onsdag 30 november 2011

Fröken Sara pysslar.


Jo men lite julfeeling får jag ändå när barnen knåpar julkort, syr fluffhjärtan i tyg som ser ut som fårskinn lite grann och samtidigt sjunger tomten jag vill ha en riktig jul. Och så knåpar jag ihop ett eget fluffhjärta så där i förbifarten mellan fröken jag behöver hjälp att fästa och fröken, nu åkte tråden ut igen! och lite sån assistans ni vet. Jag blir varm av att kallas fröken, lärarstudent som jag är.


Varm i hjärtat och fasligt stolt över mig själv blev jag också nyss då jag loggade in på ladok och fann att jag blivit Väl Godkänd på tentan från hell - om ni minns den där endagars hemtentan jag slet mitt hår för?
Jag anade det nog, men eftersom jag var sjukt osäker på en av frågorna trodde jag att jag kanske skulle landa på ett Godkänt. Bara. Var aldrig ens i närheten att oroa mig för att bli Underkänd. Men ett Väl Godkänt alltså. Det satt fint. Och lite grann känns det faktiskt som att gå på en raksträcka. För krävs det inte mer än så för att nå högst. Ja, då är det faktiskt en pisåvkejk. Kramar om Jante och sparkar honom in the ass på samma gång.

Fasen vad bra.

Lovely.

Berit är tillbaka.

Och det med besked verkar det som. Hon lämnade oss strömlösa i natt märker jag. Och nu sitter jag här och kurar i hopp om att mörkret ska skingras lika fort som de omsluter om eftermiddagarna. På att blåsten och regnet ska avta och att jag ska lyckas förhindra att billarmet går igång i dag igen.

I övrigt beslutsam.
Jag ska höra mig för med lärarvänner om mina planer på att komplettera min utbildning med fler ämneskompetenser.
Av erfarenhet är de flesta studievägledare mer som en käpp i hjulet än till hjälp. Tyvärr. Och där i skaran finns såklart guldkornen. Som jag dock aldrig tycks träffa på. De där som brinner lika entusiastiskt som jag - för att hjälpa - eller åtminstone tillmötesgår mig så att min entusiastiska låga förblir brinnande och stark. Oftast möter jag bara de som ger besvikelser och motigheter - som i sig förstås inte är något hinder förrän hindret är lagt. Men en motgång serverad med fel attityd gör lätt att hoppets låga flämtar till och förblir svag. Det där jävlar anammat får sig en törn.

Därför försöker jag leta information på egen hand och när allt nästan är klart - då först frågar jag om råd. Om den rätta vägen.

Att våga är att tappa fotfästet en stund.
Att inte våga är att förlora sig själv.

tisdag 29 november 2011

Letar ämnesbehörigheter.

Känner mig flottig i Hype by Mood fiber wax (fix mud är mer min melodi med sin matta finish) men fixar till Shaff med vaxen som gör sig bra mycket bättre i kort hår. Nu kan han vara riktigt frän vid nästa skoldisko.

Själv staplar jag ämnesbehörigheter och tänker komplettering.Vem har sagt att man ska nöja sig med det man får serverat när man själv kan plocka åt sig ännu lite till? Jag tänker mig att bli behörig att undervisa i fler ämnen en ett i årskurs förskoleklass-trean. Jag håller mig gärna på långstadiet och har ingen vidare dragning mot mellanstadiet.
Nåväl;
Ämnen som lockar mig och (så många poäng som jag behöver läsa) är;
Bild (15hp), engelska (15hp), svenska (30hp), teknik (7,5hp), SO (15hp) och slöjd (15hp).

Läser jag bild eller slöjd i hela 30hp så som vi blir serverade i programmet jag går blir jag också behörig att undervisa i mellanstadiet. Nu ska jag bara komma på vilken av dessa två ämnen jag vill ha - bild eller slöjd. Kände i dag att jag höll på att få krupp när vi pysselsydde julpynt på fritids. Oh lord vad både jag och min handledare förlorade tålamodet (fast på ett pedagogiskt sätt). Och det fick mig att tänka till. Jag - syfröken?

Teknik på 7,5 distanshp känns som en pisåvkejk att läsa - så varför inte? Vore dumt att avstå liksom - och så har jag den ämnesbehörigheten i både låg- och mellanstadiet (förstår inte varför jag skulle "ödsla" en hel termin a la 30hp på att läsa teknik för årskurs upp till 6an när det inte krävs mer än 7,5hp för att undervisa i ämnet?)

Svenska och SO känns som givna ämnen för mig så dem vill jag åt på något sätt (parallellt med mina programstudier om det går). Speciellt svenska.

Och med det undrar jag om jag blir attraktiv som grundskolelärare - genom att gå min lilla egna väg och bygga på med dessa ämnen utöver min inriktning arbete i fritidshem? Jag vill så gärna vara frökenaktig under skoldag. Där trivs jag (men kan inte läsa 4 år för att bli grundskolelärare med inriktning förskoleklass-3 - det räcker inte mina csn-veckor till för - varför jag också vill komprimera min utbildning = få ut mesta möjliga ämneskompetens på minsta möjliga tid).

Nu gäller det bara att kolla upp vilka kurser som ger den ämneskompetensen jag är ute efter. Och typ att hålla tummarna och mitt jävlar anamma vid liv.

Jag kanske är helt orealistisk, men...

Höhö, ingenting är omöjligt.
Eller hur Gunde?

Landar bland stjärnorna.


Det är väl en av anledningarna till varför jag alltid vill göra mitt yttersta - mitt absolut bästa. För om jag inte satsar högt når jag inte dit jag vill. Inte ens halvvägs. Men bland stjärnorna hamnar jag gärna, varför jag också satsar på att nå månen.

Börjar få lite inte-vilja-släppa-taget-om-praktiken-ångest redan nu och norpar tacksamt en vikarievecka i februari. Dels för att jag desperat behöver fylla hålen, dels för att jag trivs så enormt mycket och lär mig i varje andetag. Lär mig hur det är att vara lärare och jag älskar't. Så glad över att få den där veckan och inte riktigt behöva släppa taget om skolan trots att universitetets föreläsningssalar hägrar inom kort. Igen. Och jag ska göra allt jag kan för att få så många timvikarietider som möjligt. Tänk att få både lön och lärdom på en och samma gång.

På nåt sätt ordnar det sig alltid. Även om tillvaron kan tyckas kämpig ibland. Men så kommer man över det där steget som känns lite motigt och svårt att ta sig upp och över.

Och sen!;
Bland stjärnorna glimrar det av fantastiskt ljus.

Och det är sanslöst otroligt fint.

måndag 28 november 2011

Ta mig till havet.

Med färjan över sundet och med saltströdd vind i håret. Trots att det blåst som det gjort i helgen har mina tankar vandrat till havet bara en längtan bort.

Eller varför inte ta mig till en snödriva där jag gör snöänglar i allt det vita fluffiga i fantasin. Och har åklappstävling med barnen i backen. Faktiskt så att det kittlar i magen och de spinner vidare med mig i den fantasin. Tillsammans skapar vi en bild av fnitter och förväntan.

En dag.

Eller så landa, stanna i nuet och hänga med båda armarna i nödbromsen för att sakta in praktikperioden. Kastar mig handlöst in som en torr svamp och suger åt mig all lärdom jag nånsin kan snappa upp.

Och lite till.

söndag 27 november 2011

Glöggfika.


Ja, även här i huset rotades till sist adventsljusstaken fram och första ljuset tändes i samma ögonblick som köket fylldes av doften av glöggkryddor och saffran. Saffransbullarna doftar förvisso mer än de smakar, bara som sötsliskig klibbig deg, men Annas pepparkakor är ljuvliga, liksom glöggen. I bakgrunden julmusik. Och därmed landade ännu lite julstämning i den där trakten där känslorna bor.

Och när vi får tid. Eller tar oss tid. Ska köket också fyllas av julbak. Saffransbullar, bondkakor, chokladsnittar och allt det där. En doft att komma hem till.

En underbar tid.

Hundtröje-prototypen.


Det är sannerligen inte lätt att fota hundtröje-prototypen på en ullig gullig som inte vill samarbeta alls utan bara vill se förnärmad ut. Men nu är den i alla fall klar så långt restgarnet räckte och jag har ett hum om hur en färdig tröja kommer att se ut. När jag har stickat en sådan får Alvin det förnäma uppdraget att agera modell igen.

I övrigt försöker jag tappert mota bort migränen med alla möjliga värktabletter jag hittar i medicinskåpet. En sån där liten cocktail ni vet. Och Masi klappar mig smekande på huvudet.

Knapra pepparkakor.

Oj som det snöar i fantasin, det är faktiskt inte riktigt klokt. Och oj så härligt det är med en vit första advent. Blåser gör det inte heller.
Ska vi säga så?
Det gör vi tycker jag och stickar lugnt vidare på hundtröje-prototypen som Alvin strax ska dra på sig för att visa upp för omvärlden (en värmande polotröja behövs ju nu när han måste pulsa fram i alla imaginära snödrivor menar jag. Ooo, det är så härligt).

Hur som helst tänker jag blunda inför vädrets faktiska prognos, värma äppeldoftande glögg och knapra pepparkakor efter att ha rotat fram adventsljusstaken och tänt första ljuset.

Men allra först ska jag rätta till referenslistan på skoluppgiften och skicka in den. Så är den gjord och ur världen - på den här kursen kan man ändå bara få godkänt så varför lägga sig på en väl godkänd nivå?

För att jag inte kan skriva annorlunda och inte vet hur man bär sig åt på den godkända nivån.
Och så gillar jag utsikten där uppifrån.

lördag 26 november 2011

Som en tornado.

Som en tornado sveper de in, virvlar runt och sveper ut igen likt ett ystert höstväder. Jag är säker på att ni ser det framför er; de roströda höstlöven som virvlar runt, paraplyer som vänder sig ut och in och människor som stretar fram i motvind med regnet piskande i ansiktet. Ungefär så.

Med enda undantaget att jag inte pratar om ett ystert höstväder utan om ett barnkalas.

Men nu är det över. Alvin kan pusta ut och jag kan äntligen sätta mig ner och skriva det där skolarbetet (för trots att jag vill ut och jobba nu har jag massvis med skola kvar först - ungefär två och ett halvt år på en höft. Och en längtan till den skola där jag gör min praktik).

fredag 25 november 2011

Fantasin skapar snöflingor.

I dag har jag gjort något helgalet tillsammans med övriga 40 miljarder västsvenskar som tror att fredagsmyyyyset endast kan inhandlas på fredag eftermiddag direkt efter jobbet och dagishämtning. Tillsammans med trötta, skrikiga... nej, f'låt, jag menar hysteriskt skrikande barn vars olåt bara eskalerar och eskalerar och eskalerar.
Och alla var där!
Jag menar det.
Hela butiken var smockfull av folk som inte kunde lämmeltågets regler; Att hålla till höger och gå i samma, lagom takt.

Men jag överlevde, det gjorde jag.

Och innan dess:
Ett personalrum som under tiofikat doftade jul så att det inte längre gick att blunda inför faktum. Två dagar kvar till första advent. Och jag gjorde det. Jag fuskstartade glöggpremiären med en äppelsmakande vitvinsglögg av lättvariant förstås. Hallå, vi arbetar (f-låt igen, jag praktiserar ju "bara") på en skola!
Till det en pepparkaka med vitmögelost och plommonmarmelad, en skumtomte och polkagris och jag tror minsann att julkänslorna landade där tillsammans i magen. Ett leende spreds och när det regnade var det som att fantasin i stället skapade snöflingor.

Tankens kraft.

Och baske mig om jag inte inhandlade en julklapp när jag ändå var i gång. Nu är det jul igen.

A new day.

Och precis när mobilen i min ficka - i min dröm - ringer mitt under rådande vernissage, skräller väckarklockan igång. Rise and shine, a new day has come och jag studsar upp lika ivrigt glatt som den glittrigaste studsboll.

Nyss var det måndag och i dag redan fredag. Men jag vill bromsa tiden en smula. Backa några varv kanske. Landa i praktiken och bara flyta lugnt och tryggt.

Här vill jag stanna.

torsdag 24 november 2011

Kvällsmingel.

Insikten om läraryrket ökar för varje dag på praktiken och aha-upplevelserna avlöser varann som smultron på tråd.
En lärare har många bollar i luften - alltid. En lärare planerar så gott det går men tvingas tänka utanför boxen, improvisera, vara spontan, tänka om, bolla nya bollar. Vara flexibel.
Jag har valt precis rätt, det känner jag från själen till hjärtat och i ett kretslopp runt, runt. Många bollar i luften är liksom jag. Och alla de andra bitarna också. Att se människan. Värdegrunden. Demokratin. Empatin. Etiken och moralen. Uppfostran. Pedagogiken och psykologin. A'men ni fattar.
Grejen!
Själva alltet.

Jag sitter i kvällsmöte bland alla lärare och känner mig viktig och frökenaktig. Kallar praktiken för jobb och känner mig som en i gänget. Platsar liksom in här fint.

Mötet följs upp av vernissage minsann. Färggranna alster lyser upp de annars rätt andefattiga korridorerna och tidigare i veckan har jag burit vikväggar från evenemangsförrådet som nu står prydda med teckningar och foton i klassrummet till beskådan.

Minglar runt.
Och har det allmänt trevligt.

Jonglerar.

Nemen vad säger ni? Det är redan torsdag och jag förstår inte hur dagarna rinner iväg. Nyss var det måndag och vips onsdag. På nåt sätt blev jag liksom snuvad tisdagen för onsdagen bara kom utan hänsyn. Men så är det väl när man har roligt och har ett jobb (praktik) där det händer varierande saker hela tiden. Jag är där, jag är här och så mittemellan ibland också. Och stortrivs med det. De där bollarna i luften som en lärare jonglerar med ständigt.

Och äter gör vi hela dagarna också. Är det inte lunch så är det mellanmål och en kaffe i personalrummet och sen hem för att äta middag med familjen. Blir små musportioner i stället och massvis med sallad. Skolan har alltid ett digert salladsbord.

Dagarna går som sagt i ett rasande tempo (eller så är det bara jag som tycker det). Det är mörkt när jag anländer till skolan och mörkt när jag går hem. Ändå är jag pigg som den värsta ljusgröna piggelin och traskar runt skogsslingan med samma namn på grund av de ljusgröna färgpluttarna som visar vägen - och ordnar tipspromenad för fritdishemsbarnen.

Och forslar runt mig själv och min studiekollega i diverse olika arbetsrum för egen planering och utförande av uppgifter. Men överallt är vi i vägen. Utan hemmahamn. Finner tillslut en lugn vrå för djupa samtal. Bollar bollarna i luften och med varann.

För att så småningom (om många timmar än) avsluta dagen just där den började. Bredvid en hoprullad kringla i form av en ullig gullig.

onsdag 23 november 2011

Jag tar mig en funderare.

Jag vill ha frost eller ännu hellre snö. Därför bilden - en symbol av en längtan. Hallå... det är första advent på söndag! Var är stämningen? Var är vintern?
Hur som helst ska det bli skönt att helt legitimt kunna knapra på en pepparkaka eller tre (efter tre pepparkakor blir man snäll har jag hört), dricka glögg och äta saffransbullar. Men herregud. Jag har inte ens tänkt tanken på att baka varken det ena eller det andra.
Och saffransbullar? Varför skriver jag saffransbullar när jag alltid säger lussebullar?
Vad är det med mig?
Det här inlägget skulle inte ens handla om frost, snö och advent!
För det första.
Och inte om saffransbullar för det andra...

Det skulle handla om ämnesbehörighet och en 7,5 hp kurs i teknik vid Göteborgs universitet som jag snokat rätt på. Den kan man läsa efter tagen lärarexamen - a'men det är väl perfekt! Då har vi = jag ( jag behöver förstås inte dra in er som i "vi" i mitt dilemma) löst det problemet. Jag kan läsa en distanskurs i teknik och bli behörig ämneslärare i F-6:an och får kompetens att planera, leda och utvärdera undervisningen samtidigt som jag jobbar som lärare.
Är inte det perfekt så säg?

Okej.
Då har vi (jag) kvar dilemmat; vad välja för praktiskestetisk kurs á 30 hp när det är så dags? (Om nu slöjd inte går att välja).
Vad tror ni?
*Bild (lockar det mig?).
*Idrott (för en reumatiker som inte kan hoppa bock, är livrädd för allt vad redskap och bollar heter och som säkert skulle vara sjukskriven ett halvår vartannat år eller så på en höft).
*Hem- och konsumentkunskap (herregud aldrig i livet).
*Musik (betänk att jag är totalt tondöv).

Hm..?

tisdag 22 november 2011

Runt mitt körsbärsträd.

Det är ju egentligen helt galet att låta det ske, men jag tror faktiskt att det skedde över en natt... eller över en dag helst eftersom kaninerna är inlåsta under natten. Men i alla fall; i kaninhonornas hage står ett prydnadskörsbär och de rackarna har gnagt av barken runt om.

Japp.
Så är det och jag måste erkänna att jag inte var flink nog att få upp skyddande nät runt om. Är numer stolt ägare till ett döende körsbärsträd.

Eller?
Finns det någon möjlighet i världen att typ... vad vet jag; kleta på någonting runt stammen kanske? Och vips, reparera trädet?

måndag 21 november 2011

Några hp hit och dit.


Jag tänker så det knakar gällande min ämnesbehörighet.
Teknik hörni, vad tror ni om det? Så vitt jag vet råder det akut brist på behöriga tekniklärare och vill jag ha jobb så är jag i stort sett garanterad en tekniklärartjänst. Ska jag tro.

Hm...
Jag har ju alltid sagt att jag är oteknisk men det kanske beror på att jag (ännu) saknar de där 30 poängen i teknik. Vem vet?
Och ingen är sämre än att man kan ändra sig.
Få ett intresse och så där.
Visst?

Fast samtidigt - 30 hp?
När jag googlar fram lite snabbfakta står det att det krävs 90 hp i teknik för att undervisa på gymnasienivå, 45 hp för att undervisa på högstadiet och endast 7,5 hp för längre åldrar!
Och då är det kanske i stället klokast att läsa en si så där 7,5 hp teknik vid sidan om och bli behörig ämneslärare i F-6:an?
Men vad vet väl jag?
Så läser jag något annat också menar jag...

... för jag vill fortfarande bli slöjdlärare.
Också.

Och kan jag inte läsa slöjd nu läser jag slöjd sen, så har jag ju sagt.
Och läser jag inte teknik nu, läser jag teknik ändå, vid sidan av fast bara 7,5 hp eller så, och så läser jag något annat nu a la 30 hp - a'men ni fattar va?

Många bollar i luften i vanlig ordning.
För sån är jag.

Och så några fåglar på det - fråga mig inte varför. De bara finns där.

Du är det finaste jag vet.


Jag fick en fråga om hur jag tog mig upp och vidare. Och såklart finns det inte bara ett sätt när man stärker sin självkänsla, lär sig älska sig själv och framför allt kanske, lär känna sig själv. Jag kan bara beskriva hur jag gjorde.

Se på dem bara, se mina barn! Förvisso inte världens bästa bild som sådan, men ett porträtt av de tre. De finaste som finns. Och under mitt år av psykisk trötthet var jag så ledsen och förtvivlad och förbannade mig själv för att jag inte orkade med dem fullt ut. För att jag inte orkade närvara som mig själv och som deras mamma. Den känslan bär nog alla föräldrar mer eller mindre med sig alltid, genom hela livet - känslan av att inte räcka till. Men det här året var den känslan så markant att den gjorde ont i bröstet varje dag, dygnet runt. Och det vill jag aldrig någonsin vara med om igen. Det året höll jag mig ovan ytan, bara så att jag fick luft. All annan energi la jag på barnen. Det lilla jag hade kvar att ge.

Mina barn är svaret på hur jag kunde ta mig upp och bryta med det som förtärde. Och egentligen känns det så dumt att tänka så - tänka på att jag lämnade något dåligt, för samtidigt, mitt i allt fanns det ju så mycket som var så bra. Mina minnen som jag buntar ihop och knyter sammetsband om till en fin rosett och lägger i hjärtat att bevara. Fina minnen som gör mig gråtmild och tacksam. De ska jag aldrig glömma och de gläds jag åt eller sörjer jag när jag får lust. Jag är glad för dem och sorgen är mild, inte det minsta jobbig. När man sörjer har man älskat. Mina fina minnen i bunt. Men allt det andra, dit kan jag aldrig gå tillbaka. Inte till det.

En enda droppe kan få en bägaren att rinna över. En enda droppe är vad som krävs. Och bägaren kan få ögon att öppnas. När jag såg fanns ingen annan utväg än att gå. Så fick det bli. Med det första steget kom också rätt känsla. För varje steg jag tog blev jag allt starkare, allt friare, allt mer självständig och lycklig. Mitt i all sorg. Men det går att lämna helt utan agg, med bara de fina känslorna i fokus. Det gör mig tacksam.



Barnen var en räddning, samtidigt som jag tror på människans inre förmåga - den egna fria viljan. (Klart du inte behöver barn för att ta dig upp och vidare. Men för mig fanns de där som en livboj). Om du vill förändra något kan du ändra om ditt tänk och bara applicera positiva tankar och känslor på dig själv. Bestäm dig för vem du är, vem du vill vara. Du måste älska dig själv av två skäl; dels för att du umgås med dig själv non stop alltid. Dels för att om inte du kan älska dig själv och anser dig ovärdig, ja vem ska då älska dig? Vem ska trösta Knyttet?

Du kan ändra om ditt tänk, det går. Det krävs bara en viss träning. Men sedan går det helt automatiskt och till sist hör du andra säga till dig; du är alltid så himla positiv och glad! Och du hör andra prata om sig själva på ett sätt som du vet att du lämnat bakom dig. De pratar på ett sätt som gör att du förstår att de har dålig självkänsla. Något du hade förr, men något som nu vuxit sig stort inom dig. Så var det för mig.

Det går.
Och faktiskt, det är inte ens särskilt svårt.

Det finns bara en av dig och det är du. Och du; du är det finaste jag vet.

Jag tänker julklappar.

Det är roligt att se hur olika spel, lekar och- eller leksaker blir till inneflugor på vissa skolor medan det knappt existerar på andra skolor inom gångavstånd.

I och med praktiken har jag övat fingerfärdighet med en av min skolas innefluga - Jovoplattor! Med dem bygger barnen de mest fantasifulla alster - fast mest beyblades - en annan innefluga på skolan.
När jag bygger med Jovo blir det mest bara pannkaka av alltihop och jag skyller friskt på mina knubbiga fingrar. Men då är barnen där och hjälper mig - nästan slåss, fast bara bokstavligt, om att få bygga en figur åt fröken. Så jag får mig en egen liten snurra.

Ett litet julklappstips tänkte jag!
Funderar på att köpa till mina trollungar i alla fall.

"I natt jag drömde..."

Ett träd fullt av kajor - deras kraxande är som taget ur filmen Fåglarna.

Och i natt drömmer jag igen. Men stick du stygga spöke, för du finns inte längre. Aldrig mer den verkligheten.
Jag ska försöka träda ur den ledsna känslan som lämnades kvar när väckarklockan skrällde och träda in i mitt stärkta jag. Den jag är i dag. Borsta bort allt som jag inte förtjänar - eftersom jag är värd så mycket mer.

Och strax dra på mig en reflexväst och gå till bussen. En ny dag har grytt. En ny dag full av möjligheter och vackra boostar av självkänsla. I varje andetag. Hela tiden.

I kväll;
I kväll ska jag försöka få färdigt min allra första hundtröja och Alvin ska få stå modell igen. Min fluffboll.


söndag 20 november 2011

All vår början.


Man kanske tycker att jag borde dämpa ner min entusiasm, att jag borde lärt mig något vid det här laget.
Jag pratar alltså om att sticka eller virka prototyper - att modifiera mönster. Det är inte gjort i ett ögonblick även om den optimistiska sidan av mig, den som är en övervägande del av vem jag är, vill tro det. Snipp snapp snut och så har jag stickat klart.

Eller inte.

Alvin har tappert stått modell och så har jag repat upp lite i all-vår-början-bliver-svår-anda. Han blir så sockersöt i resårstickad ljusrosa polokrage att det inte är riktigt klokt viken fluffig och ullig gullig hund jag har.

Fast det visst jag förstås redan innan.

Men jag antar att han kommer hålla sig långt bort från mig resten av dagen. Han blänger redan nu fasligt misstänksamt på mig och garnnystanet. Vad då, hundtröja? Jag?

Hålla på att sitta modell så där.

lördag 19 november 2011

Till ullig gullig.

Killar klär visst i rosa!
Jag fick en sån himla fin idé av Malin (att jag inte tänkt den tanken själv?) och håller nu som bäst på med en prototyp av restgarn - som dessvärre för Alvins del mestadels går i rosa toner.

Med ett hopplock av diverse garnstumpar handarbetar jag nu tills stickorna glöder. Det här är så himla kul. Men jag blir alldeles snurrig i huvudet av allt räknande, av aviga maskor, ökningar och räta maskor på det... Men kul är det. Fasligt, himlans kul.

Hopplocket av färger och det faktum att tröjan är en prototyp gör förstås att Alvin får bära tröjan när vintern så småningom äntligen kommer. Hur väl jag än stickar den kan jag inte sälja den här roliga historian. I morgon hoppas jag kunna bjuda på en bild - kamerabatterierna laddas i alla fall för fullt (så slipper vi problem med det!) och sen är det bara att... tja, hoppas på att hundtröjan blivit så pass bra att jag får beställningar på en eller flera (inte fullt lika färgmixade).

Nu kör vi tycker jag!