt utan.

Vilken tragedi.

Att begrava näsan i Bonzos päls som är alldeles extra mjuk vid öronen och fundera över hans nya vänner som ska heta Molly och Frida och bli Skruttans och Shaffens.

Till våren.

Och om Bonzo finns kvar (vågar knappt hoppas efter den här sommaren) så kanske börjar vi om på nytt med vår kaninklan. Med nya små (fast då ska jag ha klart för mig innan att vi får sålt dem och back-up:a med djuraffären redan innan).

Till dess. 
En hel vinter med näsan i Bonzos mjuka päls.
 

tisdag 25 september 2012

I'll say a little prayer.


Mentalt har jag i tankarna redan fått ett godkännande och ser mig själv som student på Idrott och hälsa till våren.

Jo.

Jag åker och övar dyk i bassängen. Jag som inte dykt på säkert tjugo år och jag längddyker sexton meter och samlar tre poäng till min magister.

Så.

Jag flyter i tolv minuter och samlar ytterligare tre poäng. Och jag trampar vatten i tolv minuter och får tre fler poäng. För en magister är något man ska ta under idrottsutbildningen. Som jag ska gå.

Jo.

I dag kom antagningsbeskedet till våra ämnesval inför vårterminen och det står såklart Bild och form på mig. Jag har ännu inte fått svar från institutionen, lärarutbildningsnämnden eller studievägledaren (de har nog fullt upp...).

Men mentalt har jag i tankarna redan fått ett godkännande och ser mig själv som student på Idrott och hälsa till våren.
Jo.

Jag är fast besluten om att jag alltid får som jag vill.
Vad annat kan jag gå med på?
Vad annat kan jag godkänna?

And I'll say a little prayer - just for me.
 

måndag 24 september 2012

Flickan från ingenstans.



Efter ett kort gruppmöte, hajkreflektion och några hjärtliga skratt på Pedagogen mötte jag mannen och Masi vid Nordstan. Innan gudomlig fika på fröken Olssons café botaniserade jag ihop fyra pocket i bokhandeln.

Bara några få sidor in i tusen sidor tjocka "Flickan från ingenstans" av Justin Cronin är jag fast. Å så bra den är och jag är glad att den här kursen i utomhuspedagogik är så pass lugn och kommande kurs är en praktikperiod som tillåter mig att läsa massvis med skönlitterärt.

söndag 23 september 2012

Allt som sker har en mening.


Okej, här har ni flickan som ibland vet vad hon vill med sådan kraft att hjärtat slår volter i bröstet. Men som hatar att fatta beslut.

Här har ni en ambivalent flicka som gillar att vara spontan eftersom bara nuet kan ge sanningens svar på vad som är hållbart i längden. Tyvärr går det inte alltid att fatta beslut i sista sekund. Och det försvårar det hela.

Här har ni en flicka som blir rädd och osäker innan beslutet är fattat. Det kallas visst beslutsångest och påverkar hela mig och min omgivning. När väl beslutet (rätt eller fel) är fattat lägrar sig en trygghet och drivkraft som lika snabbt kan förbytas mot tvivel och ännu mer ångest. Gjorde jag rätt?

Nää!

Här har ni en flicka som är expert på att ompröva sina beslut och visualisera sig själv i olika situationer (som förstås aldrig blir såna i verkligheten, men ändå). Att ha chansen att ändra sig. Är det bästa.

Sen känns allt plötsligt så fel igen. Och jag vill ändra tillbaka.
Och först då kommer allt att kännas helt rätt. Roligt rätt. I sista sekund rätt, för sån är jag. Spontan. Eftersom bara nuet kan ge sanningens svar på vad som är hållbart i längden.

Om jag bara håller mina tummar riktigt hårt kanske jag får lov att ändra tillbaka till mitt primärval... Om bara jag visste hur det blir i dag redan.

Då kan jag landa.
I rätt eller i fel.
Jädrans ambivalens.
Jädrans reumatism som lurar mig att bli rädd och tveksam. Att ompröva och välja bort idrott och hälsa till förmån för bild... och sedan ångra sig efter sim- och livräddningen och en alldeles underbar hajk. Jag vill tillbaka till idrott och hälsa. Att utmana mig själv och se mig lyckas med sådant jag trodde var en omöjlighet. Att se mig själv växa och omfamnas i min egen kram; jag grejar det, jag kan! Och sedan osäkerheten att inte få byta tillbaka. Till en kurs där jag vet att min självkänsla skulle få riktigt starka rötter...

Som jag hoppas att det blir rätt där jag landar.

Frågan bollad vidare till Lärarutbildningsnämnden. Låter allvarligt. Shit.
Hoppas att det blir rätt där jag landar. Att jag landar där jag vill. Och landar jag där jag är nu hoppas jag att jag kan ta det också. Och att det blir rätt.

Allt som sker har en mening.
Och allt som har en mening sker.
 

fredag 21 september 2012

Att lära sig kissa i skogen.




Jag trodde innan hajken att det skulle regna non stop hela tiden och att det skulle bli lite jobbigt.
Jag trodde fel.
Det regnade visserligen. Och haglade bitvis. Men solen sken också mellan varven och till natten blev det stjärnklart. När vi paddlade gick det att gräva regnbågens skatt mitt i sjön.

Jag trodde att jag skulle frysa och det stämde. I alla fall om natten.

Jag trodde nog att det skulle bli kul, men det blev fantastiskt roligt.

Jag trodde att jag kanske, utan att ha paddlat en enda gång sedan gymnasiet, skulle ha utvecklat en bättre paddlingteknik.
Fel igen.
Men jag och min bästa pluggkompis fick i alla fall se flest vikar och paddlade också längst i och med vår sicksackteknik.
Och så fick vi åka lite snålskjuts på lärarna emellanåt. Som tack för hjälpen bjöd vi dem på godis och glada skratt.


Jag trodde nog att jag skulle vara den som först skulle vilja gå och lägga mig, men det slutade med att jag satt uppe längst med tre andra tappra. Lägerelden värmde härligt.

Jag trodde nog att alla vi studenter skulle behöva sova i egenbyggt vindskydd.
Men jag hade fel.
Det slutade med att jag, min bästa studentkompis och vår basgrupp fick sova i lärarnas kåta.

Jag trodde att det skulle bli lite obekvämt att sova.
Jag hade fel, det blev mycket obekvämt.

Men jag lärde mig att kissa i skogen. Jag skrattade nästan hela tiden. Och jag kom på att jag ångrar mig igen. Jag vill läsa till idrottslärare hela vårterminen. Inte så mycket för att jag vill bli gympalärare, jag vill inte bli bildlärare heller med handen på hjärtat. Jag vill läsa till svenska och andra ämnen... Men jag vill ha roligt en hel termin. Jag vill skratta. Och framför allt vill jag utmana mig själv och få mig att växa.

En dödligt rolig hajk.

tisdag 18 september 2012

En glad historia.


På nåt sätt känner jag mig lite tom i dag. Planlöst försöker jag packa inför kommande kanothajk men kommer liksom av mig i min iver när det verkligen vräker ner, ena stöveln läcker och regnkläderna släpper igenom väta efter bara några minuter i ösregnet. Energin dog lite.

Samtidigt går det stadigt framåt med min bok och jag vet, det är på grund av den som mina känslor dippar. För det är ingen munter historia jag skriver. Full av sorgsna, ensamma känslor. Blir den här boken klar någon gång och det blir dags att skriva något annat får jag baske mig se till att det är en glad historia.
Även om jag inte riktigt är sån. Skriver helst om det som är lätt att gripa tag i. De där instängda, sorgsna känslorna som ingen riktigt ser. De.

Dessutom har jag redan en idé på en uppföljare till min bok som ännu inte är klar... så jag hålls nog kvar i de där känslorna ett bra tag till. Som det kan bli.
 

måndag 17 september 2012

Fängslad av läsarlycka.


Jag är dålig på att skriva bokrecensioner. På något vis blir det stelt, tråkigt - inte alls jag - och mitt omdöme faller platt och orättvist. Mina ord gör inte en favoritbok rättvisa på långa vägar och en bok jag tycker mindre om kan tänkas bli ganska hårt dissad. Men jag gör ändå ett försök på en favoritbok...

Jag har kommit 188 sidor in i Anna Granströms underbara bok Halva min Måne och tvingar mig själv att mellan varven lägga ifrån mig boken så att jag på så vis får suga lite, lite längre på den goda karamellen. Samtidigt som jag är så glad att termin tre startade så lugnt och nästan barnsligt fridfullt att jag har god tid på mig att sträckläsa just samma bok.

Redan vid en första blick på boken och Benny Ekmans fina omslag är jag fast. Att boken är för unga vuxna gör att jag fastnar ännu mer eftersom det är den målgruppen jag själv skriver för i hopp om att en dag bli författarkollega med Anna. Tänk ändå. För att inte tala om baksidetexten;

Ida faller handlöst för Karibien. Och för Luis såklart, puertoricanen med de glittrande ögonen, en fjäder i hatten och för stor kostym. Hon flyttar till den lilla ön Puerto Rico och gifter sig, egentligen alldeles för ung, men där i gettot med ett hänglås på dörren och kackerlackor som närmsta grannar känner hon inte soplukten och hon ser inte de förfallna husen. Hon ser bara kärlek.

Att Luis dricker för mycket och använder lättare droger blundar hon för. När hans festande övergår i missbruk och tyngre droger blir det svårare och svårare att fortsätta blunda, men hon klamrar sig fast vid honom och inser att det inte bara är han som är beroende. Hon är lika beroende av honom som han är av sina substanser.

Att Anna själv bott i Puerto Rico gör texten trovärdig och den är skriven på ett sådant fantastiskt sätt att om jag inte redan fastnat för omslaget, att det är en bok för unga vuxna och dess baksidetext får bokens viktigaste del - innehållet - mig fängslad av läsarlycka.
 

söndag 16 september 2012

Ridbyxor eller lager-på-lager?


Varje natt drömmer jag om den där satans hajken, om packningslistan och om den stora trunken jag ska få låna. Och om allt jag glömmer att packa - allt glömmer jag att packa! Jag har fortfarande ingen aning om exakt vad jag ska ha med mig...

Man måste gripa för att begripa och under tiden läser jag på om hur man gör upp en eldstad och bygger en toalett med hjälp av en bajsspade. Och just det där är en liten detalj jag varken kommer att gripa eller begripa. Att bajsa i skogen.

Hur jag ska vara klädd är också en fråga som florerar runt runt. Ska jag paddla klädd i ridbyxor (de slitstarkaste byxor jag äger) eller i underställ och träningsbyxor i lager-på-lager-principen?

Hon paddlade full av ovisshet och kom tillbaka rik av erfarenheter.
Hoppas jag.
 

fredag 14 september 2012

Gatorna doftar hav.


Det är äntligen fredag och för första gången på länge länge infinner sig samma härliga känsla i kroppen som när det är dags för vardagen att kicka igång igen. Att trivas med livet helt enkelt.

Det är femton grader och då och då öppnar sig himlen och regnet vräker ner. Mannen och Masi möter upp mig utanför Pedagogen och med en gedigen packningslista inför kommande kanothajk äntrar vi XXL i hopp om att hitta något mer än bara ett liggunderlag... som rejäla byxor till exempel. Det finns rejäla byxor här förstås, men till rejäla priser. Det har jag ingen lust att hosta upp och bestämmer mig för att åka på hajk i underställ och ridbyxor. De är slitstarka, tåliga och bra - och tål att bli lite smutsiga om det skulle falla sig så.

Jag tänker att det inte gör så mycket att det regnar i dag och blåser från havet så att gatorna kring Pedagogen doftar hav. Så länge det inte blåser och regnar i slutet av nästa vecka.

Och ja, jag erkänner att jag somnade till några gånger i bilen på väg hem. Så himla härligt.
 

onsdag 12 september 2012

Lilla Sara-bakelse.


Ett litet livstecken tänker jag ge er så här mellan sim- och livräddning och hjärt-lungräddning på universitetet. Mellan rödvin och kaffe. Mellan födelsedagslunch med bästa pluggkompisen och kvällens scouter med barnen. Och mellan kvällsmys med en alldeles lagom stor portion Häagen-underbar-Dazs chocolat fondant och en Lilla Sara-bakelse på café. Man får slå på stort somliga dagar, så är det bara. Även om jag inte klämmer in rödvinet just i dag...

Sim- och livräddning förresten.
Oj så skoj.
Vi hade världens bästa lärare som såg allt med sin hökblick. Precis allt. Hon såg att jag simmar snett med benen (på grund av min scolios) och att jag därför måste simma på ett annat sätt neråt vid djupdykning, vilket gör det lite svårare. Men att jag simmar med en väldigt fin och bra teknik. Och så lite sprattel, blubb och lek på det. Och att det sitter i huvudet på mig den där lilla detaljen att jag inte kommer ner till botten hur jag än försöker, med all min jävlar anamma och fina teknik. Men att jag blev godkänd ändå, just för den fina simteknikens skull. Och för att jag inte är rädd för att vara under vatten.
Hon såg!

Efteråt stannade jag, bästa pluggkompisen och ännu en tjej kvar några timmar och simmade lite till. De två ska läsa till idrottslärare och började plocka poäng till magistermärket redan nu. På tolv minuter = 3 poäng trampa vatten hängde jag på. Lite skönt att trampa runt där i en triangel och snickelisnacka. Ännu en av de där alldeles vanliga dagarna på universitetet - not.

Och i dag har vi nog alla träningsvärk i våra händer. Vi har träffat Mini-Anne på HLR och tränat defibrillering.

Och jag är ett år rikare på lycka, erfarenheter och självkänsla.
 

måndag 10 september 2012

En alldeles vanlig dag.


En alldeles vanlig dag vid universitetet.

Som vanligt vid tentatider stressar jag upp mig så där lite lagom fokuserat och börjar i alldeles för god tid. Om det nu finns något som heter så i sammanhanget. Jag klämmer käckt in tentaskrivning mellan surströmming och kräftskiva och inser efter bara några timmar att jag är nästan klar. Helt i onödan stress. Nu återstår bara att fila till det lilla extra som kan generera toppbetyg och sen är jag nöjd. Känns lite överkurs att ha en hel dag i dag vikt åt tentaskrivning faktiskt, om jag väljer att låta lite kaxig. Tur jag kan klämma in lite biblioteksbesök och föräldramöte i dag då så jag slipper sitta och rulla tummarna.

I övrigt har det varit en alldeles vanlig vecka vid universitetet... eller inte. Och inte kommer det att bli så de följande veckorna heller. Det är knappt vi ser Pedagogen...

Helgen har i alla fall varit strålande underbar med många vänner, god mat, biobesök med lilla Masi, tentaskrivning, familjemys och nästan bestämt datum för en gaddning med vännerna. Det närmar sig.
 

lördag 8 september 2012

Halva min måne.


Det är mig en stor ära att äntligen ha Halva min Måne i min hand. Fastän jag egentligen inte har tid har jag tjuvstartat med några sidor - några kapitel så där. Och baske mig, jag tänker fortsätta tjuva mig till små små stunder framöver också. För det här är en sån där bok som jag vill läsa. Helst sträckläsa, men det hinner jag definitivt inte just nu.

Nu ska jag försöka mig på att klämma in lite tentaskrivning mitt emellan surströmming med vänner och kräftskiva med andra vänner. Disciplinen ligger någonstans och latar sig. Dags att sätta fart med att väcka den. Sen kör jag tills det ryker.
 

onsdag 5 september 2012

Med lite drömmar och envishet.


Jag och min kurskompis har en plan som i stora drag går ut på att söka stipendium och skriva delar av vår c-uppsats utomlands. Exakt hur det ska gå till har vi än så länge ingen aning om, bara att vi har viljan och vet att om vi inte försöker nå dit kommer vi att ångra ihjäl oss resten av våra liv, ironiskt nog.

Kina tycker vi låter som ett bra land att ta sikte på. Dels har jag en lärarkompis som sökte stipendier och åkte dit (ska ta reda på lite mer fakta kring det = förhöra honom grundligt). Dels har hon kontakter som har kontakter som har... ni vet, ungefär som; jag har en vän som har en vän som har..., som kanske, med mycket tur kan fixa boende åt oss. Men nu bara vi spånar. Och hoppas.

Med lite tur kan vi fixa både stipendier, boende, kontakter och... ja så var det då den lilla frågan om vad vår c-uppsats ska handla om.

Ja, den som lever får se.
Men med lite drömmar och envishet ska vi till Kina.
 

tisdag 4 september 2012

On the edge.


Vem tänkte till?
Utomhuspedagogik på hösten just som förkylningarna sätter in och molntäcket lägger sig som ett lock över Göteborg med omnejd. När nordanvinden blåser snålt och regnet smattrar ner mot marken mer vågrätt än enligt tyngdlagens alla regler och marken blir slipprig och våt av nedfallna, förmultnande löv, hala grenar och geggig geggamojjalera.

Vem tänkte?
Någon som gillar att bygga vindskydd och låta studenterna sova tätt tätt tillsammans. Ligga sked. Ser så fram emot kanotpaddlingen men kanske inte så mycket sovdelen av hajken. Hade det inte varit så långt ut i obyggden bortom all civilisation hade jag smugit iväg och tagit in på hotell, big time.

Jag och några andra studenter höll på att dö av skratt (mitt under föreläsningen - moget) när vi pratade hajkpackning.

Att ta med;
Två par högklackade skor så man kan variera.
Compeed skavsårsplåster.
Skoputs.
Godis.
Vin och shots.
Plattång.
Mobilladdare.
Make-up-kit. 
Nåt sånt.

Och när natten lägger sig tät kidnappar vi en av kanoterna, tar oss fram med GPS (hur det nu ska gå när allt, precis allt är höger) och letar oss fram till första bästa McDonalds för lite nattamat. Här visualiserade vi oss att ha hamnat vilse mitt i kanalen bland spårvagnar och poliser och just där vek vi oss dubbla av skratt. Ja, fortfarande mitt i föreläsningen och fortfarande lika mogna. Men - jag hade ju också drabbats av damp-ticks-sjukan som tydligen är en del av mitt nya jag som jag gillar väldigt mycket. On the edge för vem som är JAG och vem jag är när jag är seriös på riktigt professionell.

En ganska reko tjej faktiskt.
Jag gillar henne mycket. 

Är ändå trött på att vara så himlans moget vuxet seriös hela tiden.

 

måndag 3 september 2012

Jag hade en damp-ticks-dag.


Tänk, i dag börjar jag mitt dryga fjärde år på högskolenivå men ändå, för första gången börjar jag år två på ett program. Det är för mig en helt ny upplevelse med ett mål i sikte och en, inte utstakad, men ändå något så när förutbestämd väg att gå. Det känns härligt. Även om det handlar om utomhuspedagogik och jag gillar utomhus bara när det är på mina villkor. Som i går då familjen tog en långpromenad om 9 kilometer i "regnskurar" som blev mer ihållande. En fin promenad som jag hade bestämt mig för att gå.

Uppstarten går mjukt, nästan smeksamt med en eftermiddag i solen i Slottsskogen och sedan hem för att landa efter middagen och lite administrativt med en kopp chokladkaffe. På mina villkor som sagt. Och när vi går från samlingsplatsen upp till grillplatsen där i parken ska vi studenter plocka med oss något från naturen som representerar oss själva. Jag plockar inget och när det blir dags för mig att presentera mig säger jag bara kort;

Jag tänkte ta en fågel men det gick inte. En fågel representerar mig för den är fri. Och jag gillar när det är på mina villkor... och här hade jag kunnat fortsätta i all evighet att prata tror jag, för jag hade just en sån där damp-ticks-dag men så bollade jag över till min kurskamrat och knep käft helt enkelt. En stund.

Jag lever studentliv igen.
And aj lajk.

söndag 2 september 2012

En bamsekram är alltid mysigt.



Till en början håller Masi sig sunt avvaktande till Bamse men efter en stund på stan blir det ett kärt återseende rätt in i famnen. Och det är bara att vänja sig tänker jag och drömmer mig bort till varmare breddgrader och Bamseklubbar - en vacker dag. Till en mysig bamsekram.

Och Alvin gick hela Kungsgatan fram och tillbaka i ett enda långt popcornspår. Så har vi det när Lilla Staden ordnar barnkalas.

Ja, och så kom ju huvudvärken på det och sen var det simträning och allt sånt där. Och så kollar jag återigen över säkerhetsinställningarna på facebook och funderar på hur någon jag inte är vän med där eller i verkliga livet kan ha tagit reda på information som jag skickat i facebookmail till två av mina vänner där. Utan att ha hackat sig in. På något sätt. Det där med skvaller och ryktesspridningar är förstås ett alternativ som jag dock inte tror det allra minsta på i sammanhanget. Inte med ett sådant förlopp och uppenbart erkännande om att informationen lästs på facebook. Omständigheter som rör runt.

Men jag är inte den som är den. Jag dömer ingen misstänkt tills motsatsen är bevisad eller vad det nu heter och så tänker jag med ett leende på läpparna att det är väl bra, bara fint - att jag är en så viktig person i andras liv att de inte kan släppa mig helt trots att jag önskar det av hela mitt hjärta.
 

lördag 1 september 2012

The bitch is back.

Jag bygger bygger upp och du river river ner.
Jag vet inte riktigt hur det går till eftersom jag inte är så duktig tekniskt - men om en person har blockat en på facebook och man själv har blockat samma person (hänger ni med?) - hur kan då den personen ändå nästla sig in och titta på ens statusuppdateringar?
Dessa sociala medier.

Var går gränsen vid stalking?
Eftersom jag klippt banden och noga talat om att jag inte vill ha något med personerna att göra men ändå känner av att de följer mig och vet mer om mig än jag själv gör (vilket i och för sig inte säger mycket, men ändå) blir jag både trött, arg, rädd, ledsen och förbannat arg igen. Privatliv är privatliv. Men uttryckligen fick vi veta att de sökt upp och hittat information på facebook vilket tekniskt inte ska vara möjligt på grund av blockeringen.
Dataintrång? Polisanmälan?

Och att de fortfarande lägger sig i mitt liv och låter mig leva det genom dem, på deras premisser gör mig så in i norden förbannad. Jag hoppas så att åren till examen och jobb går fort så vi kan söka nytt bolån och flytta dit pepparn växer. Bort härifrån.

KAN VI DÅ ALDRIG FÅ LOV TILL ATT VARA I FRED, BYGGA VÅRT EGET LIV PÅ VÅRA VILLKOR, VAD DET ÄN INNEBÄR OCH VILKEN VÄG VI ÄN VÄLJER ATT GÅ?

Jag vill ha ett hem som är helt mitt eget.
Inget som andra varit med och styrt upp på deras villkor. Saker ska vara på ett visst sätt and the bitch is back.

Stalkinggränsen är rätt tydlig. Trots allt.
Men när man blockat en person på facebook och information ändå söks upp just därifrån. Vad gör man då?