tisdag 31 januari 2012

Bär av i backen.




Vi vallar bobben och åklapparna med gamla ljusstumpar och sen bär det av i backen. Alvin nöjer sig med att ränna efter pinnar och skälla på förbipasserande bussar och på vår gamle granne som fixar med nåt i sin trädgård.

En helt vanlig dag helt enkelt.

Dammen i skogen.



Alldeles intill drakgrottan ligger en damm som man kan åka skridskor utan skridskor på. Helt perfekt med andra ord. Förstår mig inte på det där med att hålla balansen på en smal metallskena. Vad är grejen när det går lika bra att skrinna fram på skosulor?!

Men som sagt, se upp för brygga, bro, udde, grund och allt det där. En bäck som rinner ut i puttefnaskdammen skapar en porös kant där Masi i söndags bestämde sig för att bada upp till knäna - heroiskt räddad av Shaffen och sedermera också mig.

Nästa gång tar vi inte bara med oss vedklabbar, korv och varm o'boy. Vi tar också med oss extrakläder.
Och tillförsikt i större dos än någonsin.

måndag 30 januari 2012

Fablernas drömvärld.

Hur söt?
Jättesöt.
I såna här mysiga och färgglada sängkläder skulle jag gärna bädda ner mina barn. Jag anser att sängkläder ska vara en fantasifull språngbräda in i drömmarnas land. Med varma, trygga färger och figurer. Inget cleant och stilrent där inte. Det ska vara som att bädda ner sig i en saga.

(149:- från Jotex).

söndag 29 januari 2012

Grottan i skogen.


Här inne kan man leta efter drakbebisar. Om man vill. Själv har jag letat sägner från trakten på google men hittills bara hittat nåt om nån trollpacka vid en "stöttesten". Och jag vill ha nåt om drakar eller så för att sen kunna besöka platsen för närmare utforskning. Hoppas det finns nån sån från trakten. Det ska visst finnas nån häftig sägnen i Kungsbackaområdet om en drakfamilj på fem personer - passande oss. Man kan gå där i skogen och söka upp drakarna - alla utom den minsta lilla drakungen (Masi med andra ord) har letats fram ur vegetationen. Men till Kungsbacka är det lite långt för sägnen-expedition.

Däremot besöker en närliggande skola platsen varje år i tappra försök att hitta den lilla Masi-draken samtidigt som de håller borta vegetationen från de övriga fyra.

Precis så där vill jag jobba som lärare sedan.
Ta tillvara på traktens historik och sägner. Sägner till skillnad från sagor är platsbundna och går alltså att besöka för en mer levande, tematisk lektion.
Och tematiskt är just som jag vill jobba. I ett lärarlag med ämnesintegration. Ni lärare därute, hur är ni vana att jobba? Vad drömmer ni om? Och vad anser ni om ämnesintegration och tematiskt arbete med många lärare involverade?

Vi fyra i skogen.


Vilken underbar dag för promenad. Tror nog halva bygden var ute och gick. Men ingen utom vi gick hit. Här var jag för några veckor sedan då jag besökte Shaffens klass. Då hade snön ännu inte lagt sig över mossa och grangrenar. Nu möttes jag av ett helt annat landskap - med is på den lilla dammen.

Nästa gång tar vi med oss resten av familjen, några vedklabbar, varm o'boy, kaffe, mackor och korv att grilla. Och stannar längre! Ett litet missöde fick oss att vända hem snabbare än planerat. Det kan lätt bli så när isen lämnat en öppning med iskallt vatten alldeles i strandkanten.

Men slutet gott - och ganska passande ändå att äntra hemmet så här dags. Det betyder att lasagnen kan vara färdig när handbollsspelande Skrutten och mannen åter är hemma.

En liten drakbebis.

Tänk om man hade en egen liten drake. En livs levande. Jag hade gärna köpt den här i femårspresent till Masi men så vitt jag vet är drakungar inte till salu. Inte ens på e-bay.

Men en drake kan vara så mycket mer än bara realitet. En drake kan vara en hel värld. Och ju mer kultur jag läser desto mer hyser jag agg till marknadsestetiken och hela den vilda kommersen som råder. Att hela tiden ligga rätt i tiden, att hela tiden köpa nytt. Köpa mera. Den kulturen av avund och utan greppbarhet vill inte jag tillhöra.

En drake är en hel värld.
Jag ska ta mig till biblioteket och leta efter lokala sägner. Med lite tur kanske jag hittar något där att spinna vidare på. Och om inte får vi skapa något tillsammans. Utifrån en liten bild ur en tidning.

lördag 28 januari 2012

Tänk att allra ödmjukast få säga ja tack.

Till en sån här till exempel.
Så tidlös och klassisk - varm och både vind- och vattenresistent. Jag skulle kunna ha den for ever i all evighet.

Och aldrig mera frysa.

En riktigt varm vinterjacka.

Det är kallt i västsverige. Det är kallt under hundpromenaderna och hemma i trädgården. Det är kallt när jag jobbar och står på skolgården bland eleverna. Och det är fasligt kallt i Göteborg där mitt universitet ligger.
Kontentan av att inte ha råd med en bra och hållbar vinterjacka är en mycket frusen Husfru som får ont i lederna och blir stel och sur.
Ja, jag blir sur.

Men titta här;

Eller jag kanske ska vara egoistisk och säga;
Titta inte här.
För då har jag större chans att vinna ett presentkort på femhundra kronor hos snowandmotion.
Men riktigt så elak är jag inte. Fast jag hade blivit fasligt glad - och varm - om jag vann. Tänk att få förmånen att dra på sig en riktigt varm vinterjacka!

fredag 27 januari 2012

Rätt att nyttja barnarbete.

Barnkonventionen kan slänga sig i väggen. Här nyttjas barnen till arbete. Men rätten till sin kultur alltså... å vad svårbegriplig, bred och spretig den här kursen är. Jag försöker skriva essän och förstår knappt ett ord av vad jag skriver. Jag svarar på en fråga och det känns fel, ändå kommer jag inte på hur jag ska omformulera mig så det blir rätt.

Stöta och blöta.
Det är väl så man lär antar jag.
Jag till och med drömmer kultur och estetik.

Men i dag är det fredag. Det betyder att jag har en hel helg framför mig då jag kan läsa och skriva. Baske mig om jag inte ska ha manuset färdigt nästa helg.

torsdag 26 januari 2012

Den sista pusselbiten.

Tja, vad ska man säga när jag sitter där och egentligen borde känna mig stressad? Jag borde slita mitt hår och stirra på datorskärmen med dimmig blick, förlorad in i tunnelseendets värld där resultatet blir till intet.
Jag borde.

I stället sitter jag där och förnimmer att jag översköljs av någon slags harmonisk lycka mitt i all stress som inte alls är påtaglig. Fast den borde.

Jag tror att jag har funnit den sista pusselbiten av mig själv.
Jag vet att jag har funnit den sista pusselbiten av mig själv.

Det här med powerwomankonceptet som passar mig alldeles utmärkt, i alla fall för stunden gör att jag kan greppa en del av framtiden redan nu. Komma på rätt köl ekonomiskt, i alla fall en smula mer än i backspegelns varande.

Jag sitter med essän över en vecka i förtid eftersom jag ska vikariera halva nästa och hela nästnästa vecka. Jag planerar och ligger steget före - är ett med min kalender och inser med stor tacksamhet att det inte alls hade varit möjligt utan den där sista pusselbiten på plats. Inte det minsta stressad. Bara lugnt fokuserad och med en oerhörd vilja att hålla flera bollar i luften på en och samma gång.

Dålig ekonomi stressar mig mer. Jag hade inte kunnat sitta lugnt och studera med bara csn utan har ett starkt behov av att dra mitt strå till stacken. Då överarbetar jag hellre mig själv en stund. Några månader eller så... i två och ett halvt år.

Gå här, din bus.

Jag fortsätter min fundering över träning att gå fint i koppel. Det blir en perfekt och bestämd träning i dag på morgonen när vi följer barnen till skolan. Det är en lagom lång promenad, en tur runt kvarteret bara på kanske tio-femton minuter med tanke på att Masi går med och morgonfiffilurar.

Eftersom jag är morgonmänniska känner jag mig dessutom pigg och alert. Jag är inte stressad utan lugn och harmoniskt. Perfekt utgångsläge alltså.
Och;
Jag har ett ess i rockärmen av extra god belöningsgodis. Alvin blir alldeles till sig så fort påsen åker fram.

I vilket fall;
Jag undrar om jag ska börja med "gå-fint-övningar" inför varje promenad och köra en kort träning i början?
Jag har läst lite fakta och det står att man ska vara konsekvent (det förstår jag ju) - och min tanke blir förstås att om jag slutar träna efter fem-tio minuter - hur blir det då under resten av promenaden?

Och nej, vi har inte grön gräsmatta här utan fortfarande snö.
Det är en arkivbild.

onsdag 25 januari 2012

Apa efter.


Ibland är det kul att apa efter, speciellt efter en dag på universitetet då jag kommer hem tom och fullproppad på en och samma gång. Listan kommer närmast från Crenado. Tanken är visst att man ska svara med bara ett ord vilket är en enorm utmaning för mig som älskar att svänga mig med ord. I överflöd.

1 Var är din mobiltelefon? Väskan.
2 Var är din andra hälft? Jobbet.
3 Ditt hår? Superblont.

4 Din mamma?
5 Din pappa?
6 Det bästa du vet? Harmonimys.

7 Din dröm i natt? Bisarr.
8 Din dröm/ditt mål? Författarskap.
9 Rummet du är i? Kök.

10 Din hobby? Ord.
11 Din skräck? Döden.
12 Var vill du vara om sex år? Närvarande.

13 Var var du i går kväll? Enhetsrådsmöte.
14 Vad är du inte? Långsint.
15 En sak du önskar dig? Garage.

16 Var växte du upp? Nästgårds.
17 Det senaste du gjorde? Middagsåt.
18 Dina kläder? Hemmamys.

19 Din TV? Platt.
20 Ditt husdjur? Plural.
21 Din dator? Följeslagare.

22 Ditt humör? Strålande.
23 Saknar någon? Nej.
24 Din bil? Volvo.

25 Något du inte har på dig? Päls.
26 Favoritaffär? Ospecifikt.
27 Din sommar? Hav.

28 Älskar någon? Såklart.
29 Favoritfärg? Flera.
30 När skrattade du senast? Idag.
31 När grät du senast? Ominns.

Tyvärr kan jag inte svara på två av frågorna vilket känns sjukt absurt, men så är det. Jag lämnar dem tomma.

Över lag när jag tittar på svaren ser jag en taggad och positiv kvinna - så som jag känner henne - mig, men sen kanske det inte är så sunt att inte minnas när jag grät senast? Vet att det är nyttigt att gråta ibland också. Samtidigt ska man ha något att gråta för också och det har jag inte. Lyckligt nog.

Tackar och bockar för alla fina svar angående Alvin och hans ovana att dra i koppel. Nu har jag några fina tips att arbeta vidare med.

tisdag 24 januari 2012

Dra i koppel.


Det här med promenader alltså. Det är ett dilemma. I alla fall om man är ute och går med Alvin vilket jag förstås alltid gör så till vida jag inte går till eller ifrån bussen. Och där har vi dilemmat;
Alvin!

Han är en ullig gullig full av energi och glädje.
På med kopplet och han studsar fram. Studs, dra, hopp, studs, dra, hopp, flämt, studs, dra, hopp... och hela tiden spårar/söker han. Ser ni det framför er?

Vad göra?
Hur kan man gå till väga för att få stopp på studs, dra, hoppen?
Och inte gå hundkurs, för även om det är trevligt så har jag inte råd för tillfället. Jag vill träna hemma. Jag vill få bort den där dåliga vanan och kunna låta barnen gå ut med Alvin själva. Det går inte i dagsläget.

Har ni några tips och råd?

Jag har försökt med att stanna varje gång Alvin drar i kopplet och sedan vänta tills han tittar på mig men;
ett - det har inte fungerat hittills. Inte alls.
två - han drar hela tiden.
tre - om jag stannar, stannar Alvin men stirrar åt precis alla håll utom på mig.

Jag har försökt med positiv belöning, att ge godis varje gång han tittar på mig med en önskan att han därmed ska vara mer intresserad av att hålla koll på mig under promenaderna - men det funkar inte heller.

What to do?

Glajjerna på.

Lunchtimmen - och det blev precis exakt en timma, vilket känns fullt legitimt med tanke på att jag äter min lunch samtidigt som jag pluggar - ägnades åt promenad i solsken. Faktiskt förnam jag mer vårkänslor i dag än jag gjorde innan snön föll. Det är ljuvligt ute. Finns det nåt mer stärkande för kropp och själ?! Nu tillbaks med förnyad kraft, energi och motivation för studierna. Och essäskrivande.

I kväll ska jag på skolmöte i egenskap av förälder, vilket jag ser fram emot mycket. Kan tro att det blir lärorikt och intressant med en djupare inblick i skolvärlden. Inte minst som trebarnsmamma och blivande lärare. Att ha suttit med i... det här är inte en styrelse förstås, men väl en grupp uppbyggd på samma sätt med ordförande och sekreterare och allt det där måste vara en fin merit. Det som allt möjligt annat.

Blomma ut.


Min lilla by med Villa Freja i Dalen. Ger mig ett enastående lugn. Ömsom skog, ömsom åker och hyfsat vidsträckt utsikt. Snön ramar in den extra vackert just nu.

Nu ska jag börja skriva på min examinerande uppgift. I den här kursen gäller det att jag ligger steget före precis hela tiden eftersom jag ska vikariera på "min" skola nästan två hela veckor (av kursens fem veckor). Kursen belyser kultur och estetik - och i går fick vi prova på musik och drama. Drama är inte riktigt min grej eftersom jag inte är ett med min kropp när det kommer till att agera och visa känslouttryck utan ord. Musiken däremot - ta mig tusan om jag inte tyckte att det var riktigt kul.

Man vet aldrig. Det kan lura oanade kompetenser inom en människa. Och rätt vad det är, under bra omständigheter, kan de blomma ut.

måndag 23 januari 2012

Förena nytta med nöje.


Garn nu för tiden kostar tyvärr inte gratis men så tänkte jag att om jag förenar nytta med nöje så känns det lite mer legitimt att köpa garn för handarbetets nöje och avkoppling. Jag behöver fler knästrumpor av det varma och skyddande slaget, såna som går en bit ovanför knät. Speciellt nu när jag har fått lite känning av min dumma reumatism igen. Det känns alltid skönt med lite värme över lederna då.

Kikade på dessa två strumpr stickade i varmt eskimå. Båda varianterna torde gå att fortsätta sticka på så att jag når över knäna. Nemas problemas. Och sen kanske jag slipper gå runt i svärfars gamla militärstrumpor som numer är i mannens ägo.

Sen finns ju de här fina benvärmarna i Provrummets stora vinterrea - för bara 99 ynka kronor. Där finns för övrigt massvis med annat som jag vill ha. Men plötsligt blir jag så ofantligt snål att det inte är riktigt klokt.

Monday morning.

Egentligen får det mer än gärna vara vilken veckodag som helst - även monday morning, bara jag slipper vakna kvart i fem utan vidare kapacitet att kunna somna om ordentligt. Två timmar senare sitter jag där och stirrar på datorskärmen med intention att studera eftersom jag ändå är vaken.

Det blir väl nåt sånt strax också, så snart kaffet hunnit verka lite bättre. Men på tal om att studera - jag läser inne på lärarstudenternas gruppforum om Skolan och den radikala estetiken och om hur svårläst den är. Och där och då börjar jag vackla i tron på mig själv. Hittills har jag tyckt att boken är väldigt lättläst och bra men tycker andra att boken är svår är det kanske jag som missuppfattat den?

Eller nej.

söndag 22 januari 2012

Vit & fluffig, ullig & gullig.

Wiihoo vad det är underbart med knarrande snö under fotsulorna, gnistrande vitt, solsken och snöbeklädda grangrenar i skogen.

Eftersom Alvin är draghunden numero uno band jag fast honom framför barnens bob och så fick de åka efter honom under tjo och tjim.

Det kylslagna vädret verkar dessutom bestå veckan igenom vilket är skönt nu när snön äntligen kom.

Den första riktiga snön.



Jamen visst. Snön föll tillslut just som jag hade börjat få vårfeelings. Men nu kan vi väl säga så här då - att snön får ligga kvar till och med sportlovet?

Det här är ju på många sätt också kaninernas första riktiga snö. Definitivt vår lilla Gretas första - hon som är född förra sommaren. Kalles och Kajsas ursprung är lite mer ovisst, men jag tror att Kajsa var inomhuskanin sitt första år innan hon kom till oss. Och Kalle! Minns ni hur Kalle kom till oss?

Förra vintern, ni vet den där smällkalla! Då stod det en papplåda på stationen i Lilla Staden med texten; Hej jag heter Jack, ta hand om mig. Vilket vi förstås gjorde utan tvekan. Och min intuition - som brukar stämma i alla lägen knepigt nog - säger mig att Jack, numer Kalle, också var en inomhuskanin och folket som hade honom tröttnade på den skarpa doften hankaniner kan avge. Kanske var han utomhuskanin på sommaren och så tog de in honom på vintern. Och sen tröttnade. Mitt sjätte sinne säger mig det och därmed säger den också att Kalle också var på sin höjd ett år när han kom till oss. Låter rimligt.

Hur som helst är de lyckliga hos oss. Jag tror det. Och jag blev glad över Malins kommentar under gårdagens inlägg;

"Vilket underbart liv era kaniner lever, det är nog INTE många som har det så bra!"

Det är ju vad jag hoppas förstås. Att alla kaniner skulle få må bra och bo så naturligt som det bara går att bo i fångenskap. Med en stor fin bur och tillgång till en ännu större hage större delen av dygnet. Själv låter jag mina kaniner ha tillgång till utomhushagen hela dagen och först till kvällen stänger jag in dem i burarna. Det känns säkrast så.

Av förklarliga själ kan inte Kalle gå tillsammans med Kajsa och Greta men deras hagar gränsar till varandra så att de kan komma åt att pussar och nosa på varandra.

Och till våren Kalle, då får du sällskap av Kajsa igen.