onsdag 29 februari 2012

Hitta sig själv genom livet.


Alltså;
Allt prat om identitet bottnar inte bara i min egen brokiga bakgrund utan också mycket i den kurs jag just nu läser. Och jag får tanke på tanke på tanke - och flasch back på flasch back... ungefär så.

Puberteten.
En tid då många ungdomar provar på olika uttryckssätt i jakten på sig själva.

Trettioårskrisen.
En tid då somliga får åldersnojor, utmanar sig själva, testar på saker de aldrig gjort förr. I jakten på sig själva.

Fyrtiårskrisen.
Samma lika.

Femtioårskrisen.
Här har de flesta lite större buffert tror jag och kan köpa materiella ting som ett led i jakten på sig själv. Sportbilen, lyxbåten, hästen you name it.

Still.
Same same, but different.

Ett livslångt identitssökande fast i olika tider, olika åldrar.
Jag kanske inte behöver vara så ledsen över att jag missade att hitta mig själv fram till trettioårsåldern.
Jag kan lika gärna leta rätt på mig själv nu i någon form av trettioårskris. Om tio år är det dags igen.

tisdag 28 februari 2012

En djävulsk risk.

Att vika tvätt är ta mig tusan den värsta uppgift gud uppfann till mänskligheten. Tror jag. I alla fall näst efter pms som är en uppgift jag tar på stort allvar - och som konstigt nog ofta infinner sig i samband med vika-tvättuppgiften. Tanken har slagit mig att sätta in en liten radio i tvättstugan, på nån liten hylla eller så. Men eftersom vår tvättstuga ser ut som ett bombnedslag - verkligen - hur mycket det än tvättas och viks och tvättas och viks igen. Och allt annat jox som samlas på hög där inne. Djeez. En liten radio på en lite hylla eller så skulle inte få plats - eller gömmas totalt - hur smått och litet det än skulle vara.

Men så!
Talbok i hederliga lurar. En sån där gamla CD-freestyle ni vet. Oj så bra det hade kunnat bli.

En start till en välorganiserad tvättstuga är en tävling hos Susanne P. Var med du också. Heja heja. Det skulle bli en fröjd - nästan - att vika tvätt.

Att så ett frö och få en tanke.


Men hörrni.
En tanke har slagit rot och börjat växa.

Det här med universitetsvärlden alltså - älskar't. Tänk att aldrig behöva lämna?! Tänk att få bli lektor, disputera, bli doktorand - bli professor.

Bara tänk!

måndag 27 februari 2012

Skaffa mig en stil.

Bild från Mandel.

Jag vet att jag har tjattrat om det där med kommersen och köphysterin och det står jag fast vid. Men sund shoppishoppi går förstås hem. Och sen gör jag en revolt på det - en vuxenrevolt. Ungefär som i Eat, Pray, Love. Nåt sånt. Tänk att få backpacka helt fri.

Identitet sa vi va? Även om jag har en teori angående det där med identitetssökande... men det tar jag en annan gång.

En sak jag har funderat på är innehållet i min garderob. Och vem jag är i relation till klädstilen. Jag tror egentligen inte ens att jag har en stil - jag köper det jag tycker är snyggt - vilket är ett väldigt brett spektra. Dock vet jag vilka kläder jag trivs i och vilka jag känner mig mindre bekväm i, trots att de är snygga. Bort med alla propra kläder. Är så innerligt trött på att vara proper och ordentlig (missförstå mig rätt).

Enkelt, snyggt, bekvämt. En av mina stilgurus är den här fina kvinnan som jag går i "klippdocke-lära" hos - bara så att ni har ett hum om vad jag menar. Och ja, då har jag faktiskt en stil. Trots allt. I kombination med min alldeles egna vilsna stil i relation till att finna mig själv.

Det är inte lätt. Inte alls.

Men så där skönt, snyggt, rockigt och laid back - det är jag i själ och hjärta även om skalet inte visar det. Inte alls.

Ännu.

Vårstädning.

Bild från google.

Jag vet inte om det är för att våren gjort entré eller om det är det faktum att jag inte är förmögen att städa som gör att det riktigt kliar i fingrarna. Jag som annars avskyr att städa och plocka vill nu ta i med hårdhandskarna och vända ut och in på hela huset. Varje liten vrå. Städa och feja, rensa och strukturera.

Struktur är fint liksom rena och väldoftande vrår men fråga mig igen om si så där två veckor (då hoppas jag att jag återigen kan gå obehindrat) om jag verkligen, verkligen har lust att städa.

Av någon anledning misstror jag nämligen mig själv.

söndag 26 februari 2012

Våren it is.

Att vakna av fågelkvitter! Bara en sån sak gör att det bubblar.
Våren.
Den är här nu. Den är baske mig här nu. Det porlar ystert i bäcken, fåglarna gör sig redo i holkarna - och kvittrar som sagt, tre små våghalsiga tussilago har tittat fram där det en gång ska finnas en altan i söderläge och en groventré i sydväst. Nåt sånt är det väl?

Det spritter - och hade jag kunnat gå mer än bara hjälpligt hade jag gett mig av ut på långpromenad. I stället blev det en god stund sittandes på trappan i solen. Å den härliga. Därifrån kunde jag kasta leksaker åt Alvin att hämta, samt ha dragkamp med densamme.

Om några veckor hoppas jag dock vara fri från denna vinterns trista reumatiska skov och vara kapabel till att ta raska promenader igen.

Å vad jag önskar. På något sätt.

I går var simträningen inställd till förmån för klubbmästerskapet och vi hade bänkat oss på läktaren för att se lagkappen och en tjugofemmetare bröstsim. Skrutt och bästa simkompisen blev de enda som simmade i sitt heat sedan några hoppat av - och det var smasch in i kaklet i nästan oavgjord tid. Återigen förbättrade hon sitt personbästa, den här gången med cirkus en och en halv sekund om jag inte missminner mig. Heja min underbara, duktiga, fina simmareSkrutt - min stora flicka. Så stolt jag är över dig.
Så går det när man spenderar flera timmar i en simhall för att se två lopp som är avslutade på bara några minuter inalles.


Och det här med att finna sig själv och göra revolt som jag skrev om nedan. Självklart är det mest vanliga att man gör revolt i tonåren - finner sin identitet. Men inte alla har den förmånen. Inte alla lever ett sådant liv. Somliga lever som jag gjorde - och då blir ens identitet också någon helt annans.

Å vad jag önskar att jag hade kunnat gjort det och sluppit finna att jag står här och känner att jag saknar något jag borde ha gjort för tio-femton år sedan. Men som jag aldrig fick göra.

Å vad jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och krama den där femtonåringen och mana henne ut i tonårsrevolten. Sluta upp att vara en sån "vuxen" liten mes när du är flera år från att vara vuxen ännu. Sluta upp att försöka för det tjänar ingenting till. Var dig själv, bli dig själv, ut och gör revolt tills du hittar vem du är. Vem du vill vara. Var inte en sådan mes. Det tjänar ingenting till att du lyfter och skyddar när ingen vill bli lyft. Och det är inte din roll att skydda. Du är bara ett litet barn.

Å vad jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och krama om den där femtonåringen, eller nioåringen, eller sexåringen och mana på henne. Bli dig själv. Det är din rätt. Din lilla tokfia, du ska inte axla någon annans börda. Du är bara ett barn.

Jag kanske inte har något annat val än att göra revolt som trebarnsmor. På något sätt ska jag finna mig själv. På något sätt ska jag göra allt det jag aldrig gjort och som jag nu saknar så att det gör ont.

lördag 25 februari 2012

Finna mig själv.

(Bild från google).

Jag funderar på att bli rebell. Eller i alla fall göra revolt av något slag. Jag har aldrig någonsin gjort en revolt. I hela mitt liv. Så det är väl på tiden egentligen.

Frågan är bara hur jag ska gå till väga? Jag är för gammal för att börja tjuvröka. Antalet munblosscigaretter jag rökt i mina dagar går med all sannolikhet att räkna på mina fingrar. Min lilla, lilla harmlösa revolt. Den enda.

Klädstilen då? Kläder, piercing och tatueringar.
Fast eftersom jag får keloider så lätt har doktorer avrått mig från att använda all form av piercing och detsamma gäller för tatueringar.

Hm..?

Är jag för gammal för att göra revolt?
(Jag vill inte vara vuxen, jag har varit vuxen alltför länge - blev vuxen på tok för snabbt. Nu vill jag vara "ung vuxen", självklart är det försent att regrediera till tonår i min ålder).
Jag känner att det är läge nu att gå igenom det som de flesta går igenom under tonåren. Läge att finna min identitet. För även om jag börjat lära känna mig själv de här senaste två åren - och kommit en god bit på väg - inser jag att jag ännu inte hittat min plattform fullt ut. Min identitet.

Det kliar i fingrarna.
En harmlös revolt bara?
På något sätt.
Hur?

Varför ber jag ens om lov?
Bara gör det!

fredag 24 februari 2012

Jogga, jogga, joogga!

Jag ser mig själv i drömmen. Hur jag joggar fram längs skogsstigen. Utan värk i leder. Obehindrat. Blodsmak i munnen. Målmedveten. Alvin är med, kopplad i ett sånt där löparkoppel man kan ha om midjan. Svetten bryter ut i pannan och jag är klädd i de här;


som man kan vinna hos Suzan genom Röhnisch Sportwear. Galet snygga. Gilla gilla gilla.

torsdag 23 februari 2012

Ett förlösande bröl.


Kan man lita på sina minnen från barndomen?

Jag var på ett seminarium om "Våra berättelser om uppväxt och fritid" och jag trodde helt ärligt att jag hade bearbetat det så pass att jag kunde kringgå det hela genom att bara snudda vid... ingenting. Men att bara nämna det lilla jag kunde säga gjorde att jag inte klarade av att berätta färdigt. Allt jag kunde tänka på var det jag kringgick. Trots allt skulle vi inte vara varandras terapeuter.

Men det var förlösande. Och ett bröl är bra mycket bättre än att gråta tyst, utan tårar för att inte skada någon annan. Jag lärde mig att gråta så som barn. Hur som, jag lät inte bröl, jag lät inte alls faktiskt - men tårarna rann.

Förlösande tårar.
Förlösande vardagsterapi och ännu ett steg i rätt riktning.
Även om vi inte skulle vara varandras terapeuter. Tack ni fina.

Kan man lita på sina minnen från barndomen?
Självklart kan man det. Oavsett om minnena förvrängs, bleknar, framträder eller inte liknar någon annans så är det dina alldeles egna upplevelser. Och det kan ingen ta ifrån dig.

Min dotter?

Ni ser ju själva.
Omöjligt att känna igen hund-flickan.

Hon är en prinsessa.


I natt fick Sverige en till prinsessa. Jag är inte kunglig men jag är "mamlig" och varje gång ett barn föds (om någon jag känner får barn eller om jag ser nån förlossningsserie på teve) blir jag fasligt rörd. Och nej, jag känner förstås inte kronprinsessan eller har sett henne i en förlossningsserie men eftersom hon är en offentlig person blir jag ändå rörd. Uj uj uj.

Ett tag var jag inne på att utbilda mig till barnmorska och jag hade nog då blivit känd som den milt gråtande barnmorskan. Det hade inte fungerat så bra.

Nu blir jag den blida läraren i stället. Eller nåt.

onsdag 22 februari 2012

Tikar ska det vara.

Denna hund alltså.
Men det är ju bra. Nu behöver vi inte längre ha dåligt samvete över att Alvin så sällan träffar andra hundar. Det har blivit ett hyfsat stående inslag att släppa Alvin i hundparken samtidigt som Skrutt tränar handboll. Trots att det inte alltid finns andra hundar där just då finns där massvis av spännande dofter även om just andra hundar förstås är bonusen vi vill åt.

Och det finns inget roligare än att få leka av sig med en annan hund.
Om den andra hunden är en tik vill säga. Då blir Alvin gärna lite kär också.

I söndags myllrade det av hundar i parken - äntligen, tänkte jag.
Men Alvin ba'; Jag kastar hellre pinne med matte.
Hundparken rymde nämligen inte en enda tik. Där fanns bara trista hanar, varav några av dem idogt försökte få med Alvin i en yster lek men... nej.

Tikar ska det vara.
Annars kan det kvitta.

Kamelis.

För er som inte vet är det här en häst som heter Kamelis.
Så det så.
Och så ligger det lite sten och sånt i vägen. Eller i hagen snarare.
Hoppas han inte trillar - pollen.

Själv ska jag ut och åka buss runt runt i Göteborg.


(Ritad av Masi, då ännu fyra år).

tisdag 21 februari 2012

Universeum.







En enda sportlovsledig dag fick familjen tillsammans förra veckan, om man inte räknar med helgen förstås. En ledig fredag som vi spenderade på Universeum. Det var roligt även om det förstås hade varit ännu roligare att kunna gå obehindrat och slippa ha ont. Det finns nästan inga sittplatser alls när man går omkring därinne. Bara i upplevelserummen där barnen fick testa på olika saker kunde man sitta. Så jag satt!

Nere i källaren finns en gigantisk lekhall. Jag som var trött efter all den långa vandringen satt och hade ont i ingången och rensade mobilen på gamla meddelanden. Helt plötsligt kom det fram ett barn iklädd en hundkostym. Barn-hunden börjar krafsa på mitt ben med sina framtassar. Herregud vad närgånget hinner jag tänka men ändå le lite så där frökenaktigt och rart innan hund-barnet sedan kryper iväg igen. Såg hon inte en smula besviken ut?
Och så går det upp ett ljus.
Herrrrregud, som Ranelid så fint rullar på ärren - det där var ju Masi i hundkläder. Jag känner inte igen mitt eget barn! Herrrrrregud igen.

måndag 20 februari 2012

Photo a Day 20 - Något jag älskar.

Att få ge - och att göra någon riktigt glad. I dag representerar födelsedagsbarnet Masi rollen som glad. Direkt när familjen samlades på eftermiddagen kröp hon ner i sängen och låtsades sova. Så kunde vi gå in och sjunga ja må hon leva, ge en massa paket och väcka den låtsassovande.

Sen åt vi korv och bröd och pannkaksbakelse. Också något jag älskar - att fira. Jag är inte helt anti firande om någon nu fick för sig det... Födelsedagsfirande är kul. Speciellt barnens - att få glädja dem.

Grattis min lilla femåring.


Hipp hipp hurra finaste. I dag skiner solen. När du föddes var det snökaos - och semeldagen. I dag blir det i stället korv och bröd och pannkakstårta. För det har du beställt.

Bamsekram, näsgnugg, puss!

söndag 19 februari 2012

Photo a Day 19 - Sweet.

Det här är sött tycker jag. Rosaröda tulpaner som jag fick en dag som inte var alla hjärtans dag. Spontant ska det vara när det är som allra bäst. Inte krystat. Då faller liksom tanken på kommersen - och så var jag i dessa banor igen.

Som en humla i röva.
(På Ferdinand alltså, ni vet).

I trettiogradig temperatur.


Okej hörrni. Man kan väl säga lite som så att jag är som tjuren Ferdinand. Lugn, trygg, stabil, jordnära och enkel. Jag kräver inte mycket utan finner tillfredsställelse och harmoni i vardagen och i naturen. Jag är för det mesta lättsam, positiv och glad. Jag skrattar mycket. Ja.

Men ni vet hur Ferdinand blir när han råkar sätta sig rakt på en humla. Hey, han blir stungen i rumpan.

Så, vad händer?
Ferdinand får ont såklart och blir rasande arg. Ungefär som jag när jag är inne i ett segdraget skov. Det tär på humöret. Och nej, jag tycker inte att kommers är försvarbart även när jag är glad och positivt. Många gånger är det fasligt... och nu tappade jag ordet totalt. Men i alla fall. I långa loppet tror jag inte att någon mår bra av köphysteri. Varken människa eller natur. Men - i sammanhanget spelar det egentligen alls ingen roll, även om det nu var just kommersen som råkade bli min humla i baken den här gången. Snart är jag på bättre humör.

Nu snöar det igen förresten. Fasligt ambivalent det där. När jag vaknade var det nästan barmark, i alla fall om man ser på livet positivt som vi precis pratat om. Men nu snöar det igen alltså. Jaha.

Trettio grader i februari. Det hade inte varit dumt det. Inte alls.


Har ni sett programmet?
Jag har precis tittat på de två första avsnitten på playen. Inte dumt alls. Fasligt klockrent till och med. Älskar't.

Något jag inte älskar är återigen det här med lederna och dilemmat med uppbokade jobbtider som jag känner blir övermäktigt, speciellt i relation till det nyligen presenterade schemat av kommande kurs. Men jag skäms att avboka. Och jag behöver jobba.

Samtidigt är det allra allra viktigaste att jag klarar av skolan och får min examen. Och det är absolut en sak att studera hundra procent och sen också jobba nästan lika mycket, i alla fall i perioder, när kroppen hänger med.

Men nu. Kropp och knopp liksom slokar. Och full energi måste gå åt till skolan och ja... fram med skämskudden och avboka jobbtiderna helt enkelt?

Ibland hade det varit trevligare, lugnare och skönare under en korkek på en blommande äng eller på en varm sandstrand i trettiogradig temperatur.

lördag 18 februari 2012

Photo a Day 18 - Något jag köpt.

Vilket är helt absurt.
Det blir inget foto.
Jag är trött på kommers, trött på köphysterin, trött på att försöka vara som "alla andra" genom att köpa rätt saker, hänga med... trött på att det just är det som framställs som det mest intressanta. Dyra fluffiga och broderade kläder. Favoritbutiker. Mode. Inne och ute och en dagens på det.

Det jag köper är mat, djurfoder, tågkort och nu senast faktiskt biljetter till Universeum. Ska jag visa en bild på ett paket Lätta då kanske?

Hur som helst är jag låg (och trött) och känner mig gammal som alltid vid ett skov i reumatismen. Ska vi säga att jag återkommer med glatt humör när humöret är just glatt? Och till dess sitter jag här och surar över att kommersen är det ekorrhjul man inte är någon om man inte kan eller vill hoppa på.

Kultur. Bloggar. Sån mentalitet.
Bah!

Livet då?

fredag 17 februari 2012

Photo a Day 17 - Vatten.

Tjock tjock is på sjön. Vintervatten när det är som allra bäst. Men de där sprickorna alltså; även om de ger en indikation om hur tjock isen verkligen är, är de samtidigt fasligt skrämmande.

Hur som är jag trött på kylan nu och välkomnar mer än gärna våren.

torsdag 16 februari 2012

Utmärkt resultat.

Okej att dagen blev lång och hjärnan tillslut kändes som ett hopmosat plommon. Dagen blev ändå helt fantastiskt utmärkt. Måste bara säga att min basgrupp är underbar. I sista stund räddade vi upp och omstrukturerade vår kulturproduktion till fulländning. Voila! Vi samarbetar fasligt bra och har kul ihop. Kan det bli bättre?

Photo a Day 16 - Morgon.

Arla luciamorgon när den är som allra bäst.
Stämningsfull sång fyller kyrkan.
Barnens förväntansfulla ögon tindrar i kapp med ljusen.
Föräldrarnas leenden är breda.

Troligtvis den bästa morgonen på hela året.
Även om den är mörk och kall.

Idag är det ingen bästa morgon alls.
Långt därifrån.
Var jag irriterad över studieupplägget förut är det inget mot vad jag är nu. Så skrattretande och idiotiskt.
Så här ofrivilligt oförberedd har jag nog aldrig någonsin varit.

Muntlig examinerande gruppgestaltning i dag sa vi va?
Med repliker som försvinner och tappert återskapas till något nytt.

Jag känner att jag har tappat den röda tråden.