onsdag 14 november 2012

Fråga inte!


Nu när november är här, fast jag knappt haft tid att reflektera över att det är just den månaden, är det oerhört svårt att glatt skutta upp ur sängvärmen när alarmet går i gång. Vissa morgnar har jag först ingen aning om vad det är för något hemskt som låter, andra morgnar tror jag att det hemska inte drabbar just mig. Eller i varje fall hoppas jag. Och varje morgon tycker jag synd om mig själv. Förfärligt synd om.

Men så i morse kokade jag fiberhavregrynsgröt och kaffe åt mig - och åt gröten med mannens hemlagade äppelmos och då kändes det visst genast lite bättre.

Fast så är det förstås det där med stressen. För varje kurs vi läser säger vi alltid; fasen vad stressigt det är. Och; hur mycket kan de klämma in på en och samma kurs? Tror de att vi ska läsa mer än 40 timmar per vecka? Att de ens har mage att antyda att vi ska studera på helgerna! Fast den här gången menar vi det - åtminstone jag - på riktigt, riktigt.

Det är så stressigt så det finns inte. Den där 40-timmarsveckan spräcks och ökas på och ja, jag klarar av att disponera min tid hyfsat väl och ja, jag har hög arbetsmoral och självdisciplin och allt det där. Men även jag har mina begränsningar. Någonstans tror jag.

Men i varje fall. När jag är som mest jäktad och stressad tar jag chansen att slita åt mig kurskatalogen för nästa läsår. Lika bra. Jag vill ju så gärna på något sätt läsa upp ämneskompetensen så att jag har chans att undervisa i svenska och SO upp till tredje klass. Å, det hade varit så roligt och så himla mysigt. Älskar att vara lärarinna i lågstadiet. Men jag behöver studievägledning.

Samtidigt funderar jag också på speciallärare och master och allt det där. Jag tror att jag trivs med att ha många bollar i luften och ganska höga krav på mig själv. Samtidigt som jag ibland beklagar mig över den där stressen.

Förklara det den som kan.

13 kommentarer:

Znogge sa...

Vet precis hur du känner. Går inte att förklara men så är det!

Kram

Hanna sa...

Usch känner igen mig...

Diana sa...

Tja, självplågare kanske?
Nu med mörkret så blir allt tuffare, tur att vi snart går mot ljusare tider! Ugh!

Ama de casa sa...

Du måste vara rädd om dig! Lite lugnare skulle inte skada...

Hörni sa...

Jag var också sån förr, men numera klarar jag inte stress utan blir sjuk och helt orkeslös om det blir för mycket. Var rädd om dig.

Fina Frun sa...

Om ändå dygnet hade fler timmar...

Carina Sjölund sa...

Du måste komma ihåg att vila och sköta om dig mellan varven.
Kramen vännen♥

Christel sa...

Det kanske är just att pigga upp varje morgon med lite extralyxig frukost som är hemligheten till hur man tar sig upp på morgonen? Så att man liksom nästan längtar upp. Värt ett försök iallafall! :)

|| mannen som kan prata om hundar || sa...

Ja, nog kan det vara svårt att ta sig ur sängen ibland!!

creando sa...

...ibland är det bättre att bara vara här och nu. Och beta av det som finns alldeles nära, utan att titta framåt. Det är ett sätt att avgränsa sig när det blir för mycket. Men du känner dig själv bäst och jag vet att du är rädd om dig! :)

Kramar

Sus sa...

Ja du!
Allting går bara man vill och vill det gör du ju verkligen!!

Lycka till :)

Kraaaam

dianasdrömmar sa...

Var rädd om dig kram Diana

Camilla sa...

Det blir så där då man vill så mycket. Hoppas att det lugnar ner sin snart.
Och du...glöm inte att andas ;)
Kram!