måndag 31 oktober 2011

Trick or treat.



Ja vad säger man?
Att jag utan att behöva truga mer än en kort sekund fick på Shaffen mörklila ögonskugga trots att han från början kände sig lite obekväm med det. Lite tjejigt det där skulle jag tro att han tyckte. Att spöka ut sig med smink. Men vill man se ut som en vampyr får man lida lite pin.

Och till sist få med sig en dumleklubba var från den korta rundan.

Vidare har jag på väg till Svenska Mässan i dag pratat med en kurskamrat som jag egentligen inte pratat så mycket med förr. En person som är så intelligent ni vet att han blir lite så där djup - svår. Och jag hoppas att jag inte var alldeles ute och cyklade när jag log, ögonkontaktade och hummade lite då och då och på gungande fötter tog spårvagnssvängarna som ett proffs. För det kändes lite så.
Som att cykla.

Och vet ni, ni som är intresserade av att beställa en stickad poncho av mig (vilket jag för övrigt tycker är jätteroligt) kan först kika in här - där kan ni välja vilken färg ni vill ha ponchon i - min är stickad i färg nr 50=mörkt rosa. Maila mig sedan på telmus(snabel-a)msn(punkt)com så kan vi prata på en lite mer personlig nivå - vilket alltid känns bra.

*och så ska jag på ett än mer djupgående plan ta reda på fina alternativ till Eskimå för er som inte kan eller vill använda ull*


söndag 30 oktober 2011

Värmas av en poncho.

Slätstickad.

Oooooeh, ett litet barn - vad läskigt.

Jag har alltid avskytt min profil - men den är ju faktiskt helt okej.

Och glad är jag också.

It's your lucky day för jag stickar dig en poncho om du också vill ha en. Det är bara att kika in här, under kategorin kläder - dam (så länge sedan jag la upp något där...) eller så lämnar du helt enkelt bara en intressekommentar här under inlägget and I fix. Berättar om färgkartor, garnkvalitéer, prisuppgifter och allt sånt där. Jag kan lova dig att du kommer att bo i din poncho hela hösten och vintern - det ska i alla fall jag göra - och speciellt om du är en sån där sporthallshängande förälder som hejar fram ditt barn i diverse olika aktiviteter. Barnen kan ju se ut som svettiga vrak efter en sån träning men som bekant är det inte lika komfortabelt för oss föräldrar på läktaren (det kan vara fasligt kallt och dragit för den som inte satt sin fot i dylika sammanhang sen skolgymnastiken - som man för övrigt inte satte sin fot i särskilt ofta eftersom skolk uppfunnits redan på den tiden).

Nåväl;

I övrigt så körde barnen en minibus-eller-godisrunda i går men eftersom äldsta var lite tveksam till att låta mig lägga upp fotot här på bloggen får jag vänta och dubbelkolla med henne först.

Sova med en tiger.


Sovsäcken som ser ut som en tiger - som en vän till familjen inte kunde låta bli att köpa till Masi - är så gosigt fluffig att hon bara var tvungen att sova i den hela natten. Och morna sig i framför teven nu på morgonen. Jag gissar att den får hänga med hela dagen - flufftigern.

I dag är det så där förvirrande ni vet som det blir när man ställer om klockan från sommartid till vintertid. När jag vaknar är klockan 06:32 men när jag tumlar upp och ut i köket efter en stund visar klockan redan kvart över åtta - och va, så länge låg jag inte och drog mig. Men skillnaden är ju att sovrumsklockan ställer om sig själv sådär magiskt tekniskt. Till skillnad från husets övriga klockor då'rå.

Och nu när vi ändå har vunnit en hel timme tänker jag ägna den åt att läsa Assessment and Learning - och ja, det är på engelska. Och det var ju ett tag sen kan jag säga.

Glad över den där extra timmen så jag får tid att skaka igång mig.
I am, you are, he - she - it is... und so weiter.

lördag 29 oktober 2011

Allt eller inget.


En lördag att göra ingenting och precis allting på.

Att sticka och virka.
Att dricka kaffe och te.
Att lämna och hämta.
Att bjuda in och vänta på.
Att läsa skönlitterärt och kurslitteratur.
Att drömma kvillrande om stort som om smått.
Att förbereda mat och ge huvudmassage.

Allt eller inget på samma gång, ingen gång eller någon gång.

Knappt så jag själv ens förstår hur det ligger till.

Bara flyter med när dagen sveps in i sammetsmörker och luftar lite vin på det.

Hänförda upprepningar.

Höstens färgprakt är lika magisk som mina hänförda upprepningar därom - och i köket doftar det intensivt av hallon och timjan från min aromalampa.

Själv sitter jag helt lugnt och funderar på hur dagen ska starta.
Genom att göra klart min poncho, dricka mer kaffe eller kanske en kopp te, läsa skönlitterärt eller faktiskt gå in på kurshemsidan och strukturera lite studier?
Det känns inte som om några av alternativen är särskilt brådskande. Gårdagens seminarium = godkänt, en tidigare inlämningsuppgift = godkänd. En hemtenta om sex små dagar och en engelsk oläst kursbok i hyllan. Men ingen brådska. Jag har landat i ett tryggt lugn och en förvissning om att jag är införstådd i sammanhanget och har läget under kontroll.

Jag sitter nog här en stund till och funderar på hur dagen bäst ska startas.

fredag 28 oktober 2011

Vem kan segla förutan vind?

...och vem kan ro utan åror?
Det känns till synes helt hopplöst och ändå går det. För inom varje människa bor en egen fri vilja. Och med den kan man både segla och ro, även utan andra verktyg. Man blir aldrig ett offer om man inte själv tillåter sig att bli det. Och ingen annan kommer att hjälpa dig att segla om du inte själv är din egen vind.

Som några ord på vägen.

I dag är det fredag och vad menas med det?

torsdag 27 oktober 2011

So far - lever på hoppet.


Alvin ägnar sig åt sök undertiden som jag pluggar på förmiddagen. Lunchen bjuder på långpromenad. Jag ska bara...

Vet ni förresten - jag pratade med vår programansvariga i går och jag blev så ofantligt glad över att hon tagit min strid angående slöjd som valbar kurs. Jag som tänkte se tiden an ett tag och sedan dundra igång en väldig diskussion - igen.

Minns ni?; att jag har som mål att bli textillärare och hade siktet inställt att läsa slöjd under vår valbara kurs, vårterminen år 2? (Vi som läser till grundskolelärare med inriktning fritidshem läser också en praktiskestetisk kurs som gör att vi blir ämneslärare i årskurs 1-6).

Programansvariga säger till dem det berör att det inte går att gå ut med att slöjd finns som valbar kurs när det är dags för studenter att söka utbildning - för att sedan plocka bort slöjd som alternativ när studenterna redan är antagna. Falsk marknadsföring kallar jag sådant.

I framtiden är tanken att lärosäten ska samarbeta mer med varandra. Tanken är att jag under den 'valbarakursenterminen' i så fall ska ta mig till Högskolan i Borås för att läsa till textillärare. Tanken är...

... och so far lever jag på hoppet.

Förresten, just nu är jag beredd att strypa min nymf och koka soppa till lunch. Alternativt tejpa igen hans näbb. Jag vet inte vilket som är mest humant..?

Jäfvlafågelkräk.

Bilder i fokus, del 18.


Känslor.

Det är på riktigt genom barnen, känslorna. Lyfts mot en helt ny nivå. Svävar fritt utan begränsning, utan krav. Kärleken, värmen, glädjen, omsorgen, oron. Allt utom vilsenheten, ilskan och sorgen.
Och där sitter de i vad som ser ut som ett sockerdricksträd och njuter i höstsolen. Mina tre.

Och det finns inga större känslor. Inga som jag vill känna.

onsdag 26 oktober 2011

Det är bara livet som knockat mig.



Yiiiipi - i morgon är jag schemafri, i kväll är det massa skoj på teve och i sängen väntar ett tjockt duntäcke under två lager varma, tunga fleecefiltar. Det är en perfekt ingrediens för en god nattsömn. Och jag älskar't - att äntligen klara av att sova skönt och energigivande. Jag kan till och med komma på mig själv med att se fram emot att få kura ner mig i sängen för nattimmarnas sömn, just bara för att det numer (återigen) är så skönt och effektivt att SOVA. Oh my, att jag kom tillbaks dit. För jag tror...
... att positivt mående och god nattsömn hör ihop, liksom negativt mående och dålig nattsömn gör detsamma.
Av erfarenhet går det att sova och sova och sova, som klubbad, utan att få den där energin ändå. Det enda, och jag menar absolut enda, du längtar efter när du vaknar är att få somna igen. Och det är ju inte riktigt klokt. Så ska det inte behöva vara.
Så med repstegar, självkänsla, inre välbefinnande, ljus, kraft och positivism valde jag livet. En glädje djupt inom mig. Som att ta ett kliv, rakt ut i livet.

Och det finns inget vackrare än livet själv.

Jag låter nästan frälst när jag tänker efter. Men det är bara livet som knockat mig. Inget annat. Och för stunden gläds jag åt att jag är schemafri i morgon och därmed hinner strukturera och läsa, för att kvällen bjuder på soffhäng med stickning och teve och för att sängen väntar. Den där sköna...

Och för livet i sig såklart.
För att det är fyllt av de människor jag älskar allra närmast.

Och bara för det blir jag så kvillrande lycklig.

Det kunde ha varit värre.


Ännu en suddig mobilbild på en underbar morgon över sjön.

Egentligen. Med den här vyn gör det inte så otroligt mycket att tåget tycks ha tagit för vana att bli några minuter sen.

Det kunde ha varit värre.

Helt klart värre.

Och nu - en eftermiddag.
Nu har ena foten somnat för jag har landat hemma med barnen och Masi har somnat i en hög i mitt knä. Och eftersom jag sitter i skräddarställning blir kontentan sovande fot.

Ändå; så ljuvligt.


Framgångsrecept.


Just att fånga dagen - det är det som har fått mig att finna balansen i livet. Att fånga det vackra i livet och sparka Jante hårt. Ut med honom. Bort. Det har varit en process såklart. Från att ha varit den tjejen som satt och sa nedvärderade saker, helt omedvetet, om mig själv är jag nu den som upptäcker de orden hos andra. Själv är jag den som inte tror på några som helst begränsningar längre. Vi är alla vackra, unika, fantastiska och fina. Och det är så mycket skönare att vara positiv till allt än att känna sorg, smärta, trötthet och oro. Med det kommer ett positivt skimmer, något som Maria Montazami kallar för aurora.

Och när jag förr fick höra att jag sa nedvärderade saker om mig själv, inte trodde på mig själv och därför hade onödigt höga krav på mig - och därmed fick bekräftat min dåliga självkänsla får jag nu höra att jag är så positiv och glad. Och att jag är så duktig och klok.
Och baske mig, det värmer. För det är precis en sådan person jag vill vara. Ett glatt humör smittar. Liksom positivism - och det är det som gör livet så mycket lättare att leva. Ett framgångsrecept.

Men hur tog jag mig dit?
Med vilka ingredienser lagade jag?

Hur stärker man en självkänsla?
Hur tar man sig upp?

Jag tror på en inre styrka. Kanske besitter alla den, kanske inte. Kanske somliga har den djupare, mer svåråtkomlig. Kanske min låg vid ytan, lätt att plocka fram. Lätt att stärka. Den där repstegen har jag pratat om förr. Hur jag från det svarta, till synes bottenlösa hålet tog mig upp längs en vinglig repstege med ljuset som fokus. Så snart jag nådde det övergav jag repstegen och började sväva. Det gick liksom av farten. Att fortsätta boosta mig själv blev en naturlig del av vem jag är.
Min inre styrka.
Mitt framgångsrecept.


I dag.
Ibland bara lyckan väller över mig. Och jag är pigg! Nästan jämt.
Jag landar i nuet och fokuserar punktvis utan stress. Jag vet ju att jag kan. Att jag är duktig och att jag räcker till.

Jag vet ju att jag vill vara precis där jag är.

tisdag 25 oktober 2011

En speciell form av lycka.





När jag för en gångs skull hade med min kamera var batterierna kvar hemma på laddning. Återigen suddiga mobilbilder...

Det finns en speciellt form av lycka. Det är när solen skiner och jag rymmer från plikter och krav tillsammans med barnen och landar i ett stall efter att först ha klafsat runt i en lerig hage i jakten på busig ponny. Att ta barnen på ridtur och hjälpa vänner med stallgörat samtidigt som jag för stunden pekar finger åt studierna - det är en speciell form av lycka som lyfter mig framåt och ger energi.

Det är ju inte det att jag skiter i studierna, tro inte det!
Jag behöver bara få tid att andas lugn i mina lungor. Det ger kraft att ta mig an kurslitteraturen och rader av frågeställningar och fallbeskrivningar. Och baske mig om jag inte fått in en speciell studieteknik också som ger den där extra lilla knycken.

Faktiskt, jag känner mig riktigt klok och duktig.

En speciell form av lycka.

måndag 24 oktober 2011

Alla goda ting.




Skolfoto 2011

Gullungarna. Nu har årets skolfoton äntligen blivit klara för utskick. Dessa bilder möter oss på påseende och visst är det fantastiskt, speciellt den sista bilden är så talande att det inte är riktigt klokt. När fotografen tog bilden sa han lite förskrämt att; oj, nu börjar de syskongnabbas. Men fotot visar något helt annat. Kärlek. Äkta sådan.
Och glädje.

Visst kivas det en hel del här hemma, men kramarna, omhändertagandet, leken, glädjen och omsorgen är ändå det som genomsyrar deras relation.
Precis som jag vill att det ska vara.

Alltid.

Jag gillar inte att man skyller ifrån sig.

Unicef

Just nu läser vi en kurs som heter Styrsystem, organisation och bedömning. Där får vi bland annat lära oss att man ska anmäla varje liten misstanke om att ett barn far illa. Varje misstanke!
Så får jag i uppdrag av Unicef att blogga om att skylla ifrån sig. Och möter den här texten:

”Dagispersonal anmälde inte misstänkt barnmisshandel: Vi tänkte anmäla men hann inte”.

”14-årig flicka blev våldtagen på skolan och trakasserades av elever. Skolan: Vi gjorde vad vi kunde”

Varje dag far svenska barn illa och vuxna skyller ifrån sig. Varför är det så? Det ska UNICEF ta reda på. Under en månad hårdbevakas Sverige – inga undanflykter accepteras. För att klara det behöver de vår hjälp: Hjälp till att jaga undanflykter då barn far illa, ta ställning på facebook.
Och du som har en egen blogg, var med och blogga mot undanflykter!
24 oktober – 24 november är månaden då man inte får skylla ifrån sig.

Varje liten misstanke!

Stannade upp och njöt.



Strålande sol och skimrande vatten. Eldgula höstlöv och spring i benen. Det är en fin kombination som visserligen ledde mig långt, långt bort från seminarieförberedelserna, men strunt sak samma. Om två veckor är kursen slut. Men en helg är bara två dagar och i den vill jag stanna upp och seggå i njutbar sirap.
En lördag med simtävling och en nöjd Skrutt som på ett halvår förbättrat personbästa med nästan en minut.
En lördag med barnvakt och trevligt firande. Och nöjda barn som fått en minst lika rolig eftermiddag och kväll.
En söndag fylld av just den där härliga sötman från sirapen. En alldeles förträffligt lugn förmiddag, sedan lite djurfodershopping, handbollsträning och sedan en alldeles ljuvlig höstpromenad i solen.
Jag stannade upp och njöt.
Studierna har så snällt väntat på mig staplade på skrivbordet. Det har fungerat utmärkt så.

Och i dag?
Det kommer att bli en fin fin dag i dag.

söndag 23 oktober 2011

Vara vaken hela natten.

Bakom varje dörr finns en möjlighet till vänskap. Det är väl i runda slängar tjugo år sedan jag pratade (eller då lekte man väl kanske mest) med några av mina kusiner. Tjugo år att ta igen. Somliga av dem har jag redan innan den här kvällen sakta börjat knyta band till, andra har jag fortfarande knappt sagt hej till. Ett gäng kusiner som är sammansvetsade och uppvuxna med varandra. Och så jag. Men bakom varje dörr finns en möjlighet till vänskap och det är aldrig för sent. Jag är här nu. Äntligen.
En restaurang fylld av släkt.


Vi är vakna hela natten. Vi äter kanapéer och tiramisu och dricker fasligt ljummet te. Det kan vara början på något stort.
Det kan vara början på en släkt. En gemenskap jag inte har haft under så så lång tid.
Det finns möjligheter till allt.
Bara man öppnar dörren.

lördag 22 oktober 2011

Bland dammråttor och trasiga cyklar.


Lördagar är segdagar. Ja, inte för mig då i vanlig ordning, jag är ju vaken långt innan tuppen, men för de flesta andra antar jag. Exempelvis låg jag och puttade på mannen långt efter att hans mobil givit pip-signal. Dags att vakna! Och undrade försiktigt om han ångrat sig och beslutat sig för att våga vägra gå till jobbet. Morgonhumör kanske inte alltid är på översta våningen, den soliga takterrassen ni vet, utan håller sig någonstans nära markplan. Och så långt är allt förhållandevis okej. Man kan alltid ta hissen upp några våningar när den mest sömndruckna yrvakenheten ebbat ut. Men låt oss säga som så; jag tror att det är bra mycket dystrare på källarplan bland dammråttor och trasiga cyklar. Som den goda hustru jag är ville jag ju inte riskera honom att hamna där genom att råka försova sig. Eftersom jag ändå var vaken kunde jag ju lika gärna putta på honom som en effektiv znooser. Why not?, om jag får fråga.
(Jag tror jag räddade honom från dammråttorna..? - ellervardetkansketvärtom?)

Hur som haver;
Jag har bestämt mig för att överge två aviga-två räta till slätstickningens fördel. Ponchon blir finare så. Mer jämn, mindre ojämn, ni vet. Men eftersom jag räknar med att få många nystan över blir det en tubhalsduk med två aviga-två räta, så misströsta inte.

Och precis här sällar jag mig till de övriga i denna seglördagsmorgon och stickar i stället för att ägnar mig åt deliberativa samtal och livliga argumentationer.