måndag 28 februari 2011

Somrigt linne i turkost.


Somrigt linne som jag virkat till min syster. Jag virkar gärna ett till dig också. Du kan beställa och färgkombinera ditt linne i VILLA FREJAS BUTIK under kategorin kläder - dam.

Nu måste jag rusa. Barnen ska hämtas och sedan är det simskola för killen. Fast hela familjen ska med. Bara det att jag inte kan hitta mannens, sonens och äldsta dotterns badkläder. Panik!

Uppehåll... avbrott.

Tillfälligt avbrott. Bestående strul?

Jag blir så trött.
Nej, fel.
Jag blir så ledsen och matt. Fjong så flög marken undan igen och fötterna dinglar i luften. Tack och hej.

Jag får inte får inte får inte jobba i kommunen. Får inte får inte får inte jobba som timanställd inom barnomrsorgen förrän till hösten då jag åter är lärarstudent (på heltid som att det då finns tid att jobba... det är nu jag har tid. Det är nu jag ekonomiskt måste).

Ajabaja för att bli sjukskriven.
Ajabaja för att göra avbrott och inte uppehåll från studierna.
Å andra sidan - hur hade jag kunnat göra annorlunda? Lärarutbildningen görs ju om från och med hösten och det är svårt att ha uppehåll från studier som snart inte ens kommer att finnas. Ett avbrott kändes mer logiskt. För avbrott var ju vad det handlade om. Skulle jag ljuga?

Ajabaja från att tvingas säga upp sin tillsvidareanställning och undanröja all möjlighet att jobba i kommunen.

En föredetta långtidssjukskrivens olönsamma kamp att ta sig ut på arbetsmarknaden igen. Jomenvisstserrö. Du kan ju alltid söka dig till grannkommunen nu när du inte får lov att jobba på en skola två minuter bort. Det är väl fint. Att man som "skadat gods" utan bil ska ta sig till grannkommunen för att jag har för många las-dagar för att jobba i min egen.

Fjong åker marken undan. Fötterna dinglar och jag vill skita i allt. Precis allt.
Även om jag intalar mig med varje liten por aktivt och positivt bearbetande - att det ordnar sig. Runt hörnet finns en lösning. Pengar är inte allt. Det går att leva på luft och kärlek. Say what?

Nee, men faktiskt. Det ordnar sig nog. Det blir bara inte som jag tänkt mig.

Fyra på rea.


Vi hann med att kika hastigt på bokrean i helgen också och vips hade det slunkit ner fyra böcker i korgen och jag fattar ingenting. Menar jag att jag ska hinna läsa skönlitterärt? Två av böckerna är visserligen C's men den där Grisham är jag också sugen på. Men man måste ju unna sig en paus ibland. Byta kurslitteratur mot skönlitteratur. Jag läste några kapitel i Hundraåringen i går och älskar den redan.

Nu är det snart dags att ta tag i dagen. Lilltjejen är redan påbytlad från topp till tå, redan en timma innan vi ska gå till bvc. Mössa, tjockbyxor, skor och hela baletten. Själv tar jag det i vanlig ordning piano för att efter bvc och förskolelämning köra stenhård späkning. Det står plugg i versaler på schemat.

söndag 27 februari 2011

I ett huj.

Först är det fredag igen och sedan går liksom helgen i rasande fart. Nu är det slutet på söndagen. Bara så där i ett huj. Inte för att jag bryr mig direkt. Veckans dagar är lika fina alla sju, fast sanningen är att jag faktiskt gillar vardagar bättre än helger. Så är det och nu var det sagt. Rutiner är något jag gillar skarpt.
I lördags var lillfialotta på kalas och vi andra passade på att utöka vårt fiskbestånd. Två sötvattensräkor, sex guppyhonor och en guldfiskorange hane till dem. Nu är det liv och rörelse i akvariet. Riktigt roligt och rogivande att sitta och titta. Och när snart hela Sverige bänkar sig ner framför Solsidan sätter jag mig väl vid mitt akvarium. Barnen har tittat på Djursjukhuset och ska nu äta kvällsmat. Solsidan ligger läskigt mitt i nattningen.


Jack är förresten no more.
Han heter numer Kalle Kanin. Fasligt mycket lättare att säga. Kalle Kanin. Rullar fint på tungan.

lördag 26 februari 2011

Saturday morning breakfast feeling


Känslorna ligger fortfarande på bott och skräpar någonstans i fothöjd. Undrar så om det fungerar att killa mig under fötterna så känslobarometen höjs positivt. De kvillrande känslorna som jag vill ha bubblande i magen och gärna också i hjärteroten och i leendet. Men så har det inte varit på flera dagar nu - och jag har ingen aning om varför. Jag bara pendlar i humöret så här. Upp och ner och hit och dit. Jobbigt!

Den virkade ugglan kan ni hitta i butiken under kategorin leksaker.

Nu tar jag lördag. Dricker kaffe, diskar, tvättar, dammsuger och betalar räkningar. I kväll blir det melodifestivalen tillsammans med barnen. Många barn.

fredag 25 februari 2011

Nejmen oj som jag lät.

Nejmen så gnällig jag lät då. Det var absolut inte meningen. Suck.

I dag ska jag hämta barnen tidigt. Tidigt. Direkt efter skolan minsann och sedan ska vi ha lekdate och därefter handla fredagsmys. Och sedan ska vi ha fredagsmys. Så det så. Innan dess hinner jag nog plugga lite. Eller så. Det är faktiskt jätteroligt att studera, även om distansstudier emellanåt kan kännas lite ensamt. Kursen mobbning i lärandemiljöer känns så viktig. Just nu recenserar jag boken Inneslutning och uteslutning - barns relationsarbete i skolan. En social kontext man blivit satt i ofrivilligt. En arena man kanske inte hade beträtt frivilligt. Inte så konstigt att relationsarbetet (kan) bli(r) problematiskt.
Intressant.
Intressant fredag. Bort med alla andra känslor. Det är fint. Jag har motivation. Jag ser framåt. Jag. Blivande grundlärare. Mycket mycket viktigt. Jag trivs. Med min framtid.

Fredagens fina kråksång.

Det är tyst i huset när jag vaknar. Förutom Alvin då som tassar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ivrig. Vakna upp ut! Jag hade gärna sovit lite till. Bara lite. När vi kommer ut är Alvin inte särskilt intresserad av att lyfta på benet och när vi kommer in igen möts jag av ett helt berg av smutstvätt och en svårväckt dator. Alvin somnar om. Det är fint. En fin kråksång.

(...) - ett stycke som jag raderat för att jag inte vill. Jag bara är mitt i en känsla. Kanske är jag pms:ig - visst är det fantastiskt att en kvinna alltid kan sopa känslorna under mattan och skylla på pms, eller ännu hellre bli beskylld därom?! Så det gör jag nu. It's da pms. Även om det inte förändrar ett dugg inombords. Det bara låter så fint - hur mår du? Tack bra. Vad är det med dig? Pms! Okej så bra då. Tack och hej.

Distansstudentens för och nackdelar. Andra faktorer som spelar in. Förlorade barndomsvänner. Distansvänner långt bort, några av dem har jag inte ens träffat på riktigt riktigt. Och det ena med det tredje.

Men nu är det fredag och "alla" gillar fredag. Fredag är den bästa dagen på hela veckan. Då får man softa i soffan och sippa på vin. Och dagen efter får man sova länge. Och sedan har man mysfrukost, långpromenad och storstädning. Och sen behöver jag inte skriva nåt mer och i stället bita mig i tungan. För jag är såklart inte ensam. Om att vara...

torsdag 24 februari 2011

Att vara efterklok och bygga upp en stolthet över ett ofrivilligt val.

Att vara efterklok - som jag ogillar det uttrycket. Tja, det beror så klart på vad man menar. Att vara efterklok handlar väl också om att man låter sig begå misstag och lär sig av dessa. Men att vara efterklok - hur sjutton ska man kunna veta i förväg vissa saker? Det är knappast så att man vandrar blåögd genom livet - men ändå händer somligt som man inte kan rå på. Man fattar beslut och väljer vissa vägar i livet som man lite senare upptäcker inte tar en dit man vill. Och att då vara efterklok, så löjligt.

Jag kommer aldrig ångra mitt första högskoleår då jag läste socialpsykologi. Då var intentionen att ta en fil. kand i ämnet, men så kom jag på andra tankar. Jag ville bli lärare. Jag vill bli lärare. Höstterminen -09 läste jag på lärarprogrammet men eftersom jag där och då började falla samman, utan att jag förstod varför, tolkade jag mitt mående som att studierna var fel för mig. Jag läste klart terminen och våren -10 återgick jag till socialpsykologin men kom inte särskilt långt och en sjukskrivning blev ett faktum.

Nu är jag återigen på banan och läser lösa kurser finansierade av avgångsvederlag då jag tvingades säga upp mig från min fasta tjänst på grund av sjukdom.
Men jag måste få jobb. Timjobb så jag kan finansiera våren och sommaren... måste få!

Och sen då... höstterminen. Jag vill hemskt gära, hemskt hemskt gärna läsa till grundskolelärare med inriktning förskoleklass och 1-3. Den är fyra år! Och det räcker inte mina csn-veckor till för.
Hur ska jag finansiera det? Hur?

Jag kan läsa till fritidslärare med en estetisk ämnesbehörighet i 1-3. Den är 3 årig. Men jag vill något annat hellre. Ska jag då vara efterklok och ångra att jag gjorde som jag gjorde? Socialpsykologin ser jag som en ren merit inför kommande lärararbete. Och jag kan inte ångra att jag blev sjukskriven mitt i - och blev förvirrad och valde om. Igen.

Efterklok?

Knappast. Jag vill och ska bli lärare. Eftersom jag inte har något annat alternativ ska jag läsa en 3 årig grundlärarutbildning med inrikting mot arbete i fritidshem. Vad sjutton innebär det? Hur ser arbetsdagen ut?
Jag vill inte läsa en inriktning och känna att jag hellre hade läst en annan, jag vill inte känna besvikelse över att jag nu är "efterklok" - hur jag nu skulle kunna vara det. Jag vill bli fritidslärare och känna stolthet och glädje över det "valet". Jag vill veta vad man gör.

onsdag 23 februari 2011

Mitt namn på.


Jag tycker att det är vår nu. Solen skiner nästan varje dag och jag vaknar tidigare och tidigare om mornarna. Wall-E, vår nyfm tycker också att det är vår och sjunger sina höga toner både morgon middag kväll utan minsta finkänslighet. Vi andra får ont i öronen av oljudet. Vår som sagt och jag väntar med pirr på den där dagen då jag kan inviga min rosa trench med mitt namn på. Bokstavligen.


Till dess försöker jag virka ettpar ugglevingar och läsa om Inneslutning och uteslutningar - barns relationsarbete i skolan och känna igen mig. Hur det var. Hur det är. Och lära vad vi lärare och blivande lärare kan göra. För att förbättra. "Alla får vara med". Och också göra det möjligt.

So long, ugglevingar var det.

Jack the rabbit.


En hermelinkanin eller en blandning? Hur som haver har barnen stuckit till honom en mjuk brödskiva och han har ätit morot direkt ur lillfias hand. En kelsjuk rackare som bor i en alldeles för trång, provisorisk bur. Men det ska vi ändra på. Och han har redan fått motionera i storskruttans rum tillsammans med mig, Masi och Alvin. Alvin vill hemskt gärna leka med Jack. Han tror nog det är någon konstig, missanpassad valp med kanindoft. Eller så.

Dagen har startat effektivt med arla morgondusch, försenad lämning av de två stora i skolan (hoppsan sa), frukost, Jack-motion och ett samtal till vikariesamordnaren - för jag vill veta varför de aldrig ringer. Varför jag inte får jobba. Svaret: jag står ännu inte med på listan! Kan man bli arg eller kan man bli arg? Jag både vill och behöver jobba. Men hon looovar att ringa mig så snart jag kommer med på listan. Hepp hepp. Hopp hopp.

Effektiv som sagt. Svepa kaffe och sedan åka till zookompaniet efter en större bur till Jack the rabbit. Kanske lägga en lite mer profsig make innan också - och på hemvägen hämta upp en kursbok hos min syster varit snäll att lånat på bibblan åt mig. Tack tack... uj uj. Sen hämta barn i skolan - samt ta med en kompis eller två... eller tre hem. Baka kaka, fika kaka, laga mat, äta mat... vojne.

tisdag 22 februari 2011

Hej jag heter Jack, ta hand om mig!


Så det gjorde vi.
En liten låda på stationen med ett vädjande budskap och en liten krabat, alldeles på tok för söt och alldeles för levande för att motstå. Hur kan man? Han fick åka i Alvins hundbur hem, bak i bilen. Och barnen, kanske främst stortjejen som velat ha kanin länge, blev överlyckliga. Jack ska få bo hos storskruttan i hennes rum. C är egentligen allergisk. Egentligen. Kanske får vi vänja Jack att bo ute sen när våren och sommaren kommer. Kanske hör polisen av sig (högst icke troligt förstås - de kunde inte ens hjälpa till när vi helt plötsligt blev med häst. Och någon som ställer ut en låda med Hej, jag heter Jack, ta hand om mig ångrar sig nog inte direkt). Men här får han hjärtansgärna bo, sötaste Jack.

Banduras fel.

Bandura är en gammal räv som kräver sitt kaffe. Tänk att två distanskurser kan vara så vitt skilda åt. Två A-kurser á 7,5 hp. Den ena med uppgifter som kontinuerligt ska lämnas in till vänligt sinnade lärare som rättar och lämnar besked på en dag. Godkänt och väl jobbat. Lite slappt kanske. Inte så mycket mer motivation än att kursen är viktig och en jättebra merit inför framtiden. Och vetskapen om att det finns en B-kurs också. När jag vill i framtiden. Jag vill ha något mer att bita i, en smäll på fingrarna.

Den andra kursen är mer; här har ni en över 1000 sidor tjock och TUNG bok på engelska - LÄS. Inte så svårt språk egentligen, men svenska har jag en förmåga att kunna skumma mig igenom och hoppa över långa stycken. Medan jag i engelska måste läsa VARJE litet ORD och gärna också ränna in på google och få konstiga ord som reinforces översatta trots att jag egentligen vet vad de betyder. Det tar TID. Och jag behöver mer kaffe. Det är inte bara Bandura som kväver mig.
1000 sidor tjock bok som ska läsa i rackarns rasande fart och sedan också gärna sammanfattas i kortform på kollegieblock med spretig handstil med skrivkramp som följd. Och grupparbeten och en tentamen på tid - bara 30 minuter - väntar om hörnet.

Och jag undrar lite grann var motivationen där, i det upplägget befinner sig.

Att jag är motiverad och ser mitt slutmål är egentligen rätt himla ovesentligt i sammanhanget. Vad är meningen med upplägget? Jag kan inte sluta tänka på det, i stället för att fokusera på studierna, och då är det någonting allvarligt som är problem.

Och herregud vad jag tröttar ut er.
Allt, precis allt är Banduras fel. I alla fall i dag, just nu, för stunden.

måndag 21 februari 2011

Stora tabberaset i Villa Freja.


Fyra små ljus. Grattis på födelsedagen älskade Masi.
Minns så hur det var. Vårt första dygn tillsammans för fyra år sedan. På kvällen innan kände jag av att någonting var på gång så i stället för att gå och lägga mig tillsammans med C gick jag och la mig i din blivande stoooora säng i ditt blivande sovrum. Tänkte att C skulle få några timmars sömn ändå. Jag slumrade några timmar men satt mest uppe vid köksbordet och gick fram och tillbaka mellan säng, köksbord och toalett. Och så gick vattnet. Men inga värkar kom. Vi ringde till förlossningen och eftersom de båda andra två kommit i rasande fart fick vi åka in - för koll. Och väl framme fick vi välja mellan att åka hem eller stanna kvar. Barnmorskan lämnade förlossningsrummet med orden; ring på klockan om det är något. Och jag lovar. Dörren hade inte mer än hunnit gå igen bakom henne förrän första krystvärken kom. Och mindre än en timme senare är du född, finaste Masi. Med buller och bång och en förvånad barnmorska. Oj, jag trodde aldrig att det skulle gå så här fort. Du var ju helt smärtopåverkad. Du är som gjord att föda barn! Jo, man tackar.

Och så lilla Masi, som förstås inte heter Masi men kallas för det lika ofta - om inte mer, än sitt riktiga namn. En flicka precis som storasyster, då snart fyra år - och storebror två år hade önskat. Men så bra.
En liten tjej som varit jämförelsevis vildast i magen. Jag kunde sitta i soffan om kvällarna med bebismagen rätt ut på sidan, så mycket kullerbyttor pysslade du med i magen din lilla bus. Och det gjorde så ont att jag många gånger fick putta dig tillbaks så att magen återigen stod ut framåt, inte åt sidan.
Ditt första dygn skrämde du nästan slag på mig också... som du skrek. Skrek, skrek och skrek. Och skrek ännu mer. Jag minns bara en liten bebis med en stor, stor mun mitt i ansiktet. Bara skrik. Så fort du inte fick ligga tätt, tätt intill mig i sängen eller låg i min famn. En snäll barnmorska förbarmade sig över mig vid frukost och gick och bar på dig så jag fick äta i fred.
Så fort du hade somnat la jag dig försiktigt i den där plastbaljan man kör omkring sina små i på bb och försökte smyga på toaletten eller in i duschen - men SKRIK! Haha... Trodde vi hade fått en riktig buse till bebis. Vi delade rum med två andra mammor med varsin liten - som sov hela natten fridfullt och bra... och du och jag gick omkring i korridorerna, runt runt. Och du skrek. Inne på rummet kunde vi ju inte vara, din rackare. Då hade ingen fått sova. Tänk att tredje barnet skulle bli en sån skrikhals, tänkte vi och såg framför oss nattvak och väckta storasyskon. En storebror som precis börjat sova hela nätter och en storasyster som då och då kom upp och la sig i våran säng. Hujedamig, liksom.
Men du skrek väl ut dig det där första dygnet, för lugnare och mer timid bebis kan man leta efter. Två nattmål som sedan blev ett nattmål som sedan blev hela nätter, väldigt snabbt. På så vis vårt "lättaste" barn. Och här är du nu, fyra år och stor tjej. Kärleksfull, busig, sprallig, pratglad och rackarns go.
I dag ska du få följa med en kompis hem och rida. Fast det vet du inte om än... men snart. Lilla hjärtat.


Det är väl klart som korvspad att man ska ha fyra tårtbitar när man fyller fyra år?! Det är inte en svårare ekvation än så. Och den sista direkt från tårtfatet. Det finns ju liksom vissa regler som är helt självklara när man är födelsedagsbarn en hel lång dag.

söndag 20 februari 2011

Vinnaren - sadelskydd.


Jag höll tummarna för er alla. Vinnaren blev Malin!



Hipp hipp hurra och grattis. Maila mig din adress så får du snart ett paket med posten.
Och ni andra som inte vann - ni kan kika in i min butik. Bara ett litet tips. För jag älskar att virka...

Sadelskyddet är virkat efter mönster och konstens alla regler. Men när jag testade på min mans cykel var det för litet. Så jag fick repa upp och göra om efter eget hitt-på. Jag hoppas det passar Malin.

När jag fyllde fyra år.


Grattis lilla hjärtat. Var förstås uppe med tuppen i morse tillsammans med sina syskon, men var så väl medveten om att hon skulle ligga och "sova" så vi fick sjunga för henne och "överraska". Så när hon hörde att vi kom upp kastade hon sig ner i sängen med täcket över huvudet; godnatt mamma och verkligen låtsassov en bra bit in i ja må du leva!
I dag ska vi äta tårta. Såklart.

Lekplejset.



I går åkte vi med några kompisar till ett lekland. Av förståeliga skäl var barnen inte still många minuter, förutom möjligtvis när de fikade saft och glass. De här är de enda bilder som inte blev suddiga eller där andra barn syns.



På väg hem köpte vi ett stim sebrafiskar och två fläckiga pansarmalar till vårt nystartade akvarium. Fint, spännande och rofyllt att titta på. Nu ska vi bara besluta oss för vad för fiskar vi vill utöka med så småningom.

fredag 18 februari 2011

Två sidor av ett hjärta.


I julas virkade jag ett rött. Och nu, inspirerad av Emmas hjärtan i vårfärger med mönster från Garnstudio knåpade jag ihop ett jag med. Men i stället för att virka en baksida gjorde jag två framsidor. Bara att vända - och vips har jag en grytlapp i lite dovare höstfärger i stället.

I skogen.


I skogen hittade vi en jättepöl - värsta skridskobanan att halka runt på. Perfekt. Uppställning. Smile.


Vi har köpt en 15 meters spårlina som vi premiärgick i går. Inte helt lätt att använda, även om det var kul. En liten yster busig bälsboll i ena ändan. Och så jag då, stapplandes i den andra. Perfekt sätt för Alvin att få extra motion när inte matte klarar av att gå raskt och länge just nu. Sen ska linan självklart användas för sitt endamål också - nämligen sök och spår. Inte helt lätt dock, som sagt, att använda bland sly och snår och träd. Här hjälper stortjejen till att trassla loss runt ett träd.

Är du van användare av spårlina?
Har du i så fall några bra tips på träning..?

torsdag 17 februari 2011

Att drömma sig bort.

Fjärilarna fladdrar till så det kvillrar i magen när jag drömmer mig bort med solresor. Tänk att få byta den kvarvarande snön mot soliga byar fastklistrade längs bergväggarna med utsikt över glittrande hav. Tänk att få färdas längs den vackraste panoramavägen någonsin. Tänk att få visa mina barn det jag som artonåring fick ett smakprov på där på bussen mellan Pompeji och Rom. Ett smakprov jag vill kunna ta ett ordentligt bett utav. Jag är alldeles säker på att smaken är mild och god och alldeles, alldeles underbar. Tänk att få andas Italien och smörja upp min ringrostiga italienska. Tänk att få ge mina barn det de drömmer om.

Mamma, vi har aldrig flugit och vi har aldrig åkt båt, det måste vi göra! säger liten tjej, 4 år på söndag.

Ja, det måste vi göra. Och hade jag kunnat råda bot på det hade jag gjort så för länge sedan. Lilla gumman. Tänk om. Då skulle vi ta flyget ner och sedan ta båten över till Capri. Den ön har jag alltid velat se. Och så ska vi sjunga Där små citroner gula, växa uppå land för fulla halsar, trots att jag varken är säker på melodin eller texten. Det spelar liksom ingen roll. För då har vi fått uppleva vår dröm. Där i Sorrento. Och jag är helt säker på att mina vintertrötta leder hade vaknat till liv. Där i värmen någonstans. Tänk om.

Att segra utan att ta strid.

Allting är inte alltid som man tror. Ytan kan spegla en version och sanningen kommer sällan i en skepnad. Du har din sanning. Jag har min. Det är när vi kan mötas i samförstånd och acceptans vi kan umgås och må bra tillsammans. Och när inte det går, när allt förändras, då är det enda rätta att vara sann mot sig själv. Och gå. Man måste inte umgås trots blodsband. Ta din seger och för den till ditt hjärta och jag lovar att du kommer må tusen resor bättre än att försöka hålla fast vid en relation som är destruktiv, hur gärna du än hade älskat. Hur gärna du än hade velat umgås i en fungerande och bra relation. Hur mycket du än saknar och sörjer - det som var eller det som aldrig varit. Det där önskvärda. Den där tomheten. Men ändå, du kommer må tusen gånger bättre. Lätta ditt hjärta även om dina ord inte når fram. Även om du får höra hur fel du har, hur fel du tänker och får berättat för dig hur du egentligen tänker och menar. Hur alltid hänger ihop och vad som är sanningen, den "enda" sanningen. Hur hela du är fel. Du har lättat ditt hjärta. Och även om dina ord inte kan tas emot har du din seger. Att segra utan att ta strid. För när inga ord biter, då har du bara din egen lycka kvar - och din sanning. Och dem måste du vårda ömt.

Jag saknar och älskar det som var fast aldrig blev. Jag drömmer om. Men jag är lycklig. Utan min seger hade jag aldrig nått hit. Jag hade aldrig blivit av med min psykiska trötthet. Jag hade aldrig kunnat möta mig själv. Och jag hade aldrig klarat av att ha dörren öppen mot en önskad förändring.

Jag önskar.

onsdag 16 februari 2011

Vad jag hittade på.


Började virka på en grytlapp, samma mönster som den jag gjorde i julas, fast i pastelliga vårfärger i stället.


Provade mina nya treggings från HM.


Fick fram ett skrattretande resultat på en balettsko. Det här duger ju inte.


Och provade ännu ett par treggings samt lyssnade till hur militären övningsflög bullrande över vårt hus.

Ja, så har jag pluggat också. Ungefär som vanligt med andra ord.

Vad ska jag nu hitta på?


Gos, kram, mys och skratt.

Och jag behöver något nytt att virka. Men jag kommer inte på vad. Vad?
Det kliar i fingrarna av skaparlust men så kommer det inte ut något kreativt från hjärnan ut i fingrarna till virknålen och garnet. Typiskt!

tisdag 15 februari 2011

Tävla om ett virkat sadelskydd till din cykel.




Fasligt rolig att virka men eftersom jag inte äger (eller jo det gör jag, men jag använder den inte) någon cykel så hamnar sadelskyddet i min lilla butik - och dessutom kör jag på en liten tävling just för att jag är så givmild så här dagen efter alla hjärtans dag (det där var ju inte sant, men ändå).
Det är ju vår snart för sjutton gubbar - och dags att putsa upp cykeln (om du har någon) och pumpa däcken. Däremot kan det vara lite kallt om baken så här års. Varför inte delta i en utlottning om ett sadelskydd i läckra vårfärger - värde 60 kronor?

Kör hårt och lycka till.

måndag 14 februari 2011

Mangochoklad.


Ät och njut. Det gör jag. Mitt i veckan. Så var det med den hälsoaspekten och goda exemplet. Skäms jag? Nee. Jag njuter.

söndag 13 februari 2011

Ute i solen.






Somrigt linne.


Mönstret är från Garnstudio.

Mitt senaste virkprojekt, en beställning jag fick på ett linne är nu klart. Nu ska jag börja virka ett sadelskydd till en cykel. Inte för att jag själv har någon cykel men för att det ser så roligt ut att virka ett sådant. Virkcravings!

Cupcakeflicka.


Vi slår två flugor i en smäll i dag. Det blir inget av den inplanerade lekdejten. Den här lilla munsbiten är förkyld och har förhöjd temperatur, utan att vi för den sakens skull kallar det feber. Och pigg som en lärka är hon, men ändå.
Och lekdejten fick natten till i dag ett litet syskon. Stort grattis!

Vi får ha det skoj här hemma i stället.

lördag 12 februari 2011

Rosa vår.


En klassisk men trendig trench är så fint. Den här med puffärmar som söt detalj står högst upp på min önskelista nu i vår.

Smaker som gifter sig.


I vanliga fall är jag inte förtjust i whisky förutom en liten liten skvätt i en irish då och då. Men det här! En bit len, rund och god Chevrette mature mot gommen och en liten sipp på whiskyn - vilken smaksensation. Vilket bröllop. Ett riktigt äktenskap som känns stabilt och hållbart. De lever lyckliga i alla sina dagar.
Det var vad som fick bli fredagsmyset här hemma sedan barnen gått och lagt sig efter Let's Dance i går.

Och i dag är det ett underbart väder och det spritter i kroppen efter att få komma ut på en riktigt rejäl långpromenad i skogen. Det blir det inget av.
Däremot blev det kaffe i solen och långkast med tennisbollen så Alvin fick jobba hårt och glatt en stund. Både med motion och med sök när bollen då och då försvann i en snödriva eller bakom en vedhög.

Och kaffe i solen... det betyder att det snart är vår.

fredag 11 februari 2011

Dag 26. Mina rädslor.

Som förälder är man alltid orolig. Rannsakar jag mig själv finns det tusentals saker som jag är rädd för. Som att vakna upp och inte ha något kvar att vakna till, till exempel. I vår stad finns en svartklädd ensam gestalt som förlorat både man och barn i en bilolycka där hon själv var den enda överlevande. Överlevande? Och hon går där i all sin förtvivlade ledsnad. Bara hon.
Men jag tänker inte så för då skulle jag bli knäpp. Jag kan inte gå runt och tänka på allt som kan hända.
Fast jo, jag är rädd, eller mer orolig egentligen - och det för barnens skull. Alla faror som lurar. Men inte tänka, inte tänka på det... Det finns ändå i bakhuvudet hela tiden och gör att jag skyddar sunt och förnuftigt. Det jag kan under hökens alla vingar kom - ni minns den där leken. Hönsmamman som ropar på sina kycklingar och en hök som en hotande fara. Den där leken man hade på gymnastiken på lågstadiet.

Men jag är grymt mörkrädd.
Jag vet inte vad jag tror ska gömma sig där i mörkret. Våldtäcktsmän, mördare, spöken eller gastar. Någonting. Och det gör mig rädd.

torsdag 10 februari 2011

Ett förföriskt namn och en växthusdoft.

Jag sitter och virkar ett somrigt linne i mildaste turkost, smuttar på ett glas rött och pratar växthus med mannen. Ett växthus som ska dofta friskt av tomat när man öppnar dörren och kliver in och som inrymmer både gurkor och druvor i gröna klasar. Så kan vi stampa vårt eget vin sen eller bara nypa en druva i förbifarten.
I vår ska vi odla. Vi har köpt hem fröpåsar och planerar trädgårdsland och pallbackar - inget växthus. Än. Mangold, tänker jag. Det kan användas som spenat (bladen) och som sparris (den rödskimrande stjälken) och låter dessutom fantastiskt gott och drömmande. Mangold, smaka på det ordet och klara av att motstå det underbara däri.

Och när vi ändå planerar så planerar vi vidare ett fyraårskalas. När jag fyllde fyra år fick jag en gåva av min far. En rosa klänning med Hello Kitty på. En Hello Kitty-docka? En Hello Kitty-dator? En prinsessklänning?

Läckra skinnshorts

Kenza Shorts SEK 995, Jofama - NELLY.COM

Snyggaste skinnshortsen från Nelly hade jag inte tackat nej till. Läckra att bära över tunnare strumpbyxor eller leggings, varför inte i spets? Barbent är mer tveksamt. Celluliter är ett handikapp.

Belöning


Så nu var det gjort. Jag fick mota bort min envishet och krypa till korset. Jobbigt då, jag hatar nålar och de där är ju så tjocka. Och ont gör det också. Men det ger en nästan omedelbar belöning - nåja. Efter några dagar i alla fall. Oerhört skönt nu när det är gjort.

Nu måste jag skutta in i duschen. Det är snart dags att hämta hem skolbarnen och lilltjejen ska plocka med sig en liten vän hem. Det ska bakas sockerkaka av grannens fina hönsägg som skimrar i grönt och brunt. Så gott med ägg från frigående höns.

onsdag 9 februari 2011

Dag 25. En första...


Neej, rosorna har ju ingenting med texten att göra.

En gång är ingen gång, två gånger är en gong-gong som min magister på mellanstadiet sa. Eller majje. Eller lärare. Man säger väl lärare numer? Eller benämner vid namn? Min majje Jan. Han sa i alla fall så och det ligger väl något i det även om jag inte förstod det då. En gång kan man ofta förlåta, ännu en gång ser man kanske inte på med lika blida ögon. Eller en gång... en första - ett första skov. Jag hade mitt -96 eller -97 och för alla inblandade var det en första gång, en gång - ingen gång. För alla inblandade utom jag förstås. För mig var det en första - något som gjorde förbannat ont. Och som inte sågs på med blida ögon.

Förlåt att jag väljer att fokusera på min reumatism nu, men det blir lätt så när hela kroppen känner sig sjuk och jag har ett knä som inte går att få rakt hur gärna jag än hade velat. Ett knä som gör ont, är stelt och svullet och svagt. Då fylls hela jag med det svarta förpestade utan att för den sakens skull blir självömkande eller bitter. Eller jo, bitter blir jag. Men jag kan, om jag vill, lägga fokus på annat än smärtan för en stund. Det går. Jag har pluggat i dag.

En gång var ingen gång och att det ens kunde vara reumatism var det ingen som ens anade. Utom jag. I stället trodde de att jag hade inflammation i handleden för att jag spelat piano. Jag som inte ens kan ta en ton rätt och inte spelat piano sen jag slapp ifrån det i mellanstadiet. Och skovet inträffade när jag gick på gymnasiet. Men jo, det var för att jag hade spelat piano och en gång var ingen gång. Den där första gången.

Men sen. När jag några år senare fick ett nytt skov, den här gången i mina knän och de uteslutit att det var nåt med menisken. Då börjades det prata och undras och funderas. Och en gång hade helt plötsligt blivit till den där gong-gongen.

Och nu, flera år senare. Med en diagnos och med skov som kommer tätare nu än i början. Ja, då lever jag i den där gong-gongen med buller och bång. Varesig jag vill eller inte. Det är inte alltid en första gång inte är en gång. Men det hade varit tacksamt. Tacksamt om det inte rullat på.
Men man kan inte hejda tiden.

Och jag ska minsann få rätat på knäet någon gång. Någon dag. Snart.

Min gång, en gång. Ingen självömkan, inget tyck synd om. Men en gång. Och bitterhetens sura smak. Det är livet. Och jag gillar mitt liv. Trots allt.

Död åt begränsningar

Jag skulle vilja skriva något klokt och kanske lite poetiskt eller gripande men jag har inte verktygen... Jag känner mig mest bara ledsen. Och det är inget bra.

Jag sitter och funderar över det här med begränsningar. Om man ska se dem som så. Begränsningar, hinder omöjliga att forsera? Eller om man ska fyllas av att jävlar anamma och en fighting spirit och skrika hell åt alla begränsningar och köra sitt race ändå. Fullt ut och hela tiden. Även om den fysiska orken inte räcker till så kanske ändå den psykiska gör det? Och där finns inga begränsingar. Eller?

C har fått stå för långpromenaderna med Alvin den senaste tiden. Själv har jag linkat runt lite försiktigt och mest kastat pinnar i trädgården så Alvin ligger som ett vitt ulligt streck längs snön... och numer längs gräset när snön är borta. Men så igår sken solen så fint, liksom i dag, och jag tänkte att en promenad bara skulle göra mitt knä gott. Mjuka upp det lite och ge en chans att sträcka ut senorna. Men så blev det inte. I stället blossade skovet upp på nytt och det blev en haltande kort promenad. Under natten vaknade jag varje gång jag rörde mig. Det finns ingen styrka i knät eftersom leden och senorna är inflammerade och jag måste lyfta benet med hjälp av det andra benet eller med hjälp av händerna.
Medicinen är som pest eller kolera. Pest om jag äter den, för då ballar min mage ur - och skovet försvinner inte, det bara blir lite mjukare i knäet. Kolera om jag inte äter för då blir knäet stelare och det tar längre tid att bli bra. Och jag har satt mig på tvären och tjurar och vill inte ränna hos doktorn och få sprutor och leden tappad på vätska. Det gör ont, även om det hjälper. Sen. Men fy fan... nej, jag vill inte. Jag lovade mig själv att aldrig mer hamna i ett skov - men... begränsningar. Jag vet att jag är tjurskallig och tillsist kommer hamna hos doktorn ändå och tacksamt se leden tappas på vätska och sedan fyllas av kortison, min räddare i nöden. Men det är ett nederlag för mig. Hur dumt det än låter.

Jag har en hund jag vill ta långpromenader med. Riktiga powerwalks. Han har energi så det heter duga, den lille. Och jag vill ut i friska luften och kämpa upp flås och bygga kondition och muskler.
Jag vill återuppta min ridning.
Jag vill kunna bära in ved till kaminen och jag vill kunna dammsuga mina golv.
Jag vill dansa och busa med barnen och jag vill kunna lyfta ett ben utan att behöva ta hjälp av ett annat eller av mina händer.

Det är inte synd om mig. Min reumatism är till exempel ingen dödlig sjukdom och jag är lyckligt lottad i många avseenden. Men jag är begränsad. Om än inte psykiskt så fysiskt och jag vet inte vad jag ska göra.

Mitt jävlar-anamma-jag vill ringa ridskolan, komma med i en grupp och peka finger åt doktorn. Skita i fakta, i begränsningar och börja rida igen. Redan nu. På studs. Kan man göra så?
Död åt begränsningar.

tisdag 8 februari 2011

Positiv förstärkning - kaka!


Jag stämplar ut!
Och testar på det här med primär förstärkning. Jag har varit duktig i dag. Duktig flicka.

Är du synsk, lille vän?


Jag låg i halvdvala mellan vaken och sömn i morse och lät tankarna och drömmarna vävas samman. Plötsligt mindes jag med obehag de två gånger Alvin lyckats ta sig ut ur trädgården, ut på vägen. Och vilken änglavakt han hade. Jag vaknade till ordentligt precis innan klockan ringde och lyckades skaka av mig obehagkänslan (så dumt, jag borde i stället tagit till vara på den).

I vanlig ordning släppte jag ut Alvin i trädgården sedan jag sett till att grinden var ordentligt stängd. Och så började jag med morgonbestyren. Han brukar vara ute och springa i trädgården under den tiden. Han nosar och kollar av ägorna. Vi har en stor trädgård så det tar sin grundliga tid men efter en stund brukar han alltid komma och krafsa på dörren eller så får jag ropa in honom när jag gjort färdigt min frukost.

I dag när jag öppnade dörren för att ropa in Alvin stod han på utsidan av grinden! Och det var trafikstockning på vägen utanför. En arg (säkert rädd) kvinna ropade om det var min hund - ta in den då! - som om det var min plan att låta honom springa vind för våg och bli överkörd.
Heller!

Jag har ingen aning om var han tagit sig ut, det måste undersökas och åtgärdas. Livrädd blir jag förstås. Hur många liv har en hund?

Synskheten inom mig, som jag tror alla besitter mer eller mindre, är väl läge att öva upp ordentligt. Och ta tillvara på. För det är ändå ganska häftigt när en tanke eller förnimmelse kommer och berättar om framtiden. Bara jag lärde mig att fånga upp känslan och inte avfärda den.

Synsk eller inte?

måndag 7 februari 2011

Dag 24. Det här får mig att gråta.

Frustrationer vanligtvis. Men så fatta då!

Inombords kan jag gråta för att jag ägnat en hel dag åt att plugga hårt(?) och ändå inte känna mig nöjd med mig själv. Det är säkert något som bottnar i hur jag vuxit upp, något i min omgivning som gjort att jag värderar mig själv först när jag presterar. Så dumt. Och jag hoppas verkligen att jag uppfostar mina barn - och att de lever i en omvärld där de i stället blir intalade att de är bra, precis som de är.

Sedan jag blev mamma har jag också fått mycket lättare att gråta öppet, men vanligtvis inte för att jag är ledsen utan för att jag är rörd. Jag kan titta på ett förlossningsprogram och brista ut i fulgråt när ett barn föds. Bara för att det är så fint. Ja, inte fulgråten då men livet. Födelsen. Jag hade därför aldrig klarat av att jobba som barnmorska även om jag hade velat. Tänk att börja gråta varje gång ett barn föds och inte kunna koncentrera mig på det som är mitt jobb. Det hade ju inte fungerat.

Och jag gråter när barn och djur far illa. Över orättvisor, fattigdom och naturkatastrofer. Öppet eller inombords. Jag är för det mesta en inombordare vad gäller de där känslotopparna; både de ledsna, de romantiska, de rädda... och även de där jublande också antar jag. För den som aldrig släpper ut den ledsnaste ledsnaden öppet kan väl aldrig heller vara riktigt riktigt glad?

Fast nej, jag hävdar tvärt om. Att jag är en enorm känslomänniska. Inombords för det mesta. Men oj vad jag känner känslor. Toppar och dalar och loopar och hela baletten. Det är fantastiskt.
Men visst, jag ska bli bättre på att visa dem. Öppet. Och ja, jag jobbar med min självkänsla. Hela tiden.

För jag är bra. Precis som jag är.

Man blir vad man tror på.


Klok!

Backa lite grann

Man får inte säga till sig själv (eller någon annan) att man är värdelös men det struntar jag blankt i. Jag är värdelös.
Jag har gjort det igen! På exakt samma ställe. Och den här gången har jag inte ens snö och is att skylla på. Bara en växelspak som har svårt att fatta när jag vill lägga i backen - den lägger sig i nåt mellanting i stället - och eftersom jag inte kan det där med dragläge och står i en backe och... ja, i stället för att backa bak uppför den där dumma backen, så glider bilen fram och nosar till minsta tjejens kompis föräldrars bil (tillika äldsta tjejens och killens lärares bil) oh my... Och jag fick så snällt igen be om hjälp att backa och vända runt bilen och sen kom vi alla lyckligt hem. Tack vare...! (Och gissa hur dum jag känner mig när jag ber den person som äger bilen jag just touchat - om än bara likt en smekning - om hjälp att backa).

Jag känner mig som en dum bimbo (förutom att jag inte är någon bimbo) och jag är både arg och besviken på mig själv. Så fruktansvärt dumt.
En bil ska väl backa när man vill och dit man vill? Jag har ju faktiskt körkort.

Tror jag måste ut och övningsköra. Köra på alla platser där mina hjärnspöken ordnar motorstopp eller backproblem åt mig. Alla smala jävliga vägar med risk för möte (vad gör jag då?) och alla idiotiska backar med risk för att fastna i snö och is eller i vännens bil... Allt sånt ska jag öva mig på och sen ska jag också kunna. Jag vill inte känna mig värdelös nåt mer. För jag är så mycket bättre.

lördag 5 februari 2011

En laxmeny


Sushi, magknip, feber, trött - sova.
Ungefär så min fredag och halva lördag kan sammanfattas. Gick och la mig med 37,1 i feber och har nu åter min normaltemp på 35,3. Skönt, även om jag drass med huvudvärk och är fasligt slö.
Här hemma är det lekdejter och tvätt som står på schemat. Snart ska vi fika och nu när jag äntligen hittat mina gamla skolbetyg (som behövs till min vikarieansökan) ska jag sätta mig och virka lite. Det kliar i fingrarna.

fredag 4 februari 2011

Energilös

Men hjälp.
Var tog all min energi vägen? Jag sitter helt hopsjunken och alldeles urlakad. Bara det inte är den där hemska magsjukan som gjort entré. Vi har alla känt oss lite dassiga i flera dagar. Och jag som ska iväg om några timmar måste uppbåda all min kraft att ens tugga i mig min frukost.
Nåja.

Dagen tänker jag ägna åt att fundera över vad jag hade gjort om jag vunnit 52 miljoner. Det är inte en liten summa.
Skulle man ändra sitt liv radikalt? Skulle pengarna stiga en åt huvudet?

Vad skulle du ha gjort med så mycket pengar?

torsdag 3 februari 2011

Korvstoppning

(Nej, jag är inte bra på att ta kort på mig själv...)


Mitt huvud är sprängfyllt av frågeställningar men jag är alltför trött för att orka besvara dem eller ens göra ett bättre försök än att stapla upp allt i en svamlande formulering att skjuta på framtiden. Jag orkar inte! I alla fall inte just nu. I stället överger jag kursen för en annan och tänker sätta mig med tekoppen, juiceglaset och knäckemackorna och läsa i min, över 1000 sidor, tjocka bok i engelska. Om psykologi. Just nu handlar det om betingelser och jag känner igen precis allt jag läser nu från en tidigare kurs. Jag känner igen precis allt nu. Hur mycket jag känner igen när det är dags för tenta är en helt annan historia.

Jag ska försöka lätta lite på trycket i min hjärna. Om det rätta sättet är att läsa psykologi på engelska lär jag få veta snart. Instinktivt säger jag att det bästa vore att bara blunda för en stund, spotify:a och virka på en somrig virkning i turkose och bara vara. Ja, kanske inte blunda och virka på samma gång förstås, men ändå. Låta en lång paus från pluggandet göra sin entré i den tidiga eftermiddagen. Men... jag vet med mig att om jag inte ger allt. Ger järnet. Då kommer jag att skälla på mig själv resten av dagen och avsky mig själv för min lathet.
I morgon blir dessutom en helt (ofrivilligt) pluggfri dag då jag får åka in på "specialvikarieintroduktion" som är för oss som redan studerar till lärare, tar fel på dag och redan gjort två veckors praktik tidigare. För oss som liksom kan glida på en räkmacka en bit längs vägen. För oss som har huvudet under armen och skriver fel dag i almanackan. För oss som ringer ett samtal och ordnar det så förspänt för sig. Inget plugg i morgon alltså - det tar ju en hel evighet att åka någonstans med buss och bil har jag inte tillgång till då. Så... nu får det vara slut med pausen och jag ska börja korvstoppningen igen och längtan efter att min man ska sluta jobbet så jag också kan sluta - så vi kan hämta hem barnen, så jag kan laga kyckling, så vi kan äta middag...

Dag 23. Det här får mig att må bättre.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Eller vad jag inte ska skriva.
Det är allt. Precis allt som fyller mig med lycka, harmoni och kärlek. Barnen såklart. Utan barnen vore jag intet. Allt annat är en bonus.
Hela livet - det innehåller så mycket och en stor del av det får mig att må bättre. Guldkanten på tillvaron. Stunderna. Livet. Allt. Det är väl just det att jag får lov att stanna upp, djupandas och ta tillvara på stunden. Och att jag tillåter mig själv att må bra. Att fånga dagen och hålla den varsamt i handen.

onsdag 2 februari 2011

Att lura en fröken.


Lilltjejen har en förmåga att toklura en av sina fröknar på förskolan. Läraren går på det varje gång. Bara så. Sväljer allt, precis allt.
Härom dagen berättade lilltjejen för alla som ville lyssna att hon minsann ska bli storasyster, joodå. Och fröken, som numera lärt sig att vara en smula misstänksam gällande liten tjejs berättarförmåga, frågade mig när jag kom för att hämta upp lilla lurefaxen.
Ska lilltjejen bli storasyster..? Men nej då, inte alls såtillvida hon inte vet nåt som vi andra inte vet, so to speak.

På väg hem den dagen deklarerade lilltjejen att hon önskar sig en liten syster eller bror - lagom till jul. Då vill hon bli storasyster. Så det så.
Och jo.
Det hinns ju med...
!

Dag 22. Det här upprör mig.

Det finns massvis med livets- och jordens orättvisor som gör mig upprörd. Och somligt som jag engagerar mig i också så gott jag kan - med det jag har. Men tack och lov - för att jag inte ska gå runt och må dåligt ständigt - distansierar jag mig till hemskheter "till vardags" (missförstå mig rätt).
Jag blir inte så lätt upprörd i vanliga vardagen utan mer över de stora sakerna. Orättvisorna. Inte på en utebliven tidning eller att mjölken är slut (om jag inte är i en viss tidpunkt i en viss cykel förstås, men du fattar).

Jubelidiot

Haha, jag är då en komplett jubelidiot. Det var ju inte i dag vikarieintroduktionen var, utan först nästa tisdag (skit, jag som vill ut och jobba så snart som möjligt). Hur jag lyckades få det till i dag har jag ingen aning om... Well, jag fick ut och köra lite bil i alla fall och hämtat upp en massa papper som ska fyllas i.

Nu ska jag fortsätta att läsa engelska. Psykologi egentligen, men boken är på engelska så jag säger så.
Lite solsken, kaffe och mys med familjen på det så är dagen gjord.