tisdag 31 juli 2012

Thin, thin line



Nej, det går inte så bra att ta en bild rätt in i datorskärmen men det skiter jag fullständigt i så länge jag får spela Bruce på repeat anytime I like. Och jag lajkar hela tiden. Om och om igen som så alltid med mig när jag fastnar i en känsla, i en låt. Ibland får man börja där och sen stakar det kanske ut sig på något sätt.

Jag letar fortfarande efter mig själv.
Och nånstans ska jag finna det jag söker.
 

måndag 30 juli 2012

Simultankapacitet.




Ja, det blir mycket OS. Teven står på så där lite skönt bakrundsbrusande samtidigt som jag simultankapacitetsläser en bok, dricker vin eller mangocider (inte hela dagarna förstås och inte på vardagarna) och wordfeudar (jag har bara en motspelare och tänker låta det förbli så. Jag visste att jag skulle fastna i träsket och fler än en motspelare skulle helt enkelt ta knäcken på mig. Jag skulle missa hela OS!) ((Så det är inte det att jag är nochig som inte 'acceptar' inbjudningar eller söker upp er på WF. Jag har helt enkelt fullt upp som det är)).

OS ja.
Skulle jag vara med (vilket faktiskt hade varit riktigt roligt) hade det varit i simning eller i ridsport. Kanske i kanot också bara för att det ser så jädrans roligt ut. Och jobbigt. Jag gillar när det är lite så där fysiskt jobbigt att man får blodsmak i munnen och det flimrar för ögonen. Och även om jag också kan tas för en soffpotatis stundtals är jag inte ett dugg ironisk nu.

Jag är en blandning av sött och salt helt enkelt.
Den bästa kombinationen.

I dag är jag ledig från jobbet och längtar längtar dit. Gud vad kul vi har där.

lördag 28 juli 2012

Life on a stick.


Apportera en vattenleksak i vågor och kvällssol - it is the very shit.
Life on a stick, basically. 

söndag 22 juli 2012

Baksidetext.





Pyret är femton år och alldeles jätteung.
Hon är en ensamsjäl utan hemmahamn.
Hennes pappa har stuckit och i fängelset bakom lås och bom sitter hennes mamma. Då hjälper det inte om ordet förlåt viskas om och om igen genom ett kallt telefonnät många mil långt. Förlåt hjälper inte och kan inte ta bort det onda som Pyret känner. Förlåt är ett ord som faller platt.

Pyret bestämmer sig för att aldrig mer förlåta. För det spelar ändå ingen roll. Ingenting blir någonsin som man har tänkt sig.Vid det klamrar hon sig fast och skapar det liv hon nu är ämnad att leva. Fri, ung, glad, gränslös - men med ett ok av någon annans dumma dumhet över sina späda axlar. Och hennes rygg blir krum.

Bara stjärnorna lyser är en bok för unga vuxna fylld med starka känslor av hopp och förtvivlan, glädje och sorg, svek och stark, stark kärlek.

Ja, eller nåt sånt. Boken är inte klar än. Nu på 207 sidor Courier New 2.0 radavstånd. 203 791 tecken utan blanksteg. Och fortfarande några känslor kort. Jag går igenom boken nu. Det vore fel att säga att jag korrekturläser den ännu, för så långt har jag inte kommit. Men jag läser och fyller i, skriver till eller tar bort.

Sen är det ju det där med utgivningen. Att inte hysa någon förhoppning alls. Det är sant det som Anna Granström skriver; att det i princip gäller att vara känd för att få ge ut en bok, inte ge ut en bok och sen bli känd. Ungefär 1 på 5000 är chansen att bli utgiven på ett av de större förlagen.

Så finns ju möjligheten att ge ut boken helt själv. Men då blir det genast en kostnadsfråga.

Men först och främst handlar det naturligtvis att skriva en bok jag är riktigt, riktigt stolt över (och tror på) och som jag försiktigt låter andra läsa för att sedan besluta mig om vilken väg jag ska gå. Så får vi se sen.
 

lördag 21 juli 2012

Rosor är röda,


violer är blå, smultron är söta och du är lika så.

villa_freja heter jag på instagram. Säg hej till mig där.

torsdag 19 juli 2012

Välbekanta hjulspår.


Så där ja. Då regnar det igen och ordningen är återställd. Jag trodde ju ett tag att det var sommaren som faktiskt var på väg. Två relativt varma fina dagar på raken. Men som sagt, nu är allt tillbaka i gamla välbekanta hjulspår igen och jag behöver inte längre vara förvirrad. Det är svårt att veta hur man ska klä sig när det helt plötsligt dyker upp varmare dagar mitt i gråvädret.

måndag 16 juli 2012

Bara en tillfällig dröm.


Vardagslunket. Ekorrhjulet.

Åter ord som passar helt adekvat här hemma. Min korta respit på två veckor tar slut i dag. I morgon äntrar jag och barnen det sommaröppna fritidshemmet ett stenkast bort. Och jag borde verkligen plugga! Två veckor off från sommarkurserna har gjort mig hopplöst lat. Funderar på att köra huvudet i sanden och spela dum. Eller hur man väljer att se på det. Det kan ju också vara klokt att vila från studier under sommaren och klampa in i höstens studier full av lust och motivation. Min envishet verkar bortblåst. Att ta sig ledigt i två veckor och verkligen utnyttja dem till att vara just ledig är inget jag är van vid. Jag som annars blåser på i ungefär 120% fördelat på veckans sju dagar. Aldrig riktigt helt ledig. Det här blev som en chock. Å andra sidan vore jag korkad om jag bara sumpar sommarkurserna helt utan ansträngning. Bara för att livet är ljuvt och det vaggar mig skönt i något som faktiskt bara är en tillfällig dröm. Men...

Jag har hunnit läsa skönlitterärt!
Bara en sån sak.
Och det är som om jag inte riktigt är beredd att ge upp det ännu.

I går var vi dessutom ett gäng som gick och såg Ice Age 4 - så riktigt kulturell har jag hunnit vara på kort tid. Det är det ljuva livet. En karamell som är söt och precis lagom seg att suga på. Den är inte slut än.

Den är inte slut än.
Jag vill inte.

söndag 15 juli 2012

Nästan som en dockborg.


Nästa semesterstopp blev ett iskallt hav strax utanför Kivik. Även om vi höll god fart hela dagen för att få se så mycket som möjligt (= nå så långt söderut i Skåne som möjligt) var vi ändå generösa med småstopp och bensträckare. Och i Kivik måste man förstås stanna! Även om havet var så iskallt att fötterna praktiskt taget domnade bort. Alvin fick ett tokryck och flög ut i vattnet som den första halvmetern var grunt men sedan raskt stupade ner till en vuxen mans knähöjd. För en liten mellanpudel innebar det naturligtvis ingenting annat än en chock och en iskall simtur i panik in mot land igen. Alvin som annars bara simmar eller självmant ger sig ut i vatten om han får apportera något. Men han kanske är lika tokigt förälskad i havet som jag är?

Naturligtvis stannade vi också och köpte flaska efter flaska med äppelmust vid Kiviks musteri. Det är inte klokt vad många söta små äppelträd de står i lundar överallt. Minsta lilla plätt och de har tryckt in fruktträd i rader. Så charmigt att jag gärna hade dött en smula om jag hade haft tid.


Och så Glimmingehus. Det är då sanslöst hur höjdrädd och nojig jag är och alla barn börjar komma i den åldern nu att de liksom känner att de måste bevisa att de är stora vilket betyder att de vill klara sig själva i lite kluriga situationer. Som höga och vindlande trappsteg till exempel. Och de behöver inte alls hålla handen! Även om jag hade det behovet både i trapporna, när barnen rusade fram till alla fönster och ville titta ut och när vi gick över knarrande, sviktande golv i fästsalarna. Jag menar, ingen kan ju säkert säga att inte hela borgen rasar ihop. När som helst kan det hända.

Tillslut fick jag ändå fatt i barnens händer (jag fick variera dem men ett tag gick jag med både Shaffen och Masi i ett bestämt grepp). Riktigt lugn blev jag först när vi kom ut på borggården igen. Men borgen är ju fin och jag är historieintresserad. Fast lite mer på håll om det handlar om höjder.


Så här till exempel.
På andra sidan kornfältet långt bort i fjärran ser medeltidsborgen riktigt harmlös och gullig ut. Nästan som en dockborg.
 

lördag 14 juli 2012

Knagglig skoltyska.

I Åhus finns de typiska Skånelängorna. Här i rött.
Första morgonen på campingen vaknade vi inte av en gastande fasan klockan halv sju. Vi vaknade klockan sex av andra anledningar. Som andra fåglar till exempel. Och upp kom vi - och iväg från campingen med siktet Glimmingehus. Som sagt, jag kan tänka mig att sova på en camping men inte stanna där längre än nödvändigt. Man är så uttittad, blottad. Scenario: Mitt emot sitter ett par från Nederländerna i varsin fällstol och låtsas läsa varsin bok. Men nog ser jag hur de tittar på oss under lugg. Idogt!

Och allt blir så konstigt med alla nationaliteter; svenskar, norrmän, danskar, tyskar och holländare. Absolut inget fel i mixen förstås, mer i mitt huvud. För när en danska tilltalar mig slår det slint i huvudet och jag svarar henne stolt på knagglig skoltyska. Inte förrän jag kommer tillbaka till tältet en stund senare inser jag att jag återigen visat mig vara lite väl blond. Danska är inte tyska!

I Åhus låter de mannen smälta in i fasaden.
Att sova i tältet går över förväntan bra. På tjocka luftmadrasser ligger vi bekvämt och vid triangaköket eller den lilla grillen värms maten snabbt. Det mesta känns helt okej bekvämt och barnen nästan slåss om att få gå till servicehuset och diska. Högre krav än så här har jag faktiskt inte när jag reser på budgetsemester med tre småbarn och en hund. Men att lojt stanna på campingen mer än nödvändigt är inget för mig. Då kan jag lika gärna sitta hemma och pilla mig i naveln och läsa en bok. Första dagen går vi förvisso ner till sjön och låter hund och barn få bada samt går en runda på minigolfbanan. Men andra dagen vill jag se Skåne.

I Åhus går Skånelängorna även i blått.
Första stoppet blir Åhus - en lagom pittoresk stad som bjuder oss på både typiska Skånehus, ett urgulligt litet torg och en ringmur. Men sen drar vi snabbt vidare ner mot Österlen. Det här är en prova-på-semester där det mesta sker i ett ganska högt tempo. Vi har ingenting förutbestämt. Vi mest går på känsla. Och viljan att klämma in så mycket Skåne det bara går på så kort tid.
 

fredag 13 juli 2012

Jag saknar att vakna till fåglarna.

Shaff och Skrutt äter kvällsmat.

I fredags köpte vi ett stort tält med ståhöjd och två rum och kök. Underbart. I söndags bestämde vi oss för Skåne (det skulle bli dåligt väder i hela landet utom allra längst uppe i norr dit det var för långt för att åka och Skåne verkade näst bäst lovande), i princip blundade och pekade... - på Bromölla camping eftersom deras hemsida var en av de första Skånecampingarna som såg fördelaktig och trevlig ut. Här fanns hundbad, ett viktigt kriterium. Spikat!

Jag har aldrig campat förr så det här blev ett litet test där vi lite grann åkte på vinst och förlust. Tre dagar skulle vi vara borta. Tre dagar och två nätter. Men jag kände mig trygg i campingveteranen, mannens, sällskap.

Det var bitvis underbart. Bitvis helt okej. Vi hade tur med vädret, nära kusten som vi var. Det kom bara regn strax innan vi skulle plocka ner tältet sista dagen. Men campinglivet i stort - jag är inte mycket för att stanna på campingen mer än nödvändigt så att säga. Så fort vi vaknat, duschat och ätit frukost ville jag därifrån och återvända först framåt kvällningen för middag. Jag är också lite allergisk mot gemensamma duschutrymmen och toaletter och på så sätt var det skönt att komma hem i borta-bra-hemma-bäst-anda, men på samma gång längtar jag redan till nästa gång vi smäller upp tältet. Lättar det bara på översvämningarna i Småland är det dit vi åker nästa gång snart för att besöka Pippi i Astrid Lindgrens Värld.

Väl hemma saknar jag att sova ute i friska luften. Jag saknar att vakna till fåglarna och ha en fasan som väckarklocka halv sju bara några meter bort.
 

torsdag 12 juli 2012

Förlåt Falkenberg.

Bild från Flex Inredning.
Jag är ledsen Falkenberg med omnejd. Nedskräpning är inte okej. Men någonstans norr om glasstoppet vid OKQ8 ligger tre kuddar. En med rosor, en med dödskallar och en med Mumintrollen på.

Vi steg ur bilen för varsin glass och bensträckare och där la tydligen mannen barnens kuddar på biltaket - trånglastade som vi var efter några dagars semester. Vi åt vår glass, sträckte våra ben, rastade Alvin och byttes åt. Det var min tur att köra. Och ut på E6:an blåste jag i full fart och just som jag accelererat upp i otillåten hastighet kom mannen på; kuddarna! Det var ju lönt i helsike att hitta en avfart att vända på och desperat leta bortflugna kuddar även om Masi förtvivlat ville ha sitt Mumintroll-örngott.

Vårt sista stopp innan vi kom hem var Ikea.

Och någonstans i Sverige hittar vi väl ett örngott med Mumintroll på.
 

onsdag 11 juli 2012

Lilla rara hönapöna.





Och så drömmen om höns. Den håller fortfarande envist tag om mig - månskensbonde som jag vill bli - vara. Vi ser dem överallt; på smådjursutställningen som vi var på i helgen, i Lilla Stadens djurpark, hos vänner. Överallt. Och jag vill så gärna inom snart nu ha dem i min trädgård också.

Fast först måste vi ha bygglov till ännu en bod. 
Efter det måste vi bygga en bod.
Och sånt tar tid. Speciellt när någon när en dröm så stark.

Och ändå är det så ljuvligt att just drömma.
Bitterljuvt.
 

tisdag 10 juli 2012

Växthuset tar form.

Golvet är ditskruvat. Ännu tjänstgör det som scen när barnen har dansuppvisning.

Gavlarna målas.
Ärtorna frodas.

Och nu är det bara ett lager vit färg, plastfolién och lite gångjärn som ska på plats.
Semestern börjar lida mot sitt slut, om man väljer att se det så. Konstigt, eftersom de flesta tycks gå på semester nu. Men roller är ombytta. Semestern lider som sagt mot sitt slut och så även växthusbygget. Snart är det klart och har vi tur hinner vi odla lite sallad och sånt innan säsongen tagit slut - den också. Vi har ju inte varit bortskämda med jättemycket sol i sommar. Hittills.
 

söndag 8 juli 2012

Baksidan med att älska sina djur.

Masis fina Kajsa.

Nu är jag olidligt trött på att hålla kaninbegravning här hemma i Villa Freja. Först Gretas lilla bebis som inte ens fick bli mer än född. Sedan Kajsas senaste kull som bara blev några veckor och senast Kajsa själv. Masis egen kanin.

De senaste veckorna har Kajsa ibland hostat och satt i halsen då hon ätit men jag har inte reflekterat närmare över det. Hon har inte visat sig sjuk och därför har jag heller inte behövt oroa mig. När kaninungarna låg döda i buren båda två för några veckor sen började vi förstås fundera på vad felet var. Att något var galet - liksom lite prematurt så där förstod vi. För ungarna var väldigt tidiga med att lämna boet vilket tydde på att de inte fick tillräckligt med di från mamma Kajsa (?) Och så var det nog. Kanske var hon sjuk med resultatet att hon inte orkade ta hand om sin sista kull - som också var en "olyckshändelse" då Kalle rymde in till Kajsa. Det kanske blev för mycket, lilla Kajsa.

Hur som helst; fyra kaninbegravningar inom loppet av en vår och tidig sommar. Nu får det allt räcka. Jag tänker inte inte begrava fler djur på många många år.

Och Masi; hon vill ha en ny kanin som ska se ut som Kajsa och heta Kajsa 2. Lilla Masi.
Men hon har fått välja en av de tre ungarna Bella, Boris eller Bonzo till sin egen. Valet föll på min kanin, Bella och så fick det bli. På skoj gav jag Bonzo till mannen så har jag Boris. Fem i familjen - fem kaniner.

Men vi saknar Kajsa! Masis fina Kajsa.
 

lördag 7 juli 2012

Det blev även en dag på stranden.

Burger King på stranden is the shit.


Wiii!



Civiliserad väg tillbaka från stranden.


Jag hade aldrig tidigare varit vid Tylösand, hur knasigt är inte det? - när vi i princip bara bor några stenkast bort - optimistiskt tänkt. Och eftersom jag älskar havet är det knasigare än knasigast. Men vi har närmare till västkustens klippstränder så det är där brukar vi hänga om somrarna även om inget slår en härlig sandstrand. Inget.

Det tyckte inte Alvin heller tills det kom fram två badvakter och sa att hundar inte var välkomna på just den här stranden. Tydligen fanns det massvis med skyltar som påtalade det men eftersom vi var vildar utsläppta från djungeln hade vi inte tagit den vanliga civiliserade vägen ner till havet utan gått som ystra kalvar den väg vi själva uppfann. Med barnvagn och allt! Rätt ner i sanddyerna bara där jag försökte skapa små sandlaviner.

Hur som helst, vi hade hunnit äta vår medhavda Burger King-picknick, gosa med lila maneter, doppa tårna - och blöjbaken om man är vännernas yngste son och hårtopparna om man är Skruttan, upplyft i vädret.

Och jag hann knäppa av en rad foton också förstås.
Vad annars.

Det blev ett bra avslut på äventyrsdagen i Halmstad. Härligt sandiga satte vi oss i bilen och for därifrån på återseende.
 

fredag 6 juli 2012

Ett nöjesfält - en bildkavalkad!














Japp, så är det. Och kan på inga sätt avhjälpas. Ett äventyrsland i Halmstad bjuder på inget annat än en bildkavalkad.

Jag är inte mycket för att åka (tekopparna med Masi går dock bra), en mesig liten typ som jag är, men för mig bestod större delen av nöjet att se barnens obetalda leenden och att få spendera en heldag med familjen och några vänner. Så himla prisvärt var det också. 150 kronor per person och då är alla attraktioner gratis och Alvin var dessutom välkommen vilket är perfekt eftersom vi har svårt att få till det med hundvakt.

Vädret var också perfekt. Halvdisigt och varmt.

Och så var det inte alls mycket folk heller vilket resulterade i att köerna var mycket korta om ens alls befintliga.

Väl värt ett besök. Och vi återvänder!