fredag 30 september 2011

Utforma en fruktträdgård.




Vi åkte till Plantagen och köpte ännu ett äppelträd och några vinbärsbuskar. Med en rabattkupong gick vi därifrån och återvänder snart igen efter plommonträd och päronträd. Kanske också ett körsbärsträd för det kan man inte klara sig utan. Vi har en stackars liten planta, mest några spretiga grenar som först i år skjutit fart - ett klarbärsskott som kommer långväga från Sollefteå. Ett stort träd där på Orrvägen är mamma till vår lilla som säkert inte kommer ge skörd förrän om många, många år. Och så länge kan jag inte vänta. Jag längtar efter körsbärssoppa! Det är det bästa en kulen höst-eller vinterdag.

Ambitiöst ställde jag klockan på sju men somnade om och vaknade först klockan åtta och förstår inte riktigt vad som hände däremellan. Nu ska jag tighta till min VG-tenta för en ännu bättre slutversion. Visst är det helt fantastiskt bra? Samtidigt för jag samtal och lätt hemundervisning med Masi och ett gäng kylskåpsmagneter i bokstavsform. Hon skriver mitt namn, sitt namn, brorsans namn och syrrans namn. Det finns inget V så Alvin går inte att skriva. Inte heller C's namn. Dessutom vill hon baka en sockerkaka och i väntan på klartecken använder hon ovan nämnda kylskåpsmagneter som får agera smör, socker och mjöl i vispskålen. Hemundervisning med svenska och matematik alltså! Lerning by doing med barnens intresse som styr som Dewey skulle ha sagt. Och det är just honom jag ska samtala med nu också hade jag tänkt.

Vad gör ni i dag?

Så magiskt.



Så där ja. Jag har precis landat här hemma i en fin tacomix-paltkoma och inser att nu är helgen minsann här. Och tillsammans med ett helt fantastiskt väder. Det är ju inte riktigt klokt men det känns som sensommar med köksfönstret öppet och solen strålande rätt in. Det är magiskt.

Jag har fått en otroligt mycket bättre självkänsla den senaste tiden och det är ju fantastiskt i sig. Men ändå har jag höga (rimliga) krav på mig själv gällande mina studier. Varje gång det är dags att få en uppgift bedömd drömmer jag att den totaldissas. Så även med tentan som i dag skulle grillas i en form av opponering light. Det var fritt fram att delge konstruktiv kritik till basgruppsmedlemmarna och läraren kom också med små pekpinnar. Jag fick dock idel beröm och betyget VG trots att tentan inte är helt klar (först på tisdag ska den lämnas in i slutversion). Hon hade fått anstränga sig för att hitta råd och konstruktiv kritik att ge mig och det är sprudlande att få höra det. Rimligt höga prestationskrav, disciplin och studieglädje har lönat sig. Och det är lika magiskt det som det vackra vädret.

Bilder i fokus, del15


Kärlek!
Jag läste en så fin rad som lyder ungefär så här; Kan jag älska er bättre? Kanske. Kan jag älska er mer? Det tror jag inte är möjligt. Och det är så sant. Att vara mamma är att känna kärlek med hela mitt liv. Ni tre är mitt allt. En del av mig och C som blev något så fint att det inte är klokt. We made you perfect.

torsdag 29 september 2011

Tävla hos 'Att vara någons fru'.


Hurra! Det här är hur fantastiskt bra som helst. Nu är det tävlingsdags igen inne hos Emma som är någons fru. Man kan vinna det här förträffliga aktiveringsspelet från Dinhundshop till sin hund - Alvin hade blivit så tokigt glad en mellanpudel bara kan bli. Tänk att ha ett sällskapsspel där hela familjen med glädje kan delta.


Stallpigor.


Vilken experthjälp jag fick i går i stallet. Tack Skrutt som stegade ut med lånta ridstövlar i flera decimeter djup lerhage för att hämta in en av minihästarna, även kallad Shetlandsponny. Under tiden som jag tog en skogsritt (jag har sagt det förr men måste säga det igen - skogen är fantastisk så här års) med "min" arab och i sällskap av dess ägarinna till annan häst ungefär som i Borgmästar Munte frun red en schäck som var så innerligt täck, förutom att frun inte rider någon schäck då. Men ändå!
Och hur som helst.
Under tiden lekte Skrutt med fruns döttrar, tillika Skrutts klass- och skolkompisar och när vi kom tillbaka trädde hon in i tjänst som piga tillsammans med mig. Inte för att de unga "Karl" inte hade någon sad'l utan för att jag tar mina barn till stallet en annan dag snart för en ridtur och privatundervisning i häst- och stallskötsel (och då är det alltså jag som ämnar träda in som lärare och delge det jag kan). Och då minsann ska vi sjunga både Borgmästar Munte och Min kära lilla ponny. Högt ska vi skråla dessutom.

Och ja, en dag snart hoppas jag också komma ihåg att fota spektaklet. Ni börjar tröttna på bilder av kaninerna nu va?

onsdag 28 september 2011

Kaninen och Flickan.


När klockan ilsket pep klockan sju i morse insåg jag att det hade varit bra mycket bättre om jag stigit upp klockan sex då jag vaknade (inte för att jag tittade efter men jag tror att den kan ha varit nåt sånt) i stället för att somna om. Den där extra timmen av högst ambivalent tillstånd mellan vakenhet och sömn, det där töcknet, var förödande för min dygnsrytm och nu är jag otroligt segstartad. Nog ska jag finna bättring på det snart, speciellt sedan kaffet fått landa mjukt i magen, men ändå. I fortsättningen ska jag gå efter min nyligen inbyggda klocka. Allt blir mycket bättre då.

Så snart jag kommit på ett sätt att få stopp på Masis söta tjatter så att jag kan koncentrera mig på studierna ska jag knyta samman min hemtentamen. Det är ingen stress med den egentligen, den är snart klar, men lite förbättring krävs. Och jag kan inte ta mig an tentan så länge jag inte kan koncentrera mig till fullo. Just nu är Masi mest fascinerad över att jag kan förstå och prata engelska; kan du läsa engelska också?


När vi var på H&M i veckan, där hon förresten köpte den här tröjan med Kaninen och Flickan på (hennes kanin Kajsa och hon själv såklart) kom det fram en kvinna till oss. Hon pratade engelska och undrade om Masi ville prova en mössa då kvinnan skulle köpa den till sin systerdotter men var osäker på om den passade. Sedan dess är Masi helfascinerad av det engelska språket och ber mig ideligen säga några ord eller meningar. Jag får helt enkelt prata engelska i dag i stället för att skriva klart min tenta.

tisdag 27 september 2011

Och Knatte är en...


... Greta!
Nu har alla barnen var sin kanin och vi har förmånen att kunna behålla jordens sötaste pälsboll.

Bongotrummans eko i en stor skälvan.


Krönikörens Bongotrumma har ljudit igen och ekot har hamnat hos mig i en stor skälvan. Vad har jag gett mig in på? Lilla jag som inte har varit med om "så mycket" i livet ännu. Det är dags att berätta om ett tillfälle då jag inte trodde mina ögon eller öron... Vad har mina ögon sett eller öron hört som är värt att förmedla här och som inte är för privat för att nämna? Hjälpes.
Ekot kommer närmast från Fru Gårman eftersom Stattinskan slängde trumpinnen vidare rakt mot mig. Med varm hand kommer jag sedan att lämna vidare till Britt. Gäller bara att innan dess haspa ur mig nåt om mina ögon eller öron då'rå.

Tänka, tänka, tänka...

Något positivt som gjorde mig glad och som jag hörde i förra veckan var; Jag har dig hellre som piga än att du sticker till mig en hundralapp lite då och då.
Det lät kvillrande bra i mina öron och förstår ni inte vad jag pratar om kan ni läsa vidare...
... efter långritten (som gav träningsvärk som håller i sig än) och svampplockning i skogen var det stalltjänst så naturligt som ingenting. Skulle jag se det som utnyttjande - absolut inte. Jag ser det som en förmån och är oerhört smickrad att någon litar på mig fast jag egentligen inte är hästvan. Alls. Och jag får en underbar betalning i form av ljuvliga skogsritter. Hästar innefattar så mycket mer än bara ridning - jag får helheten och är glad. Nästan så att jag inte tror att det är sant, att mina öron hörde rätt. Både jag och barnen får låna hästar lite hur som helst, som passar oss, så länge ingen annan rider så klart (då blir det av naturliga skäl lite svårt). Men annars, är inte det fantastiskt så att det inte är klokt? Och om jag då är piga i ett stall och hjälper till när det behövs, om jag kan, det är ändå inte nog betalning från min sida anser jag.

Mina öron har hört, personligt men inte privat.

Mina ögon har inte sett så mycket som jag minns just nu...

Men duger det här?
Ljuder Bongotrumman?
Hör ni den?

söndag 25 september 2011

Paj med trattkantareller.



Jag är inte mycket för att laga mat med att vandra omkring i skogen är avstressande och skönt. Har man riktigt tur hittar man om sensommaren eller tidig höst rena skatten i skogen och kommer hem med en påse trattkantareller. Och vad gör man då med all svamp om man inte gillar att laga mat?

Jo, man gör en paj, vilket i sig är ett galet projekt för någon som blir stressad av köksbestyr men en paj är ändå kreativ och går att skapa ur fantasin vilket ändå skapar någon form av frirum och glädje.
Jag gör så här;

... steker upp en näve eller två trattkantareller med lite flingsalt och 25gram smör. Snåla inte på't.
Lägger i ca 0,5 dl skuren gräslök. 1 hackad gul lök. En påse färsk babyspenat. 2 tomater i tunna klyftor - eller motsvarande mängd körsbärs/pärltomater i halvor.

Sen fräser jag alltsammans mjukt och mal över svartpeppar + oregano
och breder ut över pajskalet.
Vispar fyra ägg med en skvätt mjölk, nåt sånt.
Häller över äggstanningen och strö riven ost på toppen.

In i ugnen i 30-40 minuter.
Serveras med sallad och med fördel till ugnsstekt fläskfilé. Ett glas vitt till blir alldeles utmärkt.

Det glutenfria pajskalet:
150g smör, skär i kuber och lägg i matberedare.
2 msk vatten.
3 dl glutenfri mjölmix.
1 krm salt.
Tuta och kör.
Tryck ut degen i en pajform och låt stå svalt i 30 minuter.
Förgrädda i 200 grader i 10 minuter.


Det gör absolut ingenting.







När hösten visar sig från sin allra bästa sida är det alldeles ljuvligt att gå långpromenader i blandskog. Blandskog som är finast just nu, så här års. Om våren dock är det inget som slår lövskog, då helst ljusgrön bokskog. Men nu, i dag, härlig blandskog i skiftande orange, brunt och grönt. Och en påse svamp.

I morgon får ni receptet på en alldeles fantastisk trattkantarellpaj eftersom den som väntar på något gott i princip aldrig väntar för länge (fast vad är det för struntprat egentligen?).

Vi vann ingenting på vår tipspromenad men vad gör väl det när hösten är ljuvlig, solen skiner och temperaturen stiger nästan hela vägen till tjugo plusgrader? Ingenting. Absolut ingenting.

Bilder i fokus, del 14


En vinterbild - från februari i år.
Bara ett litet tunt snötäcke. Längta är kanske ett felaktigt ord i många sammanhang men jag ser fram emot snö. Rikligt med snö. En riktig vinter så som vi de två senaste åren haft glädjen att njuta här nere i södra Sverige. Så att årstiderna tar ut sin fulla rätt och visar vad de går för. Liksom den färgsprakande hösten nu. Har ni hört att vi kommer att få njuta nästan sommarvärme den kommande veckan?


Efter långritten i går kom jag hem med en hel påse full av trattisar och en eller annan gul kantarell. När väl blicken vaknat för trattkantareller inser man att hela skogen är ett smockfullt förråd av läckerheter. Överallt. Och skänker ett sådant lugn... och vad jag vill säga med det är att jag ser fram emot en snörik och kall vinter men att jag njuter av hösten nu. Älskar't och hoppas på att fylla svampförrådet ytterligare.

I dag - träningsvärk. Men nu är veden kluven och staplad i boden och det ser perfekt höststädat ut. Mängder med brasor kan få spraka i vår kamin framöver. Att kura där framför insvept i en filt.
Så... om någon timme eller två ska skogen få mjuka upp mina onda muskler, inte för någon ridtur den här gången utan för långpromenad med hela familjen och matsäckskorgen.
Väl mött!

lördag 24 september 2011

Tränat.

Träningslördag med förmiddagsritt och eftermiddagsvedstapling. Nyss simtränat, dock enbart i form av åskådare. I morgon träningsvärk?


fredag 23 september 2011

Wall-E's fredagsflykt.



Wall-E passade på att ta Masis rum i besittning när vi alla var hemifrån. Så går det när burdörren glöms på vid gavel. Tur han inte flög ut.

I går på föräldramötet höll jag mig från att börja vifta med händerna när de sökte efter nya klassföräldrar. Jag var inte ens tvungen att sätta mig på händerna för att få slut på viftandet. De var bara helt stilla. Inte alls särskilt besvärande faktiskt.

Och i dag är det fredag och har varit en kortdag på universitetet vilket resulterade i att vi landade tidigt i kaninhagen och senare inomhus till mantrat; mamma jag vill ha en glass, med den där lite lidande rösten om ni har erfarenhet av en sådan. Tjat ska inte löna sig men i dag är det som sagt fredag så man kanske inte ska säga aldrig (något man förvisso aldrig ska utom när man just säger den här meningen, men ni fattar).

I kväll väntas taco som är obligatoriskt i somliga småbarnsfamiljer, dock ej i Villa Freja, så trist. Och i morgon bitti en träff med araben.

torsdag 22 september 2011

Bilder i fokus - del 13


Tema ljus.
Tänt var det här, över min studiehörna.
Känner mig lite som ett ljushuvud och duktig skribent efter dagens finurlande över kursens examinationsuppgift, även kallad hemtentamen. Jag har knäckt en del av nöten vilket känns fantastiskt skönt. Nu kan jag bädda in den där stressklumpen som började bubbla inombords i går kväll. Nu får den vila. Jag har bara en del av nöten kvar att mala ner. En svår bit förvisso men skam den som ger sig (Diskutera perspektivet - jag har valt pragmatism - i relation till dagens barndom samt i kommande uppdrag som lärare, peka på en didaktisk konsekvens av det du diskuterat). Jo'rå så att.

Förresten, om några timmar är det föräldramöte. I dag ska jag inte gå dit i pyjamasbyxor men väl i deras tillhörande tröja (behöver jag tillägga att jag inte använder pyjamas som sovplagg?). Varför frångå ett vinnande koncept? I kväll behöver jag däremot inte spontanräcka upp min hand när en ny representant till enhetsrådet ska väljas eftersom jag redan sitter med som representant för F1:orna. Så kan det gå när man väljer sig själv sittandes där i pyjamasbrallor.
Ne'rå, i kväll kan jag sitta lugnt och fridfullt, lite tyst så där och bara lyssna på vad alla andra kan tänkas säga.

Som om...

Se Mig och älska Mig för den Jag är.


Det här är så fasligt intressant, ni anar inte. Ungefär som i den där schlagern med Arja som jag hatar så att referera till eftersom den klämkäckt sätter sig som plåster på hjärnan och vägrar släppa sitt grepp.
Men i alla fall.
Vem är jag, vem är du i en social kontext?
I brottas med Me som brottas tillbaka och det är ungefär här som jag går igång och riktigt hör hur kugghjulen i min analytiska sida av hjärnan skakar igång med ett ivrigt gnissel.
I är hur jag ser på mig själv och vem jag vill vara.
Me är som en spegel. Vad min omgivning sänder tillbaks till mig, deras uppfattning om mig. Stämmer bilden något så när kan man säga att man mött sina signifikanta andra, de likasinnade. Att man ingår i ett större socialt sammanhang där man får feedback och blir uppskattad för vem man är. Me-spegeln blir blank, klar och hjärtlig. Det man ser, det man får tillbaka krockar inte med den egna självbilden utan hjälper i stället till att utveckla individen än mer. I positiv riktning.
Men...
Och det är nu som det blir så där intressant.
När man har ett trasigt I. När man kommer från en fasad och från år av mobbning där spegeln, Me, aldrig speglat vem jag är och vill vara. När Me varit falsk och fel och utvecklat individen fel. Du ska inte tro att du är någon. En skit. Då har I inte heller någon kollektiv idealröst som vägleder rätt i sociala möten. Hur gör man? Är I skadat bär man med sig en obefintlig kollektiv idealröst - man har inga sociala verktyg utan står handfallen utanför gruppen. Hör inte till. Me speglar att du är ointressant. Ett bihang bara.
Jag funderar;
Antingen, vilket kanske är det vanligaste (?), stannar man kvar där med sitt försvagade, snedvridna I och låter den sociala kretsen spegla ditt Du ska inte tro att du är nåt - I vilket gör att du aldrig kommer att växa som person. Eller så söker du en ny kollektiv idealröst bland dina förebilder. De som är så ditt I egentligen är, som ditt I vill vara - din inre bild av dig själv och de egenskaper du ser upp till. Dina riktiga signifikanta andra. Du ser och du lär. Och när du lärt dig av dem och fått en starkare kollektiv idealröst börjar du sakta speglas i dem och de ger dig ett Me som stämmer överens med vad du vill med ditt I. Du har fått en personlig strategi.
Och du står där stärkt.
Du står där stark.
Hänger ni med?

Som ett maskrosbarn helt enkelt. Ut ur en svår kontext, genom en Me-spegel (och en enda räcker, bara den stämmer överens med dig själv) och in i ett större socialt sammanhang med stärkt självbild och feedback. Du är viktig för den du är.

onsdag 21 september 2011

Miljoners miljarder.


Att resa sig, bana väg ut i korridoren i ett lite annat system än det där kugghjulet man använder i trafiken, ut genom dörrarna och Följa John längs morgontrött perrong. Bland miljoners miljarder andra. Det är förbjudet att ta ett enda felsteg. Gudars förbjude; då blir du utstött, ratad, hatad. Alla måste lugna, sansade, harmoniska, samstämmiga och tysta ingå i samma koncept. Samma lämmeltåg. Inget nytänk. Inga utbrytare. Inga självständiga individer. Alla samma gråa massa.
Varje dag.

Fast jag har en rosa liten laptop när "alla andra" har svart.

tisdag 20 september 2011

När du blir stor blir du fin.

Masi och Shaffy sitter och pratar vid köksbordet.
Masi: "Jag vill bli kär i N och gifta mig med honom, men det vill inte han."
Shaffy: "Men när du blir stor så..."
Masi: "Men N säger att jag är för liten."
Shaffy: "Men när du blir stor då får du bröst och då blir du fin!"
Update: Shaffy är killen, snart sju år.
Masi är lillasystern fyra och ett halvt.

måndag 19 september 2011

På kontoret.


Min mörkrosa lilla laptop saknas liksom jag med min förnumstiga bekymmersrynka i pannan (fast jag sitter här nu, jag lovar). Annars är plugghörnan komplett. Mitt kontor i ena hörnan av vardagsrummet. Tänk vad tacksamt, nu slipper jag belamra köksbordet med allsköns teknik, böcker, papper, pennor och viktiga kom-ihåg-slarva-ej-bort-saker. Hujedamig så glad C kommer att bli över att få tillbaks köksbordet. Hujedamig vilka krav som ställs på mig.

Få tillbaks och få tillbaks förresten.
Köksbordet kanske äntligen kan få chansen att tjänstgöra som det tolvmannabord det är. Äntligen.

Och själv hamnar jag här och försöker desperat strukturera upp min examinationsuppgift. Jag kommer inte riktigt överens med Redogör för något perspektiv på lärandet/utvecklingen/meningsskapandet som du menar stämmer med fritidshemmets uppdrag och verksamhet. Använd teoretiska begrepp... Vojne. Här menas ingenting.

Tror minsann jag överger kontoret en stund.

Dig ska jag vägleda.

När jag själv bara kan följa mitt hjärta och välmående besitter jag inte alla svaren. En öppen fråga ställd av tänkande, kännande barn.

Jag ska försöka formulera ett svar mitt barn. Ett svar som gör att du kan fortsätta besitta den där självklara känslan att du är värd att älskas av alla, precis varenda en. Att du ska känna trygghet i förvissningen om att jag älskar dig, er alla, och vägleder er rätt. Även om varför inte går att förklaras, inte går att förstå. Jag måste klara av att formulera det svaret. För er skull. För min skull. Ni kan lita på mig. Jag älskar er.

Till mina barn:
Jag vägleder er längs den väg jag tror är den rätta. Den mest raka, den minst snåriga, den mest humana med några få uppförsbackar och lagom motstånd inför livet.
Jag vägleder er längs den väg jag själv måste gå utan att egentligen själv ha valt den. Valt att det skulle bli så, kännas så.
Efter vad jag har vägleder jag med det jag får. Och så länge jag följer mitt hjärtas slag finns det ingenting som gör att ni inte kan lita på mig. Trots att varför inte går att förklaras, inte går att förstå.
Vem förstår?

söndag 18 september 2011

Söndagsslappat.




Under tiden som vi andra varit på kalas, har söndagsstädat, möblerat om och klippt- och krattat undan gräset så där höststädat och fint i trädgården ni vet - så är det i alla fall någon som har slappat och haft det skönt.