onsdag 31 augusti 2011

I tid helst då.


Jag vet inte riktigt vad det är med mig och min stoppa-huvudet-i-sanden-mentalitet som på senare år (i vissa situationer) har drabbat mig.
Som att hålla tiden inte bara minutiöst utan gärna en halvtimma i förväg, som förr, har i dag förbytts till; jag väntar liiiite till innan jag springer det fortaste jag kan och ändå knappt hinner i tid. Ibland för sent. Fast jag gör mitt bästa.
Eller som nu då, i natt sov jag tokstressad för jag kom liksom på att oj, det är på torsdag jag börjar skolan och har jag förberett någonting? Typ nåt, litet endaste?
Nej.
Ungefär så.
Kort och gott.
Och så fick jag lite panik och bad C köpa tågkort och kollade upp buss- och tågtidtabeller och litteraturlista och undersökte ifall litteraturen finns på biblioteket i Lilla Staden. Inga böcker! Förutom en - och den där enda boken är utlånad. Prejs dö lord - not! Mailade en kollega och nyligen examinerad student; hjälp mig, har du någon av dessa böcker? Det är ingen brådska, titta efter när du hinner.
Med vänlig hälsning Skrik och panik.

Vad mer?
I morgon...
Jag ska ha kläder på mig, men det är bara att ta något ur högen.
En väska!
I väskan: kalender, penna (får inte glömma penna!), pocketbok (Niceville), uppgifter om buss- och tågtider, mobil (laddad), anteckningsblock (får inte glömma anteckningsblock!), mitt nödfallkitt = make up necessär, vattenflaska, paraply.
Skor.
Off I go.
I tid helst då.

Och vad jag vill säga med bilden är att det ser fasligt skönt ut. Hoppas att jag sover lite mindre stressad i natt. Eller så kanske det är lika bra att vara uppe i varv när jag vaknar så att jag liksom inte hinner känna efter om jag är nervös eller inte (klart jag är nervös). Jag vet inte ens om jag kommer att hitta dit jag ska (för jag har inget lokalsinne och noll kom-i-håg).
Men äsch, nånstans under vägen löser det sig nog.
Ni ska få se.

tisdag 30 augusti 2011

Knatte - sin far upp i da´n.


En kaninrumpa.
Kajsa i full färd att ge di åt sina små.
Jag dröjer mig kvar och ser en knattetass kika fram.
Jag dröjer lite till...


Och får se Knatte.
Till synes bara en.
Visar det sig vara en hona behåller vi henne. Greta.
Visar det sig vara en hane tar goda vänner honom. Blixten.

Men så söt, inte sant?
Japantecknad, precis som sin far.

Så befriande fritt. Och sant.


I natt drömde jag åter igen så där befriande. Fritt. Sant.
Jag fick bearbeta en stor del av vem jag är. En stor del av mitt liv.

Man ska aldrig någonsin säga till någon att du kan inte, det är för svårt för dig, det är ingen idé. Och även om det inte är uttalat så kommer ordet värdelös att luftas fritt. Tillslut tror du på orden. Du kan inte.

Därför är det heller ingen idé.

Från att ha varit en av tre bästa i klassen på i stort sett varje skolämne dalade jag sedan långsamt i matematik för att sedan blomstra upp väldigt kort igen i sjätte klass för att sedan dala igen.
För jag kunde ju ändå inte.

Därför var det heller ingen idé.

Sades det till mig.

Tillslut gick det så illa att bara jag såg ett tal framför mig, så snart det handlade om räkning, så snörde sig min hjärna ihop och klarade inte av att fokusera alls. Jag försvann in i en bubbla av vakuum och stirrade tomt framför mig. Jag förstod ju ändå inte så då var det ingen idé.

Men nu har jag tänkt på det här i några dagar. Och ja, dessutom drömt så befriande sant.
ALLA kan ju.
All vår början bliver svår, även för de som har lätt för sig till en början stöter tids nog på svårigheter. För det är vad LÄRA och UTVECKLAS handlar om. Det är inte lätt, för om det hade varit lätt hade vi heller aldrig lärt oss något.
Det ska vara svårt att lära sig.
Och alla kan. Precis varenda en. Du, jag, ja, till och med jag kan matematik. Jag är duktig på det. Bara jag plockar ut den där rösten ur huvudet. Den där rösten som uttalar ord den inte borde säga (varför gör du så?). För jag kan. Och det är visst idé att jag försöker och att jag lär mig. Jag är inte det minsta värdelös. Inte heller i matematik.
Och hade jag velat bli jurist på riktigt jurist. Då hade jag klarat det också.

Nu blev det ju inte så.
Nu blir jag lärare. Och jag ska lära varenda unge att de kan. Att det är svårt men att det är helt rätt. För det är svårt det ska vara.
Det är när man ger upp, eller någon annan säger åt dig (inte bokstavligen kanske, men ändå) att ge upp som man inte kan. Innan dess är allt, precis allt möjligt.
Därför ska man alltid lyssna till sig själv i sista hand. Lyssna gärna på andra, men sålla bland vad de har att säga om det gäller åsikter om dig. Och på slutet, lyssna till ditt hjärta (och det är inte den minsta lilla klyschan utan helt på riktigt sant).

Jag kan räkna, jag är inte rädd.

måndag 29 augusti 2011

Bilder i fokus, del 12 (Lita på rosa).


Eftersom jag a l d r i g nånsin spiller var jag tvungen att fejkspilla lite rödvin på en kökshandduk. Bara för att! Och nu skulle man ju nästan kunna tro att jag är sponsrad av Vanish... och tja, det kanske jag är.
Eller jag kanske fick äran att som buzzador testa deras produkter.


Och nu gör jag i n g e t annat än att fejkspiller på kläderna och tvättar med Vanish. Och förbehandlar med Vanish. Och så där.
Det funkar.
Och är så bra komplement i en barnfamiljs tvättstuga att det faktiskt inte är riktigt klokt.
Det finns som pulver, som gel, som spray och som möbeltvätt. Jag är mest nyfiken på den. Jag s k a testa. Sen. Jag måste bara fejkspilla i min tevefåtölj först! Och i fortsättningen tvättas härmed underkläder och sängkläder i det däringa pulvret som tar bort 99,9% av alla bakterier.
Smuts väck.
Bilder i fokus - Min vardag. Jag gör inget annat än tvättar och litar på rosa.
Eller så.

Salut.


Härmed basunerar jag stolt ut nyheten om knattarnas ankomst. Kalle är pappa. Kajsa är mamma. Nu såg jag! Utrustad med pannlampa. En liten kanintass. Rörelser.
Och jag kände. Värmen som strålade inne i boet.
Halleluja, välkommen till världen, salut och allt det där.

söndag 28 augusti 2011

Jag såg ju fortfarande ingenting.

När man ändå, trots allt, inte riktigt kan hålla sig till tåls, ni vet den där otålighetskänslan som ibland måste tyglas. Men det går-inte-så-bra. Den där känslan av pirrig förväntan som bubblar värre än den bubbligaste soda streamer-drickan. Den går bara inte att hålla emot. Alls.
Så jag frågade Kajsa så där lite snällt om jag fick lov att buffa runt lite och försöka se något i hennes omsorgsfullt boade bo. Och okej då. (Efteråt belönade jag henne med de grönaste maskrosbladen jag kunde hitta och ja, Kalle fick sin beskärda del han också. För han är ju liksom en del av själva boandet. Anledningen därtill i varje fall).


Först försökte jag se eller känna något på den plats där jag vet att Kajsa nästan som flätat ett mjukt bo av torrt gräsklippsgräs, men icke. Nehej-men-då-har-hon-väl-fortfarande-inte-haft-en-endaste-krystvärk.
Men sen så... låter förresten kaninungar, jag menar SMÅ kaninungar? Låter de liksom smack, smack som om de var sugna på lite di från mjölkstinn spene? Kurrar de? Krafsar de?
I alla fall så beslöt jag mig för att ta reda på om det där ljudet som jag inte riktigt vet om jag hörde kunde härledas till de där ungarna i alla fall. Så jag körde helt sonika in handen i det massivt packade ströet bredvid det flätade gräsboet. Och wii, min hand stötte emot något pälsigt (och jag är liksom säker på att det inte var Kajsas avnoppade päls jag kände utan mer som en alien eller som, som en kaninunge?)

Men jag såg ju fortfarande ingenting.

lördag 27 augusti 2011

Belöna mig själv.

Hur kan man vara så här trött efter att ha tagit sovmorgon? Det finns ju ingen rim och reson i det. Inte alls. Kanske lika bra att ställa klockan varje dag så är man inne i den där vardagsruljansen sen och därmed basta. Att vara lördagstrött och seg är bland det värsta jag vet. Speciellt som jag har... eller hade, planer på att röja, strukturera, städa, möbler, ordna upp tillvaron i helgen. Lite så där praktiskt ni vet så att vardagen sedan flyter på så mycket lättare. När alla i familjen vet att just där står mina stövlar i rätt storlek, de som inte läcker och i lådan ovanför ligger ett regnställ prydligt hopvikt, även det passar. Var sak har sin plats. Eller var tänkt att få sin plats i helgen, men nu får vi väl se. Jag har i alla fall börjat dagen med att köra igång en maskin tvätt och det är alltid något. En start.


För bara ett litet tag sedan hade jag den enorma turen och glädjen att vinna ett fint bokpaket hos Lotta med bloggen Min plats i solen (kika in, det är en underbar blogg). Med i paketet fanns också te och sött godis så nu kan ni ju gissa hur jag i höst kommer att belöna mig själv. Att bara släppa alla krav och måsten för en stund och krypa upp i fåtöljen med en bra bok och en mugg te. Och den där pläden över benen ni vet och med en brasa muntert sprakandes i kaminen. Ser ni det framför er, hur jag sitter där och njuter?

Jag har börjat läsa Niceville och bara några få sidor in i boken har jag redan förälskat mig i sättet den är berättad. Jag har en fin litteraturhöst framför mig. Tack snälla Lotta.
Men innan dess, lite röj och strukturering så att jag får lov att belöna mig sedan. I massor.

fredag 26 augusti 2011

På rätt spår.


I dag inleds min sista helg-helg, min sista lediga sådan. Om man ska vara riktigt nogräknad och eftersom matematik är ett fasligt intressant ämne är nogräknad precis vad vi ska vara. Min sista helg inleds alltså i dag vilket vi firar med surströmming - äntligen!

Ni förstår vad jag menar med sista helg va? Som student erfar i alla fall jag att man läser och studerar och stressar och står i non stop 24/7 alla dagar året om. När jag läste socialpsykologi hade vi en enorm salstenta strax efter jul och jag och mina kurskamrater skämtade lite så där bittert om att vi allesammans skulle sitta som nervvrak under julgranen och skaka och bita ner våra naglar till roten. Riktigt så illa var det inte, men ändå. Sista helgen ledig.

På ett sätt ska det bli skönt. Nu vill jag bara kicka igång så jag kommer över den där "jagvetjuintehurdetkommerattbli-nervositen". Sen hoppas jag samtidigt lyckas klämma in så mycket jobb som möjligt mitt i studierna för jag är omtyckt och redan uppbokad på en rad turer i september som jag inte får tacka nej till ännu "förvivillhemsktgärnahadig" så jag får inte lov att höra av mig förrän i sista sekund. Nu hoppas jag att det utmailade schemat inte revideras till sin oigenkänlighet för då har jag i alla fall en dag då jag redan är jobb-bokad som kallas "inläsningstid" då jag i stället kan jobba. "Applicera på verkligheten", som jag så fint kallar det. Och så tar jag inläsningstiden på de där helgerna som ändå inte kommer att ses som helg för mig. Jag känner mig bäst själv nu för tiden.

Och på tal om "vivillhemsktgärnahadig" stärker det min magkänsla att jag väljer rätt yrke. Att jobba med människor i någon form är liksom självklart, så det behöver vi inte ens diskutera här och nu. Men hur jobba med människor? Jag vill åt så många delar, liksom helheten ni vet. Men jag är omtyckt av mina lärarkollegor som anser att jag gör ett kanonjobb. Det är bra. Det känns oerhört roligt för mig att höra. Det stärker mig och är precis vad jag behöver höra. Och jag är säker på att jag är kapabel att se helheten hos människor och att man som lärare mer eller mindre får en roll som kurator, terapeut, krishanterare, administratör, allt det där, utöver undervisningsbiten. Självklart.
Jag är på rätt spår.

Såja.
Nu är det strax jobb som gäller. Återigen.
Och sedan den där surströmmingen.

torsdag 25 augusti 2011

Kajsa svarar.


Mina spenar är svullna och min mage är tjock. Jag har bäddat i min sovlåda med både mjukt gräs och strö samt av min mjuka päls som jag ryckt bort från magen. Inte all päls förstås, jag vill inte frysa själv såklart.
Anledningen till varför inte Husfrun, eller någon annan heller för den delen, kan se in i sovlådan där jag bäddat är att; lådan inte har öppningsbart lock. Och jag har bäddat så massivt till mina små. Jag gömmer dem helt enkelt. Pilutta er!
Om någon skulle få för sig att rota runt för mycket i boet kan jag bli störd. Eftersom det är första gången jag ska ha ungar är jag extra känslig. Det kan bli så att jag blir så skrämd att jag biter ihjäl mina egna ungar. Det är inte min mening, jag vill bara skydda dem. Och så blir det så fel. Därför är Husfrun så snäll att hon låter mig sköta det mesta. Hon ser bara till så att jag mår bra, så resonerar hon så klokt att jag ser efter mina ungar.

Husfrun var förresten på jobb hela dagen i går. Och sen umgicks hon med sin arab hela kvällen. Därför var det lite ovanligt tyst här inne.

tisdag 23 augusti 2011

Kajsa vet säkert.




Vi njuter av ännu en härlig efterdyning av sommaren som inte ger upp utan fight. Det är höst i luften, inte tu tal om annat, men sommaren har ännu inte släppt sitt grepp helt. Vi har njutit av två fantastiska dagar med sol och, inte sommarvärme, men väl värme kort och gott. Så härligt att jag blir alldeles kvillrig. Ni vet!

Vi njuter och njuter och njuter. Och det gör kaninerna också.
Fråga mig inte om det kommit några ungar än. Fråga Kajsa. Jag tror faktiskt att det bara är hon som vet riktigt säkert.

I natt drömde jag i alla fall att det blev fem stycken Knattar. En hane och en hona som såg identiska ut som Kalle, om någon nu skulle vilja tinga en sådan unge från en dröm. En var helvit med en svart fläck bakom öronen och lejonhuvad som sin mor.
Så ni vet.
Lite uppdaterad måste jag ju hålla er trots allt.

Ack så god.


Masi och jag har vinkat av en andraklassare och en förstaklassare och nu försöker jag pressa i mig en kaffedrink på ett så effektfullt sätt som möjligt. Man ska inte dricka kaffe för sent på kvällen erfor jag i går. I alla fall inte om man är trött och planerar att gå och lägga sig och somna gott strax efter 22. Då är det inte bra att man druckit två koppar kaffe i ett kusinkök bara några timmar tidigare.
Inte bra, men ack så gott.
Ack så god var också den äppelpaj som bjöds till. Förbjuden enligt lchf, men ibland får man fuska. Så är det bara. Och jag har varit sugen på äppelpaj i flera dagar, så ni hör ju själva. Det var bara att kasta sig handlöst ut i fördärvet och inte bara äta en portion utan två! Joo då, minsann.
Men den satt gott, den där äppelpajen.
Och i dag är jag strikt lchf:are igen (men förstår samtidigt inte de som går upp några semesterkilon varje sommar. För mig är det precis tvärt om. När jag är ledig, det är då jag hinner äta sunt och gott. Det är när vardagen kommer som det lättare slinker ner nåt som inte bör ta den vägen).
Konstigt!

måndag 22 augusti 2011

Börja-skolan-fräscht.


Upprop - check!
Skrutt går numer i en 2-3:a och Shaff är kvar i F-1:an, fast en våning upp of course. Härmed går vi också till två olika klassrum vilket kan fungera dagar som denna då C var ledig och kunde gå med Shaff och jag och Masi hängde på Skrutt till hennes nya klassrum. Här insåg jag återigen varför jag läser till just lärare. Allt kändes perfekt och så där börja-skolan-fräscht. Nytt och spännande, ni vet.
Masi, fyra år hade också packat skolväska med sudd, penna, linjal och pennvässare och satt och skrev P på baksidan av ett viktigt papper (P är nya bokstaven hon tränar på nu). Dock blev hon skoltrött snabbt varpå hon och jag tog lite längre rast än 2-3:an i sig. Vi tog oss en tur till F-1:an (som också var ute på rast) och fick här vittring på bakelse! Varpå Masi helt taktiskt funderade på att byta klassrum. Ni vet väl att om man bara är fyra år och vill börja skolan, leker skola, låtsas vara skolflicka på riktigt, men ändå inte är det - då har man lov att byta klassrum när man känner att man har större vinning någon annan stans? Enkel ekvation! Hur som haver lyckades jag viskande övertala Masi att stanna i 2-3:an där det minsann också serverades bakelse OCH rabarbersaft! Vilken skolstart.
Själv är jag alldeles slut.

Och frysen är fylld av rådjurskött.

söndag 21 augusti 2011

Nu tar vi helg.


Det gör vi inte alls det, säger ni, är du inte riktigt klok?
Men visst är jag det. För er kanske det är söndag och vardagen närmar sig men för mig är det som om fredagskvällen precis börjar göra sig bekväm här hos oss. C har jobbat hela helgen så det är därför känslorna blir lite bak och fram här hemma.

Samtidigt börjar skolan i morgon - inte för mig, men för de båda äldsta tar sommarlovet slut i och med måndag morgon.
Fast inte något fel med det, de längtar. Speciellt Skrutt.
Men nu, nu suger vi ut det sista ur sommarlovet. Den där sista lilla droppen av sötma.

"...bak och fram här hemma". Hemma! Det får mig osökt in på hemmakanalen där du kan hitta beskrivningen till den här fina grenlampan. För jag gillar den där i sitt sammanhang. Här hemma i Villa Freja hade den inte gjort sig rättvisa, men i det bullrigt stora stenhuset med gedigen historia (Sommar med Ernst) gjorde den sig som pricken över i. Perfekt. Jag skulle vilja skapa en bara för att det ser roligt ut.

Några lösa bitar.


Några lösa bitar som ska falla på plats; naturligtvis att finna mig väl tillrätta i studentlivet med start snart. Jag vet faktiskt inte om jag är redo, vilket i sig känns rätt spännande. Dagtid är det som om jag förtränger att jag snart är stressad student och jag vet inte om det är ett dåligt tecken. Jag vet inte heller om det är ett dåligt tecken att jag om nätterna drömmer att jag i sista sekund (i vanlig ordning) ångrar mig och väljer ett annat program.

Jag kanske är inne på helt fel spår ändå?!

Ett är i alla fall säkert - och det är att jag både drömmer och lever att hjälpa andra. Finnas till liksom. Det är vem jag är och vem jag alltid har varit även om det inte alltid har räckt hela vägen.

Lärare. Socialpsykolog. Eller en kombination (så som det blir för mig) måste väl ändå vara en av många rätta vägar att gå för att nå dit?

En annan lös bit som ska klaffa är den där önskade utökade kompetensen så att jag når behörighet att undervisa i textilslöjd upp till sjätte klass.
Tydligen är det många med mig som ställer sig samma fråga och nu är det bara att hoppas att lärare, studievägledare och andra samordnare just samordnar sig och listar ut vad som krävs och hur vi studenter ska gå till väga för att nå hela vägen.

En annan sak; man kan - om man vill - rota runt försiktigt med en doftneutral penna (som man först rört om med i spån OCH kliat Kajsa med) i boet för att kontrollera om där finns ungar.
Om man vill.
Men vilket meck.
Inte ens jag skulle få för mig att krafsa runt med en penna bland små hjälplösa kaninungar.
Den lösa biten får falla på plats tids nog tänker jag. Huvudsaken är att jag kan kontrollera Kajsa och att hon mår bra. Så får hon ta hand om sina (eventuella) ungar.

Vad mer?
Jag ska virka lite i dag.
Fortsätta lite på en värmande sjal. Och dessutom virka en Hjärtekatt till samlingen.

fredag 19 augusti 2011

Barnfattigdom!


På Aftonbladet hittade jag en blogg som förtjänar all uppmärksamhet den kan få eftersom den heter Barnfattigbloggen. Och ni hör ju själva. Redan namnet får i alla fall mig att haja till och ta mig en närmare kik. Som ni kanske vet brinner jag för att lyfta fram alla skamfulla ämnen i ljuset, upp till ytan. Jag brinner för att riva den där fasaden, den där muren bakom vilka barnen tillbringar sin tid med att lyfta, skydda, gömma sig - och må dåligt.
Fattigdom.
Återigen tänker jag på de där kontrasterna när man talar om svälten på Afrikas horn och att det inte går att jämföra med fattiga barns tillvaro i ett välfärdsland som Sverige. Ingen här hungrar till döds.
Ingen här hungrar till döds.
Vi lever i ett välfärdsland?
Nej, man kan inte jämföra kontraster, lika lite som man kan jämföra känslor. Eller förstå hur någon annan mår eller tolkar sin situation.
Lika lite.
Och därför är bloggen viktig att uppmärksammas. För att dess huvudämne bör belysas.

Vad är att vara fattig?
Att inte ha råd.
Gränsen är nog lika vag som det finns åsikter.
Men att vara fattig är inte att vara slösaktig.
Att vara fattig är att vända på varenda krona och ändå inte ha råd (utan att för den sakens skull prata om extravaganta saker).
Att vara fattig är att känna sig utanför och att stängas ute.
Att vara fattig är att ständigt oroa sig över ekonomin.
Att vara fattig är att inte leva fullt ut.
Att vara fattig är inte samma sak som att ha dålig ekonomi.
Att vara fattig är inget man väljer, inget man gör sig (och regeln har alltid undantag, men nu pratar jag inte om det extrema utan om det vardagliga. Om den fattigdomen).
Att vara fattig i ett välfärdsland som Sverige är ett problem.

Låten; Lisa Miskovsky har skrivit den till Rädda barnens kampanj - barnfattigdom.

Hur överlever man att förlora en del av sig själv?



En av min ungdoms favoritböcker, den sanna berättelsen; "Jag saknar dig, jag saknar dig" skriven av succéförfattaren Peter Pohl och Kinna Gieth (själv tvillingsyster) har blivit film.
I dag har den Sverigepremiär.
För egen del blir det nog inget biobesök (det är med all sannolikhet inte en Chris-film) men däremot kommer jag att hyra den som DVD så småningom.

Jag älskar ungdomsböcker, även att läsa dem nu som vuxen.
Skriver jag själv riktar jag in mig mot ungdomar eller barn som gränsar till att kallas ungdom. Det är nåt visst med sådan litteratur som griper tag i mig. Och den här boken är full av känslor.

Berättelsen handlar om tvillingsystrarna Cilla och Tina och Tinas kamp för överlevnad. När Cilla blir påkörd och dör i en bilolycka drabbar den massiva sorgen Tina - hur ska hon överleva när hon förlorat en del av sig själv?

Se artikel och lyssna till radiointervjun med Kinna Gieth här.

Svinalängorna.


Jag älskade och greps oerhört av boken då det begav sig för si så där 70 år sedan då jag påbörjade lärarutbildningen. Första veckorna skulle vi läsa en skönlitterär bok, Svinalängorna, och sedan diskutera den i studiegrupper. (Vad jag minns diskuterades dock aldrig boken, det momentet föll liksom bort ur planeringen. Eller så var det bara jag som missade det?!). 

Hur som helst.
Och jag vet, jag är för det mesta sen med att se filmer som "alla-ska-se". Svinalängorna är inget undantag.
Men oj så värd att vänta på! 

Det är sällan, för att inte säga aldrig, som en film griper tag i mig mer än boken. Men om jag älskade boken så var det inte i jämförelse med vad jag gjorde med filmen. Pernilla August har verkligen dykt ner i boken och fångat och belyst dess innersta kärna. Alla känslorna speglade i en gripande filmatisering.
Och filmen är så sevärd att jag vill äga den och se den om och om igen.
Fantastisk är ett ord som lite andefattigt kan betygsätta både bok och film. Historien i sig.
Beskriven.
Belyst.
Så viktig.
Jag älskar ämnen som berör, som är "skamfyllda" och undangömda där de inte ska vara. Fram med dem i ljuset bara.

Se den - om du inte har gjort det.
Se den igen - om du redan har sett den.

Massiv känsla.


Statusuppdatering kaninhagen:
Torsdag förmiddag - bolådan fullpackad med strö och gräs.
Kajsas spenar är svullna. Ungarna är kvar i magen.
Torsdag eftermiddag - vi kommer hem och finner Kajsa i bolådan. Hon har skyfflat undan massa strö och plockat päls.
Fredag morgon - bolådan fullpackad med strö, gräs och päls.
Kajsa håller oss verkligen på halster.

Statusuppdatering Husfrun:
Massiv träningsvärk i rygg och ben efter långritt på Arabiskt underbart fullblod. Härlig känsla. På't igen. Längtar!
Känns bra att jag älskar en träningsform - och dessutom får förmån att utöva den - som stärker hela kroppen. Speciellt att stärka ryggen och få bättre balans är ett stort plus. Samt att få andas frihet och hästdoft såklart.

torsdag 18 augusti 2011

Ett guldkorn som stavas lite som...

Arabiskt fullblod.
Skogsritt och galopp i det fria. Avslappnat, skönt, underbart avkopplande.
Hästdoft.
Frihet.
En eller två dagar i veckan. Tre hästar och en hund i en skog. På många sätt kan det inte bli bättre. Jag är oerhört lycklig.

Egentligen är jag inte det minsta van ryttarinna. Egentligen. När jag var liten hade min bästa vän en ponny som vi red runt på gårdsplanen, ledd av hennes mamma. Ibland red jag barbacka. Men jag red aldrig helt själv, drev aldrig hästen själv. Och ponnyn, Pepita, stod alltid sadlad och tränsad när jag kom, alternativt gjorde min kompis i ordning henne. Jag kunde på sin höjd rykta henne lite grann.

Jag har alltid varit en hästtjej och älskat hästar av hela mitt hjärta. Doften - allt! Jag har slukat hästböcker och jag lekte alltid häst. Drömde alltid häst. Och som vuxen anmälde jag mig äntligen till ridskola där jag red en termin och lärde mig sadla, tränsa, trava... galoppera gjorde jag bara en gång. Då red vi alltid i ridhus och hästarna travade snällt på led. Ingen större utmaning så direkt mer än att vi lärde oss grundtekniken och att bemästra olika hästar - vi bytte alltid häst efter fyra lektioner.

Bara en gång tidigare, hos min svägerska som hyrde ponnysar en sommar, har jag ridit fritt, i naturen. Vilken känsla det var.

Egentligen är jag inte en van ryttarinna. Egentligen.
Men när det kommer till hästar har jag den där enorma viljan som gör att jag tror så mycket mer om min egen kapacitet vilket är jättebra (tänk om jag kunde tro så om mig i alla situationer). Hästen blir trygg av att jag är så självsäker. Och det går jättebra.

Självklart har jag massvis att lära men det kommer efterhand. Hästarnas ägarinna är väldigt duktig.
Och jag är väldigt lycklig.

tisdag 16 augusti 2011

Med pappas kniv.


Kan man tälja till små vassa spjut av pinnar. Pinnar som blir minst sagt lika farliga som kniven i sig. En kniv som faktiskt är fasligt slö. Och en pinne som faktiskt får jordens vassaste spets.
Aja baja, inte röra sågen, liksom.
Samtidigt får man inte bli för mycket hönsmamma heller. Det är annars fasligt lätt att snöa in sig i den rollen.

Annars?
Jag krafsade försiktigt runt lite grann innanför den där muren av spån, ni vet. Oj vad mycket spån hon skyfflat in där. Och bakom ett litet sött bo av mjukt gräs. Ett bo som fortfarande är tomt.
Men vem vet...
Den som väntar på nåt gott väntar oftast... ja!

Själv tänker jag mig mer som att hoppa och falla handlöst. Vardagen är ju ändå i antågande (och för C's del redan här, vilket medför vardagskänsla för övriga familjen också). Och då tänker jag så här... jag som hatar att ha en oviss framtid inom räckhåll. Jag vill veta! Så om vi snabbspolar tiden lite, förbi ovissheten. Så att jag vet.
Det vore något!
Dessutom kom jag i går kväll på att jag faktiskt ser fram emot krispigheten i vinterns snötäcke.
Ja, ni läste rätt. Jag ser fram emot snö!

Men okej, för den sakens skull vill jag inte ta ett snabbkliv förbi höstens färgprakt. Bara ett snabbkliv förbi ovissheten. Det borde väl gå att lösa smidigt?
Jag i en roll, annan en hönsmammans.
Jag som student.

måndag 15 augusti 2011

Den perfekta gåvan.

foto: Kate Holt/UNICEF.

Det har alltid legat mig varmt om hjärtat att hjälpa andra. Vare sig det gäller natur, djur eller människor som far illa. Sen har jag absolut inte det kapitalet som möjliggör att jag kan skänka pengar alltid, eller till alla de organisationer jag vill stödja. Men jag gör så gott jag kan.
För att ta några exempel;
Jag är medlem i WWF, världsnaturfonden.
Jag skickar inte många julkort men de jag skickar kommer från Vi-skogen.
Jag skänker sporadiskt pengar till Läkare utan gränser och UNICEF.
Begagnade kläder läggs på hjälporganisationers containrar...
Liksom som i många bäckar små.

Dessutom - vad köper man till någon som fyller jämt och som "har allt" redan?
Jag planerar att köpa diverse näringsersättningar, myggnät, vaccin och så vidare genom UNICEF varpå man får ett fint gåvobrev att ge till jubilaren. Är inte det fint, så säg?


Svältkatastrofen på Afrikas horn har vi nog alla uppmärksammat. En livsfarlig kombination av torka, pågående konflikter och eskalerande matpriser har lett till svår undernäring i Östafrika och miljontals barn och kvinnor riskerar nu att dö.

UNICEF finns på plats och gör allt de kan för att rädda barnens liv genom att se till att de får rent vatten, näring, vård och mediciner.

Och du kan, precis som jag genom små medel vara med och rädda liv.
SMS:a LIV till 72 900 och skänk 50 kr.
Det räcker till 13 påsar nötkräm mot undernäring eller 29 påsar vätskeersättning. Tre påsar nötkräm om dagen kan vara allt som krävs för att rädda livet på ett undernärt barn. Bara en sån sak, en fjuttig 50 lapp som kan rädda liv. En fjuttig 50 lapp som jag tror att de flesta av oss kan avvara. Även vi som själva balanserar på gränsen (med Svenska mått mätt).

Det är ju det som är så häftigt. Alla kan göra något.

I väntan på...


Vi är många som väntar just nu.
Alvin väntar på husse.
Barnen väntar på pappa.
Jag väntar på C.
Mest för att jag vill sätta igång med maten. Mest för att jag vill få tillbaks den där känslan av ledighet, av semester och av att ha hela familjen samlad. Precis som det ska vara.
Till dess tittar vi på när Kajsa boar än mer. Nu har hon dessutom täppt till ingången till sovlådan med en vägg av spån. Hon krafsar ihop en hög med frambenen så det samlas under magen, sen vänder hon sig om och liksom trycker in spånet med frambenen. Hur söt som helst.
Ja vi väntar.
På husse.
På pappa.
På C.
Och på en hel hög med kaninungar.


I viskande, dramatisk ton.

Jag har ingen aning om någonting egentligen och bara det konstaterandet är en trygghet i sig. Jag kan det jag kan precis som alla andra. Jag uttalar mig om mina känslor, mina upplevelser, mitt liv och om det jag vet något om. Om allt annat tiger jag som muren.
Jag vet egentligen inte alls vad jag svamlar om just nu... inte det heller har jag någon aning om. Mer än att det är en trygghet i sig. Att veta att jag inte vet.

Och när jag nu sitter och redigerar mitt manus har jag kommit till sista sidan och startar om från början. För jag vet inte något om någonting. Varför jag inte heller vet hur man skriver en bok eller redigerar densamma.

Vad jag däremot vet är att jag vet om jag tycker om flödet i orden om jag läser dem högt för mig själv. Sammanvävningen blir så mycket mer tydlig då. Kräver små justeringar än här, än där. Jag hör så bra var det fattas ett ord, en mening, eller var ett ord i stället är överflödigt.

Så det är vad jag sysslar med nu. Jag högläser mitt manus för mig själv i en lätt viskande, dramatisk ton. Det går bra det här, även om det är tidsödande - och ni vet ju, jag och det där tålamodet är inte vänner. Vi är ingenting med varandra.

Samtidigt skulle jag aldrig i livet våga skicka in mitt manus, så det spelar ingen roll om jag har tålamod eller inte att dröja mig kvar vid det och göra orden perfekta. För jag har inte modet att släppa det ifrån mig.
Ännu!

söndag 14 augusti 2011

Bilder i fokus, del 10


Det här gör mig glad.
Egentligen är det en omöjlighet att samla all min glädje i en enda bild. Det finns så mycket som gör mig glad. Från nästan banala små ögonblick till stora saker som knappt ens går att ta på. En virkning, en kaffedrink, djuren, naturen, livet... Men barnen, de är mitt allt. Utan dem vore min lycka inte hel.