söndag 31 juli 2011

Bilder i fokus, del 2


En favoritpryl, ett måste för mitt välbefinnande. Virknålen såklart, den som kommer i så många olika skepnader. Några pytteyttesmå, andra tjocka som lillfingret. Har jag inte en virknål nära tillhands förvandlas jag lättplätt till någon form av ilsken bridezilla med enda skillnaden att jag redan är gift (men bara för att dra en liknelse som gör att ni förstår att en favoritpryl är en favoritpryl, ungefär så).
Om vi tar en öde ö som exempel.
Jag har strandat där och får välja tre personer som ska dela mitt ö-liv innan vi sedan blir räddade av sjörövare och blir förda till fastlandet. Tre personer, my djeez, det hade jag aldrig klarat av. Jag menar... jag har tre barn punkt och slut. That's it. Tre barn och kvoten är fylld och det går ju inte. För såklart vill jag ju att C ska vara med också. Och en bunt med härliga vänner. Jag hade aldrig kunnat bestämma mig. Men okej... barnen hade naturligtvis fått spendera den där tiden på ön med mig, för de är mina tre viktigaste personer i livet.
Men så kommer vi till tre prylar.
Lite enklare.
En virknål, ett garnnystan och min kamera. Sen klarar jag mig ett tag. I alla fall tills de där sjörövarna kommer och för oss till fastlandet igen efter si så där en till två veckors härlig semester (på ett, i alla fall, trestjärnigt hotell).
Ska vi säga så?
Och att C också får följa med.
Fyra... ska vi säga fyra?
Inte fyrstjärnigt alltså... utan fyra personer, tre ting och en öde ö (förutom hotellpersonalen då förstås).
Nåt sånt.

Och ni minns va, min viktigaste pryl?
Virknålen!

Jag borde helt enkelt äga en garnbutik med stick/virkkafé... eller vara slöjdlärare (men det har jag ju redan ältat).
En viktig pryl helt enkelt, den där virknålen.

Bilder i fokus.


En lista på 30 dagar ger 30 bilder i en följd. Först ut är självporträtt och det är ju det som är det lite läskiga. Avskalat, rakt på. Min skönhet sitter i ren klyscha på insidan och fastnar sällan på bild. Men jag tränar på det. Inte att låta den fasta på bild kanske, men att våga. Visa bilder på mig. Trots allt. Och nu snackar vi väl återigen om den där självkänslan. Och vem bestämmer egentligen vad skönhet är - om inte just självkänslan her/him self?! Jag är nöjd med mig själv. Jag tycker om mig själv. Och min självkänsla är bra mycket starkare i dag än för några år sedan. Men när det kommer till att visa bilder på mig själv hoppar hin håle automatiskt upp på min axel och viskar icke så fullt rumsrena ord i mitt öra. Det är inte alls särskilt snällt men jag jobbar på att finna en strategi att ta ner den där varelsen på jorden och tygla den milt men bestämt.
Det är nyttigt för mig. Som egoboost ungefär, bestämmer jag.

Nu regnar det förresten.
Jag som hade tänkt hänga ut massvis med tvätt på tork.

UPDATE.
Nu skiner solen igen - tvätten åker ut.
Och här kommer listan med de 30 dagarna, så som Diana efterlyste.
Dag 1 - Självporträtt
Dag 2 - Favoritpryl
Dag 3 - En familjemedlem
Dag 4 - Min hobby
Dag 5 - En gammal bild
Dag 6 - Tema grön
Dag 7 - En bild som jag aldrig har lagt upp
Dag 8 - En favoritbild
Dag 9 - Dagens
Dag 10 - Detta gör mig glad
Dag 11 - Tokigt
Dag 12 - Min vardag
Dag 13 - Tema ljus
Dag 14 - En vinterbild
Dag 15 - Kärlek
Dag 16 - Självporträtt i svartvitt
Dag 17 - Ett ögonblick
Dag 18 - Känslor
Dag 19 - Här bor jag
Dag 20 - Tema olika
Dag 21 - När jag var liten
Dag 22 - Mitt beroende
Dag 23 - En sommarbild
Dag 24 - Detta gör mig glad (favorit i repris)
Dag 25 - I all hast
Dag 26 - Detta skrattar jag alltid åt
Dag 27 - Tema två
Dag 28 - Väder
Dag 29 - Senaste bilden på mig själv
Dag 30 - Valfri bild


Det finns inga känslor, massvis med känslor.

Tips: Bara följ den här tvärgatan upp från Storgatan så ligger det en underbar loppis på höger sida.


Jag förstår inte varför jag inte tidigare har sett I rymden finns inga känslor för den var så där bra ni vet, med en humoristiskt allvarlig känsla. Helt perfekt för mig som älskar att analysera och känna in. Lite grann krypa in under skinnet i filmen för att förstå precis allt som går att förstå.

Att den sedan är inspelad i Sollefteå, Kramfors och lilla Nyland gör inte saken sämre. Tre underbart fina platser där vi har anknytning, där släkt och vänner bor och dit vi längtar varje år. C som är uppvuxen där satt och guidade mig genom filmen. "Nu är de där, där bakom bodde jag. I de där gula hyreshusen..." "Bakom pizzerian, menar du, där vid hembygdsgården?" "Det där är Nipvallen, och titta, det var där, alldeles ovanför som vi..." "Var det inte där vi köpte vår trasmatta, i loppisboden ovanför?"; avbryter jag och till och med jag, med mitt dåliga lokalsinne känner igen mig.
Gågatan, biblioteket, bron, söta färghandeln i Nyland...
Underbara film.

Underbara humoristiska allvarliga film om aspergers syndrom, om kärlek, bröder, vänskap och massvis med känslor. Utom i rymden förstås.

lördag 30 juli 2011

Mitt motto,

Mitt motto är att ingenting är omöjligt, eller mer precist; if you can dream it you can be it - och baske mig att jag ska bli textillärare en vacker dag. Just nu känns det dock rätt hopplöst, som så mycket annat jag med iver vill ta mig för. En enkel väg, vem sa att det skulle finnas såna? Nej, vill man nånstans får man kämpa sig dit. Det går, på något sätt, nån gång.

Det finns slöjdlärarutbildningar bland annat vid Göteborgs universitet. Där blir man behörig att undervisa i slöjd i år 1-9, vilket låter fantastiskt bra. Dessutom får man kompetens i ytterligare två ämnen, men... utbildningen är på 270hp och så länge till kan jag inte gå i skolan.

Jag får en grund att stå på i och med min grundlärarutbildning med inriktning mot arbete i fritidshem. Jag får 30hp i slöjd (vilket inte är alls mycket i sammanhanget) men som ger mig behörighet att undervisa i slöjd i år 1-3.

Det finns fristående kurser, somliga under terminen, andra under sommaren. Somliga på distans, andra på campus.
Det är den vägen jag planerar att gå för att öka min kompetens från 1-3:an till 1-6:an.
Hur, eller ens om det är möjligt, om det är rätta vägen eller om vägen till och med faktiskt blir stängd - det vet jag inte ännu.
Men att... en dag. Jag som textillärare, det kan jag se så tydligt i min dröm att jag faktiskt kan ta på den yrkesrollen. Jag ser mig själv i en yrkesroll för första gången någonsin. Jag har aldrig varit så säker förr.

If I can dream it. And I do.

(Fast jag blir så otålig och går ner mig så när jag möter motstånd, även om jag försöker övertyga mig om sanningen och kraften bakom mitt motto).

Materialet, färgerna, livet...


Vet ni, jag repade upp det lilla jag kommit på de virkade shortsen i går. Igen! Det blir ju lätt så när man som jag modifierar mina egna mönster, att ibland flyter det på nåt vansinnigt fantastiskt bra och ibland blir allt bara fel. I stället stegade jag beslutsamt in på en garnbutik eftersom jag behövde fylla på garn till bikinibyxorna - men kom i vanlig ordning ut därifrån igen med mer garn än vad som var planerat. Det går liksom inte att slita sig från de olika strukturerna, materialet, färgerna, livet... allt i de där nystanen av olikheter.

Bikinibyxorna repade jag förresten också upp, så det så!
Det blev i alla fall en värmande tevetoffel av det där gammelrosa fluffgarnet som jag inte kunde motstå och som jag länge stod och vägde i handen och funderade över vad det ville förvandlas till. En sjal, en halsduk, vantar eller tofflor? Och tofflor blev det. Eller en i alla fall. Den virkade nästan sig själv och nu blir det spännande att se om dess maka virkar sig lika enkelt. Jag skrev liksom aldrig ner mönstret.

Nåväl.

Nu är jag igång med de där shortsen igen som bestämt blir ett par nätta solbadar-shorts, nåt sånt. Fast om jag envisas med att övergå från att virka fasta maskor till att helt plötsligt virka stolpar får jag ju äran att repa upp alltsammans igen.

Jag tror att jag ska fokusera lite bättre.

fredag 29 juli 2011

Catwalk.


I nätt sommarklänning och 'klackeskor'.

Klamp klamp klappetiklamp hörs det på trädgårdsgången och jag tror först att vi har fått besök igen, så som i förmiddags men nej, det är visst 'bara' Masi som catwalk:ar.

Dagens suck.

*Struntade i att fylla på med spolglans i diskmaskinen trots att lampan lyser rött (slarvmaja).
*Börjat virka bikinibyxor (äntligen - eftersom överdelen varit klar i flera månader) - suck, så tar garnet slut halvvägs.
*Börjar i stället virka de där shortsen som jag började med för ett tag sen men sedan repade upp eftersom jag tyckte att de var sånt evighetsprojekt (och jag är ju så otålig). Men nu är jag där igen och virkar på dem - jag är nog inte riktigt klok trots allt.
*En fluga håller på att irritera mig... eller vänta, de var visst tre stycken! Och flugsmällaren ligger flera meter härifrån. Orkar inte resa mig. Dessutom träffar jag aldrig ändå.

Hepp.

Får väl fortsätta virka på de där shortsen då. Se vad långt jag har kommit!


torsdag 28 juli 2011

Det här med sängar och pottor och sånt.



När Kalle bodde i sin inomhusbur under vinterhalvåret använde han sig rumsrent av sin potta, den vinröda hörnplatslådan. Så snart han flyttade till sin utebur fick han dock för sig att rata denna modernitet och kissa "på dass". Han tycker väl att han är på semester i någon primitiv stuga kan jag tro.
Nåväl.
I stället för att ha Kalle lekandes med sin potta ställde jag in den i Kajsas bur för att se om hon föredrog potta framför dass.
Men... ja... ni ser ju själva.
Kajsa blev oerhört glad och tacksam över den fina säng hon fick!
Och det känns alltid så varmt om hjärtat när man kan glädja en söt liten kanin.

Att pyssla- och pysslas om.



Det är något alldeles speciellt härligt med sommaren. Att man kan gå i tunna lätta sommarklänningar och exponera så mycket hud som möjligt. Som att hamstra solenergi att portionera ut över resten av året. Och samtidigt som vi njuter av att pyssla- och pysslas om vårdar solen oss lika ömt. Också där vi tagit tillflykt i den svalkande skuggan låter solen sitt ljus uppfylla oss i varje liten cell. Det gör mig glad och pigg och energisk... fast jag sitter i fosterställning i soffan in på sena natten när vi kör filmmaraton. Det märks att vi närmar oss augusti. Det märks att det blir mörkt tidigare om kvällarna nu. Det enda som får mig att hålla mig vaken är just denna fosterställning, att C då och då snärtar till mig på låret och att jag tar lite av den där lagrade solenergin och strör över mig.

Så är jag inte van att sitta uppe till halv två om natten heller.
Kan vara en av anledningarna till migränen när jag tänker efter.

Ännu en dröm.







Familjen spelar krocket och för mig är det alldeles förträffligt skönt att bara sitta i solen och se på. Och njuta. När man tänker efter är jag nog snarare en kattmänniska än en hundmänniska (fast nu finns det ju inga allergivänliga katter) fast såklart allra helst en hästmänniska. Eller alla tre på samma gång. I vilket fall är det fasligt skönt där på det solvarma gräset. I lugn och ro.

Apropå inget särskilt...
Masi har bestämt att hon ska ha en cykel, en röd och nu har hon tydligen i tanken beställt en också för hon gör ideligen små lovar ut genom ytterdörren för att se om lastbilen som ska leverera kommit än. Det är inte bara jag som drömmer här hemma.

Nej, nu ska jag mota bort den där lätta migränen som lurar bakom vänstra ögat och svälja illamåendet som hör till. Jag har några gamla, slitna fönster att ta hand om.

onsdag 27 juli 2011

Virkat till nyfödd.


I dag är det för varmt för att göra just ingenting. Eller någonting.
Trots det faktum har jag klippt ännu en häck och kan därmed meddela att det är trevligare att klippa buskar i sommarklänning, regnboots och duggregn än i sari, flip flop och solgass. Jojomen, jag är ingen värmetörstande krabat inte. Varför min dröm om Alaska eller Skottland faktiskt inte är så fel. Förutom kanske den lilla parentesen att det bor grizzlybjörnar i Alaska. Kvar har vi då Skottland och varför inte bli fåraherde där på de vidsträckta herdarna? Jag, några får, min herdehund och mina hästar och höns.

Jag har virat klar min solhatt för nyfödd och är du intresserad är du välkommen hit för att kika. Där finns också bodyn och bebisfilten - som en hel liten trio om man så vill.

tisdag 26 juli 2011

Min förebild.

Jag slänger in ännu en önskerubrik från Trillingnöten som gav mig många fantastiska rubriker att bita i.


Jag har tänkt mycket på det där med förebilder de senaste dagarna faktiskt. Och på vem jag är och vem jag är på väg att utvecklas till. Vem som så länge legat dold där bakom kronbladen, den där knoppen som sakta vecklas ut. Hur jag letar fram mig själv till vem jag är, vem jag vill vara - och varför jag är och vill vara på det här sättet. Först och främst vill jag vara min egen förebild för det är i mig själv jag ska landa tryggt och säkert och ja, jag håller för fullt på att veckla ut både självförtroende men kanske framförallt självkänsla. Och det är fina grejer minsann. Jag vill klappa mig själv på axeln och vara så in i norden stolt över mig själv, fina fina jag.
Mina förebilder... de är de jordnära människorna som litar till sig själva och det egna värdet, för det finns inget finare hos människor än just den där vetskapen att jag duger precis som den jag är. Dessa människor som är så trygga i sig själva att de aldrig dömer ut någon annan för att den är annorlunda och inte passar in i normen av normalitet. Vi är alla unika. Med dem jag kan vara mig själv, med dem jag blir accepterad, respekterad, uppskattad och omtyckt för att jag är jag - dessa människor ser jag upp till. Dessa människor är mina förebilder. För att de är så äkta. Sen är de väldigt få, dessa människor. Men jag får anta att resten jobbar på att stärka sin självkänsla så att också de kan stå stadigt med båda fötterna på jorden. För ja, jordnära människor är fint. Det är starkt.
Mina förebilder är de som kämpar, de som i stället för motgångar och problem ser kreativa lösningar och ljusglimtar i sina drömmar när verkligheten blir för svår. För den är svår för oss alla, någon gång. Och att då låta sig växa, det går - jag vet, av sig själv. Att lyfta sig själv.
Jordnära ja... bara för att ta ett exempel på en människa jag aldrig mött, men som ändå kommit att bli en förebild för mig. En jordnära människa som verkar öppen och glad och positiv. Den danske bonden!, han i teve ni vet. I Hundra procent bonde. Och det är inte bara för att jag själv när en dröm om att bli självförsörjande bonde utan för att han är precis så där i sin personlighet. Skit under naglarna, glad som rackarn's och så mycket orginal själv att jag för mitt liv inte kan tänka mig att han dömer någon för att den personen inte är som han. Nej då.
Och det är precis såna människor som är mina förebilder. De med båda fötterna på jorden, de jordnära, de med stark självkänsla, de analytiska, de vänliga, icke dömande, de varma, de känsliga, de snälla. Alla de egenskaperna samlade i en och samma person. Det kan inte bli annat än en bra förebild.

Vitmålad spröjs.


När man inte har några pengar kan man än så länge, tills vidare, låta sig bli kär i en dröm. Och när vi går och botaniserar bland gamla fönster i sån där mysig och historisk dammdoft, bland flagnande fönster, spegeldörrar med avskavd färg och otrolig charm, bland järnspisar som allesammans ber att få bli hemkörda till oss och stå i vårt kök och när man ser alla de tingen. Då är man så där alldeles fantastiskt kär och glad i sin dröm.
Vi målar upp ett växthus (till det lilla har vi redan fönster här hemma som bara väntar på den där kärleken, att putsas upp och snickras samman) med vita spröjs och små vädringsfönster. Med en gisten spegeldörr med fönster längst upp, ni vet. Och man kliver in vid gaveln på växthuset och möts av solvarm tomatdoft och alldeles till höger växer ett aprikosträd som vi sått själv från kärna. Och lite längre fram ringlar sig vinrankan upp mot nock och längs med taket hänger de saftigaste gröna druvorna. Det är bara att sätta sig där i hörnet, i rottingstolen och nypa sig en druva, en aprikos eller tomat. Och bara njuta där bakom grönska, doft och vitmålade spröjs. Det är så fint att det inte är riktigt klokt.
Vi har målat upp det, precis som det ska vara i realiteten sen. Någon dag i framtiden dit jag med nöd och näppe kan ge mig till tåls.

Men till dess i kväll, ja i kväll väntar ett nytt Harry Potter-maraton, för jag kommer dödens dö om jag får slutet avslöjat för mig innan jag plöjt igenom minst hälften av filmerna.

Lägga varsamt i startgropen.




Egentligen är det dumt att så totalt ha snöat in på att virka bebisgrejer för alla frågar hela tiden glatt nyfiket om det är en fjärde på gång, men nej. Svar nej. Den enda som är gravid här hemma är Kajsa, rund och god om magen. Själv har jag bara ett sådant vansinnigt behov av att skapa smått och sött och jag tror baske mig att jag ska satsa på en liten randig solhatt härnäst. En som passar bodyn som är helt klar så snart jag skaffat tryckknappar till grenen (och sen finns den till försäljning).
Men jag har annat på gång också.
Jag fyller mitt huvud med sy-och stickprojekt och lägger dem liksom varsamt i startgropen. För nu har jag bestämt mig. Jag ska köra ut den enkla (?) och smarta vägen och inte göra som jag brukar; ta mig an ett alldeles för svårt projekt från start. För även om jag inte är novis i sammanhanget har vi ju den där otåligheten vi snackade om i går. Den som ska lära sig att tyglas.
Och ja, jag har räddat några fönster som ska slipas, kittas, målas och vårdas ömt. Men först... först ska jag börja virka den där solhatten.

måndag 25 juli 2011

Det man kan drömma om.


Jag får såna knäppa infall ibland och så när jag helt plötsligt en ny dröm. Eller nygammal snarare. Att bara flytta iväg, bort. Långt bort till naturen, krispigheten, den höga klara luften, renheten, kylan, djuren och friheten. Alaska... eller någon annan Amerikansk nordstat. Eller Skottland. Jag har aldrig varit där. Så egentligen är det konstigt att min dröm landat just där, geografiskt. Eller så är det inte konstigt alls. I själva verket kanske det är så naturligt och självklart att jag inte ens vet om det. Att det är där jag hör hemma. Mer än här. Jag kan alltid alltid ta Villa Freja med mig. Det viktigaste. Och i mina drömmar går vi alla omkring i varma kläder och skyddande underställ. Vi tältar i naturen bland björnar, fiskar och paddlar kanot i det klara vattnet. Villa Freja ligger i någon liten vindpinad hamnstad någonstans och herregud... jag kan ingenting om Alaska eller USA eller Skottland. Men mina drömmar kan. Och det man kan drömma om, det kan man också vara.

Tygla otåligheten.


Klicka på bilden för att komma till "virkalongen".
I vanlig ordning sprudlar jag av virkidéer. Det enda jag egentligen saknar är tid att skapa allt (och kanske lite pengar att köpa allt garn jag vill ha). När jag snart börjar universitetet anar jag att jag får ännu mindre tid att koppla av med en virkning men jag kan ändå inte hålla mig borta från "virkalongen". Det låter ju oerhört spännande att få mönstret tilldelat mig bit för bit och det ska bli roligt att gissa vad det ska bli för figur.
Om du gillar att virka tycker jag att du ska vara med - du också!

Sen funderar jag på att äntligen ta tag i det där med stickning - en teknik jag är så där halvkass på men vill lära mig som rinnande vatten. På garnstudios hemsida finns små filmklipp för nybörjaren, så jag antar att det väl bara är att sätta igång.
Dessutom borde jag bli vän med otåligheten och lära mig samsas med mina tyger och min symaskin. Jag älskar egentligen att sy (bara det att det tar sådan tid, jämfört med en virkning och jag är ju så otålig att arbetet sällan blir välgjort bara för det).
Jag menar - ska jag bli syslöjdsfröken så ska jag. Och då måste jag vara bra.

Har ni förslag på vad jag kan sy?
Något snabbt, enkelt och roligt för någon som ska lära sig tygla otåligheten (jag kan ju inte bli fröken-som-trampar-symaskinens-tramppedal-i-bott-och-struntar-i-att-pressa-mäta-och-nåla...).

söndag 24 juli 2011

Göra som jag vill.







Jag trotsar det fina duggregnet, drar på mig mina regnboots och stövlar ut bland våta grenar som hänger tungt mot marken. Det finns ingen bättre tid än nu och det är ändå rätt behagligt att stå där och beskära buskarna. Trots regnet. Och trots det faktum att jag är barbent och klädd i sommarklänning under vindtygsjackan. Strunt sak samma om det är mer höstväder än sommarväder. Jag gör väl som jag vill och vill jag beskära buskar i regnväder iklädd sommarklänning så gör jag det. Baske mig.
Och sen går jag inom och sveper in mig i fleece och virkar randigt med bomullsgarner. Det är väldigt avkopplande att bara låta virkkroken löpa.

Och sen då?
Är det någon bra film på teve i kväll tro?


Det bästa med att vara mamma.

en önskerubik som kommer från Trillingnöten, ja det finns i dessa bilder.



Förutom all den kärlek och omsorg man både får och ger, förutom de lena armarna som lindas om ens hals; mamma gå inte jag behöver din trygghet, förutom de där stunderna av skratt tillsammans, av lek, av sagor och fantasi. De där stunderna av utveckling som ständigt poppar upp, stoltheten och känslan. Och på det oron och känslan av att tiden rinner ifrån oss som i den där Abba-sången, det liksom rinner ifrån oss och vi hinner inte allt det vi vill. Det går för fort och det finns ingenting jag kan göra åt det.
Det bästa med att vara mamma finns i mina barn och det går inte att i ord beskriva. Det går bara att uppleva.
Jag är liksom mamma i varje liten por och det är precis vad jag vill vara, utan att för den sakens skull göra avkall på min egen personlighet, mitt eget jag.