måndag 31 januari 2011

50% på utvalda varor.


Ibland är det tur att tekniken strular, som i lördags och att jag var för trött, som i söndags. I dag och tre dagar framåt har HM 50% på utvalda artiklar. Bland annat på den här jackan som jag nu har klickat hem till killemannen.

(Haha... det har blivit väldigt mycket prat om HM här på bloggen på senaste tiden. Mest bara för att jag själv sökt inspiration och hittat produkter jag gillar och klickat hem därifrån. Men... mina länkningar och tips kom mig osökt att tänka på alla "storbloggare" som på senare tid (?) fått massiv kritik för att vara sponsrade och få så många dyra varor gratis. Hujedamig. Jag ser mest deras länkningar och tips som bra inspiration. Men det är ju bara jag det).

söndag 30 januari 2011

Utmaning antagen.

Jag snappade upp en utmaning hos Att vara någons fru.

1. Hur länge har du bloggat?
På den här bloggen sen 1 december förra året. Innan dess på annan adress där jag började blogga den där sommaren när lilltjejen skolades in på förskolan. Alltså anno 2008.

2. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Per dag sisådär en tio stycken kanske... eller lite fler. Jag vet inte så noga. Det var många fler förr, innan jag bytte blogg. Jag har tonat ner nu, så att säga.

3. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar?
Om det med dagboksblogg menas att skribenten skriver exakt vad som timat under dagen så: 0%. Dagens och livets reflektioner däremot: 100%. Men vad vet jag?

4. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i bloggen?
Det är mindre än en handfull som känner mig och läser här. Jag vet inte vad de anser... Å andra sidan har jag precis lärt känna mig själv så jag kanske kan verka lite förvirrande för de flesta just nu. Men det här är i alla fall jag. Tror jag.

5. Har du hittat en fungerande gräns för hur du vill vara i din blogg, eller tänjs gränsen hela tiden?
Jag har alltid förmågan att glömma att jag sitter på internet och skriver så gräns... nja. Men jag tror det ja. Det känns bättre i den här bloggen än i den gamla.

6. I vilken utsträckning bloggar du för bekräftelse, tror du?
Jag bloggar inte för bekräftelse, tror jag. Däremot för att få respons och kontakter. De sociala vänskapsbanden som växer fram, närheten jag finner hos somliga av mina bloggläsare - för det bloggar jag. Kalla det bekräftelse om du vill.

7. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att du fått kontakt med dem via bloggen?
Får jag passa på den frågan? I så fall passar jag.
Om inte säger jag att det är alltför plågsamt för att... eller äsch. Ja det har jag. Det utvecklades inte särskilt bra och är anledningen att jag bloggar här nu och inte är kvar på min gamla adress. Känslan av att ha mött en manipulativ människa som raserade min värld - men som också fick mig att växa upp och bli jag.
Både bra och dålig utgång av den där IRL-träffen alltså. Så mycket var det av den passningen.


8. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja. Eller kanske. I vilket fall kan det vara skadligt för somliga att läsa somligas bloggar. Liksom det är skadligt att bli manipulerad (ett kritiskt förhållningssätt är att rekommendera - även om det ibland är lättare sagt än gjort).

9. Hur ser bloggandets nackdelar ut för dig?
Kanske det att jag ibland känner mig lite ensam här bakom skärmen och att det där kritiska förhållningssättet ibland lätt kan förbises både av mig som läsare av andras bloggar och av mina egna läsare. Det är sånt som händer när man bara läser en text utan att djupare ta in innebörden. Man skriver en kommentar som kanske blir helt felaktig och så går man vidare utan att ha menat något illa eller något fel. Man bara glömde bort att reflektera.

10. Tror du att du fortfarande bloggar om två år?
Ja. Här eller där. Men ja. Definitivt.

Jag skulle vilja bolla vidare utmaningen till alla som läser här och liksom är med i svängen. Jag vill läsa om er alla. Varsågod. Anta the utmaning.

Kolla stilen.


Han ser ut som en groda, Alvin, där han ligger och gnager på sitt tuggben. Sån loj stil.

Själv har jag känt mig mist lika slö i dag. En sån natt det var. Jag sov inte mer än någon blund här och där. Känner mig lite ledsen i kroppen och får ont i magen av reumamedicinen jag nu knaprar morgon som kväll i hopp om att stillna svullnaden i mitt knä. Nåja, livets lott.
Jag har precis vilat i fyrtio minuter och det blir tidig sänggång i kväll...

Stora tjejen vinkade hej då till sin övernattningskompis och bara några timmar senare åkte hon iväg med en annan kompis för att inviga sina skridskor. Som hon tjatat, gullfian, om att få åka skridskor och nu äntligen blev det av.
Hoppas hon har roligt. Det har i alla fall varit ett fantastiskt fint väder i dag med löfte om vår i solskenet.

lördag 29 januari 2011

Att klicka hem.

Är den fräck eller är den fräck?
En vårjacka till killen - jomen en sån måste han ju bara ha. Visst?
Igår när jag skulle lägga beställningen krånglade hemsidan, så i dag blir det ett nytt försök. Vårjacka och massa byxor till killen. En klänning till stortjejen. Och så jag då. Den där löjligt billiga väskan i conjac. Även om jag är distansstudent hela våren är det väl självklart att jag ska ha mig en ny skolväska - och så är det slutdiskuterat om det.



Treggings då.
Är det någon som har testat?
Är de lika bra som vanliga leggings och vanliga jeans - fast ett mellanting då förstås. Men lika bra, är de det?

fredag 28 januari 2011

torsdag 27 januari 2011

Conjac är aldrig fel



Jag tror jag behöver mig en väska...

(Från HM för 199:-)

Dag 21. Ett annat ögonblick.

Fortfarande lika glad efter som innan duschen.

Tjoho.
Medvind i livet.

Hade jag kunnat skulle jag hjulat runt här hemma en stund nu. Slå mig för bröstet kan jag förvisso göra, men väljer i stället att le brett och unna mig en lång, skön och varm dusch innan kaffe och plugg.

Vet du.
Det har krånglat för mig... jag ville redan i höstas/vintras jobba extra inom barnomsorgen. Men då fick jag ett bestämt nej tack eftersom jag hade för många las-dagar och det var regler hit och dit som är för invecklade för att jag ska skriva ner dem här.
Men i vilket fall... Jag anade ugglor i mossen och ringde runt överallt. Jag fick besked från höger och vänster - och inget besked var det andra likt. Och så fiskade jag lite till efter det där svaret jag ville ha. Som jag med min intuition visste att jag skulle få, bara jag låg i och envisades lite.
Och nu så.
Ja, tack. Du är så välkommen. Så välkommen.
Och visst serru, så ska du få jobba som timvikare i kommunen och vi kommer att ringa dig i massor för vikarier behövs.
Att jag läser till lärare är ett stort plus i kanten och med en guldstjärna i hörnet. Så bra. Så befriande.

Visst är jag glad?
Joo då.

Ett ögonblick av leende att minnas.

Extra klirr i kassan.
Jag tackar.

Nu. Nu ska jag ut och snoka reda på mobbning på nätet.
Jag har en skoluppgift att sätta tänderna i...

Jag har ju lovat

Jag vet att man bara ska lova saker man kan hålla. Och det här är ju oerhört dumt egentligen, men jaja.
Jag har i alla fall lovat mig själv att aldrig mer hamna i ett skov. Jag är trött på dem. De kräver både tid, ork och energi som jag inte har till övers för ett fjantigt skov. Jag vill inte helt enkelt. Så därför lovade jag mig själv att... Ja, dumt! Jag sa ju det. Så oerhört korkat.

Nåväl.
Mina knän trillskas i stort sett alltid med mig. Och nu har det ena svullnat upp sådär igen. Men okej, det får gärna vara svullet så länge det inte gör ont... kan jag säga så? Att jag får lov att ändra lite i mitt löfte?

Jodå.

Trillskas med mig och hålla på.
Jag har väl annat för mig.

onsdag 26 januari 2011

Dag 20. Den här månaden


Jag gillar januari och har alltid gjort. Pånyttstart. En ny fräsch almanacka. Ljusare och ljusare dagar. Fågelkvitter som vaknar till liv och bäckens ivriga pårlande i ett löfte om vår. Vi går mot vår!
Även om januari är en vintermånad liksom februari och mars så är det ändå ett löfte om vår i naturen. Jag gillar när dagarna blir längre och längre. Att det inte längre mörknar redan vid fyra och att jag vaknar piggare om mornarna.
Än får man gå med båd strumpor och skor - men snart så. Och det är den där känslan som januari för med sig som gör att det bubblar till av vårkänslor i magen på mig. Och gör mig lycklig.

Vårinspiration till köket


GreenGate-inspirerad kökshandduk 49.50 från Natural Beauty.


Gardin 249 från Urban Living.


Förvaringspåse 79.50 från Natural Beauty.

Allt från HM Home.
Jag ska ändå beställa byxor och jeans till killen som har en tendens att antingen snabbt som rackarns växa ur sina byxor, eller slita hål på knäna på nolltid. Förstår inte vad det är för skillnad på pojkars och flickors lek. Tjejerna kan gå i tunna leggings och strumpbyxor och det går aldrig hål på knäna. Och killens jeans går det hål på bara han tittar på dem i princip.
Nåväl, det kanske slinker ner några godbitar från Home när jag ändå är igång...

Det är klart att du läser

Det är klart att du läser det här.
Jag försöker, men jag kommer inte undan.
Och ja, du har fått mig dit du vill, för du gör mig uppriktigt livrädd - och du rubbar den jag är. Den jag verkligen verkligen är.
Det andra, det jag sa då och gjorde då, det var inte jag (och det skäms jag för så oerhört mycket. Men som jag skrev tidigare. När jag fyllde 30, då växte jag upp, då blev jag den jag är och vill vara på riktigt). Ändå försöker du få mina ord att vändas till min nackdel. För att jag är JAG nu.
Den jag är i dag - det här är jag. Hej jag heter Sara och jag flydde från min gamla blogg i ett försök att komma undan.
Jag är övertygad om att det inte gick. Du läser det här, inte sant?

Vad gör dig så desperat?
Så desperat att du måste använda mina ord du drog ur mig då, mina ord du ville höra - ord som inte kom från mitt hjärta, ord jag sa för att tillfredsställa dig, er. Då. Så manipulerad jag måste ha varit, så blind och så dum. Vad gör dig så desperat att du måste använda mina "ljugord, fulord, skämsord, dumord, dina-ord-med-min-röst-ord" till min nackdel nu?
Släpp det bara och gå vidare. Sök ny mark (arma människa) att ta makten över.
Att du fortfarande vill ha makt över mig, styra mig...

Fast det du inte klarar av att tillåta är att jag bara vill gå vidare i min värld som den jag är. Som någon jag kan stå för.
Gå vidare.
Hur gör man?
Hur går man vidare när man alldeles nyss förstod att man varit manipulerad?
Hur släpper man det då, när man inte tillåts släppa taget?

Gå vidare du också.

Fast ingenting försvinner - allt finns kvar.

Och jag ändrar mig (angående inlägget nedan). Jag ångrar visst en sak. Att jag var så svag att jag så lätt kunde manipuleras. Jävla skit. Fast samtidigt - hur kan jag ångra något jag inte var kapabel att styra?
Ja, jag var manipulerad och jag är mig själv nu, äntligen. Men so what. Ingen kommer någonsin mer att lita på mig, ingen av de som var med i den här soppan som inte är kokt på en spik utan på ren galenskap.
Att jag var manipulerad då och sa saker som jag inte menade - herregud - det är inte ens en ursäkt jag själv kan godta. Fuck me.
Vad kul va...
Hur kan man vara så kallblodigt beräknande att man sparar på ord man drar ur en annan? De egna orden, de som drog ord ur min mun, de döljer man.

Bara gå vidare.

Ändå är jag glad. För.
Jag blir aldrig samma från och med Du.
Det här, du, fick mig att släppa mitt låtsasjag och bli mig själv.
Tack.
Aldrig samma från och med Du. På ett positivt sätt.

tisdag 25 januari 2011

Smaksatt honung


Jag har den med blåbärssmak hemma och avnjuter den till det röda eller fruktiga teet om jag känner för något sött mitt på dagen. Det blir lätt så när jag sitter och pluggar att jag behöver ladda med något varmt, gott och sött. Jag har fått honungen i present, men tänker att den nog finns att köpa i de flesta välrenommerade te-och kaffebutiker. Kanske i de gamla lanthandelsbodarna så som Balders Hage, Tant Augusta och dylikt. Jag som älskar violpastiller är grymt sugen på honungen med just violsmak. Någon som har testat den?

Dag 19. Det här ångrar jag.

I have no regrets.
Det är liksom inte min melodi hur jag vill leva mitt liv. Fullt av ånger. Alla människor gör fel, så också jag. Naturligtvis.
Men saker jag gjort fel försöker jag rätta till. Saker jag ångrar, de där händelserna som ligger och gnager och tär i mig, de försöker jag göra om, göra rätt. När jag sårat kan ett uppriktigt förlåt släta över det onda hos både den jag sårat och hos mig. Det är inte alltid det funkar, men ett uppriktigt förlåt är alltid ett uppriktigt förlåt som får en sten att falla från i alla fall mitt hjärta (även om mitt förlåt inte kan tas emot). Liksom när jag själv kan förlåta någon annan. Jag är inte långsint som person, bara jag inte ständigt missuppfattas och blir trampad på. Jag är snäll mot mig själv och står upp för min åsikt, men jag kliver inte över folk för att hävda min rätt. Och jag är värdelös på att ta diskussioner av det mer häftiga, arga slaget. Eller diskutera med någon som vägrar vika en tum ("min sanning är den enda rätta") och inte kan inse att andra också bär sin sanning, sin uppfattning och kanske ändrade åsikter. Med facit i hand. Nej, jag vill hellre diskutera sakligt och komma till någon slags förlikning. Går inte det, då får det vara. Jag vill inte såra och gör det aldrig någonsin medvetet. Jag står upp för vem jag är och ser till att jag mår bra (tillika mina tre barn och de djur jag tagit under mina vingar). Jag ångrar ingenting.

måndag 24 januari 2011

Dag. 18 Min favoritfödelsedag

Ordna upp ett bekymmer och du håller hundra andra från dig (kinesiskt ordspråk - veckans mycket kloka ord i min kalender). Ett ordspråk som faktiskt får sammanfatta min favoritfödelsedag, som i många avseenden också är min värsta födelsedag. På gott och på ont, en känlsa av bitterljuv magi att fylla 30. Bara en siffra i sig men 30 blev också någonting helt annat för mig. För somliga kan det komma vid 16, 22 eller 45. Eller närsom. För mig kom det vid 30. Att jag blev vuxen. Fri. Självständig. Mig själv. Ja, ni som har hängt med här ett tag - och som dessutom läst min tidigare blogg. Ni vet. Vad som har hänt. Vad som pågår.

Somliga dömer mig. Men det är bara de som inte känner mig. Som inte vet hela historian. Så det berör inte mig. För varför då, när jag gjort det enda rätta mot mig själv? Vuxit upp, tillåtit mig själv att må bra, riktigt bra. Tillåtit mig själv att se det jag inte sett när jag var mitt i. En distans som fått mig att öppna ögonen och som fått mig att må bra.
Varför skulle det vara fel?
Aldrig någonsin.

Min favoritfödelsedag.
Sådan ångest (varför vet jag inte) jag hade innan. Jag tyckte att 30 var så gammalt, liksom slutet på allting ungdomligt. Nu vet jag. Att det inte är så.
30 för mig var dessutom startskottet på någonting nytt och fantastiskt.

Men bitterljuvt, naturligtvis.
Jag hade gärna önskat att det var annorlunda. Men nu är det inte så. Och jag kan inte göra det annorlunda heller. Jag kan bara göra det bästa av det jag har, inte förändra någonting. Och jag gör. Det bästa.

Min favoritfödelsedag, att fylla 30 när allt var som mest intensivt och allt såsmåningom tog sin vändning kommer för alltid att symbolisera Vuxen, Frihet, Självständighet, Psykisk hälsa och Fri Andning för min del.
Jag lämnade något som inte var bra för mig. Vem kan någonsin döma det?

söndag 23 januari 2011

Dag 17. Mitt favoritminne

Nejmen. Jag har ju så många minnen. Många av dem fina. Lika fina. Jag har dem i en ask i hjärtat och plockar fram dem lite då och då. En del mer ofta än andra. Jag kan inte välja ut ett enda av dem och kalla det för min favorit. Det bara går inte. Det vore lika illa som om jag skulle särskilja ett av mina barn och säga, det där är min favoritunge. Det går ju inte. De är mina favoriter alla tre. Fast på olika sätt, precis lika unika som varje fint minne jag spar i min ask där i hjärtat. Lika fina.

Olyckligt kär i ett hus

Vilken trafikstockning och alla är här enkom för att se huset. Fy vad jag blir arg på dem. Ja, inte på riktigt förstås, men varför gör de sig överhuvudtaget besvär när det inte är någon idé? Det ska ju bli Mitt Hus.
Tillslut hittar vi en plats... eller tar oss en plats mitt på en idyllisk Bullerby-look-alike-väg, en rad bilar täpper igen och det är bara för oss att ställa bilen och gå sista biten.
Och vojne vilken natur. Vilken omgivning!
Här, här vill jag bo.


Jag kan se mig själv i köksträdgården bland vinbärsbuskar och hallonsnår. Jag kan se barnen springa omkring och leka med Alvin. Och jag kan se oss sadla islandshästar på gårdsplan. Ja, jag kan se hästarna liksom fåren i hagarna som omger huset och gården och små kuttrande hönor i hönsgården.


Jag kan se C hissa flaggan och duka till saftkalas och hur vi bjuder upp till... inte dans men väl till långbord, en kräftskiva i glasverandan där små skära pelagoner står på rad. En perfekt plats att driva upp fröer till vårt trädgårdsland. För visst ska vi odla.
En perfekt matkällare under huset.



Vi går in. Och slår direkt huvudet i trappan till andra våning. En sån charm i ett pyttelitet utrymme. För litet att klä av sig och hänga undan ytterkläder. Vår hall hemma är gigantisk och ändå ser den ut som ett bombnedslag. Hur ska det då bli här?

Och sedan kommer den där känslan av olycklig kärlek.
Det är inte det att huset inte gillar mig. För det gör det! Och jag är upp över öronen förälskad i huset. En perfect match. Om det bara. Hade varit. Lite Större!

Köket med sin ljuvliga vedspis rymmer bara ett frukostbord med 3-4 stolar. Badrummet får du nästan backa in i och var ska du hänga tvätten? Var ska du ens lägga smutstvätten?

Vardagsrummet är fint och precis lika varsamt renoverat som övriga huset. Underbart charmigt med en kakelugn som jag kan höra hur det sprakar ur bara jag sluter ögonen och ser mig sitta nedsjunken i en fåtölj med en Vilhelm Moberg-bok uppslagen i knäet. Läser jag? Drömmer jag?

Sovrummet med lucka ner i matkällaren fylld av syltburkar och vinterförvarade grönsaker som jag och C har drivit upp från frön. Utsikten över hagarna och skogen.


Trappan upp måste man bara älska, trots att man slår huvudet i den så fort man kommer in genom ytterdörren och trots att man nästan måste gå dubbelvikt både upp och ner och fötterna är alldeles för stora för stegen. Man måste älska!

Men med bara två sovrum, minimalt badrum och dockhuskök kan det inte bli annat än en olycklig förälskelse och jag måste se huset gå till en annan trots att jag drömmer om det och tänker att; äsch, vi kan bo där. Jag kan se oss bo där. Även om vattnet riskerar att frysa om vintrarna blir kalla. Och trots att stallet inte har något bjälklag - än. Och trots att jag kommer slå huvudet i den lilla söta trappan varje dag och inte har någonstans att hänga min tvätt. Trots allt det. Kan jag se mig bo där och älska varenda minut av mitt liv i den mest perfekta natur och omgivning. Nåja, jag kan också se mig själv åka i diket längs den där smala Bullerbyvägen där gruset knastrar under hjulen. Om jag får möte och tvingas backa finns bara diket som alternativ för var jag och bilen kommer att hamna. Men ändå.

Huset andas jag. Andas atmosfär och charm och är precis precis vad jag söker. Det har allt. Om det bara hade varit lite lite större.
Så hade vår kärlek varit perfekt.

Vad ska jag nu göra? Var ska jag nu ta vägen med min olyckliga kärlek och ett hjärta som värker och bara vill flytta in? Tänka precis så där ologiskt som det bara går att göra när man är riktigt riktigt kär och bara vill vara med den man älskar.

lördag 22 januari 2011

Pyssel från Panduro


Jag sitter och blir inspirerad av vårens katalog från Panduro. Kanske ska jag ge mig på att sy mig min egen Tildadocka?! Jag behöver mer inredningsdetaljer till mitt kök. (Ett litet stickspår bara - så vill jag bland annat hitta en söt äggkorg - men var?) Hur som haver, en Tildadocka klädd för en tur ut i köksträdgården passar på vår hylla här i köket eller varför inte upphängd på en av ess-krokarna som efter julens pynt gapar tomma?!

Och de där 50-talsmärkerna från Kitschy kitchen är ju helt ljuvligt bedårande. Ett ark kommer med 28 stickers att klistra på diverse prylar så som burkar och pappersstrutar. Jag bara måste ha. Vet redan vad fint jag ska göra... 50-talet är helt min grej.

fredag 21 januari 2011

Dag 16. Min första kyss


Nej, jag brukar inte se ut så här när jag pussas.

Kan man passa på den?
Bra, då passar jag.

Jag kan i alla fall säga som så att en första kyss alltid är en första kyss, horribel, men något som måste stökas undan. Den där tungan i svaljet och... Nej tack.
Sen blir det bara bättre och bättre :)

Från Indiska


Jag fick ett presentkort från Indiska i julklapp som ännu är outnyttjat. Jag vet att vintern snart är slut och att jag i stället borde rikta in mig på- och inspireras av vårkläderna som börjar droppa in i butikerna. Men jag är en riktig sucker for strumpor och de här är ju riktigt ljuvliga. Vill ha!
Får bli en tur till Indiska snart alltså, med förhoppning om att strumporna finns kvar i butik (hemsidan känns inte helt uppdaterad).

Huset med charm


Hemnet är en guldgruva. Man letar och letar och plötsligt - där är det.
Huset med charm.
Jag har hittat det nu.
Det ligger bara några kilometer härifrån. I en annan by, men barnen skulle inte behöva byta skola. Det har uthus, lillstuga, garage och potentiell möjlighet att ha häst. Det har en glasveranda med spröjsade fönster och vedspis i köket och i ett av sovrummen och fungerande kakelugn från 1800-talet i vardagsrummet. Golven är såpade trägolv och badrummet är nyrenoverat.
Charm.

Och just nu kan jag inte tänka på annat än Det Huset.

torsdag 20 januari 2011

Dag 15. Mina drömmar

I have a dream
A song to sing.

Jag älskar drömmar. Ingen blir väl särskilt överraskad kanske med tanke på att mitt motto (som står skrivet i headern) är: if you can dream it, you can be it.

Mina drömmar är som en flygande matta. Sammanvävda i ett gyllene mönster för de mig fram i livet. Svävande över små rosa moln. Hoppfullt. Och det pirrar lite grann i magen, så där förväntansfullt du vet, när jag svävar fram.

Jag drömmer om stort och om smått.
Om att jobba som lärare, men innan dess gå en fantastisk utbildning och träffa inspirerande och vänliga vänner där.
Jag drömmer om att få ge ut böcker, att jobba som författare.
Och den där hästgården. En faluröd gård med stall, uthus, bakstuga, boningshus, lillstuga. Varsamt renoverad 1600-1800-talsgård. Låter inte det fint?
Utsikt över älven, så oj hoppsan. Jag hamnade visst i Norrland med min dröm.
Och islandshästarna.
Och hundarna. Förutom Alvin en rottweiler och... nu drömmer jag åt min man bara för att jag älskar honom, en rhodesian ridgeback - trots att mannens allergi säger stopp för dylika hundar.
Nåväl.
En dröm är alltid en dröm.

Resor!
Hela världen framför mina fötter. Jag drömmer om att få visa den för mina barn (som om jag sett den själv). Asien, Route 66 och Karibien, Österikiska alperna och Frankrike. Hela UK och Irland... och varför inte Island också och en tur på Hurtigrutten. Tillbaka till Italien. Det finns så mycket att se. Så många drömmar att drömma.

Och de där självklara; god hälsa, kärlek, lycka, god nattsömn, liv, pengar, harmoni och samspel. Ja allt det där som väver samman mitt flygande matta och jag svävar högt över städer och trädtoppar, likt Aladdin mot solnedgången.

Idag är det ingen vanlig dag


Nej för i dag är det den här lille killens födelsedag. Tänk en sån liten ullboll han var då. En liten isbjörn när vi hämtade hem honom i april förra våren.


Och nu, så stor.
Grattis på 1-årsdagen Alvin.
Ikväll blir det extra gott med leverpastej i maten - och så ska du få ett stort hundben!

onsdag 19 januari 2011

Dag 14. Vad hade jag på mig i dag...

Jaa du. Det blir faktiskt inte bättre än bekväma träningsbyxor, randig pyjamaströja och träningsjacka slängd över axlarna. Jag har varit på spänstig långpromenad och sitter nu och pluggar. Behöver inte piffa mig för det.

Jag snor min hjärna runt första inlämningsuppgiften men orkar inte formulera mig på ett tillfredsställande sätt. Staplar mest bara meningar på varandra och envisas med att stava förklaringsmodell med två d.
Bättre än så blir det inte. Varken vad gäller klädsel eller skoluppgift.

Grunden är i alla fall lagd och jag har massvis med dagar kvar då jag kan redigera och läsa igenom den. Säkert hinner den byta skepnad flera gånger om innan det är dags att lämna in den.

Nu; fötterna i Mc-boots och vit täckjacka på. Dags att hämta hem barnen. Jag behöver få nypa dem i näsorna och snusa lite i deras nackar.

Psykiska tröttheten - borta?


Jag är så glad.
Min (psykiska?) trötthet börja ge med sig. Jag sover bättre om nätterna och jag vaknar innan klockan ringer. För mig är det återigen som att lägga huvudet på kudden, somna och vakna utvilad - U T V I L A D ! - igen för första gången på över ett år. Det är en magisk känsla.
Jag hoppas den håller i sig.
(Så alla de som inte känner mig som ändå tycker sig veta att jag gör fel, är elak, egoistisk, avundsjuk osv. Jag tar bara hand om mig själv. Låter mig själv må bra. Och det gör jag!)

I dag ska jag lyssna på några föreläsningar och läsa den där pdf-filen som är på engelska... så den vill jag läsa när inga barn är hemma. Konsentration.

Skulle vilja börja jogga också, men måste ha stöd för knäna först.
Någon som kan tipsa om bra knäskydd?

tisdag 18 januari 2011

Is, barmark och reflektioner


Visst är det vår i luften? I alla fall känns det som det. Plusgrader och solsken i dag. Både is och snö smälter så jag får ta omvägar runt stigen för att inte halka i issörjan. Kliver på barmark! Eklöven som sticker fram på en fallen gren är svartlila. Jag kan knappt ge mig till tåls tills de första vårblommorna sticker upp och lärkan drillar högt i skyn.

Jag skriver på min första skoluppgift och reflekterar över mobbing. Förutom att jag bara har tillgång till en av två källor går det bra. Det är någon knepig pdf-fil som inte går att öppna i fulltext. I alla fall inte gratis.

UPDATE: Wiii, jag hittade pdf-filen. Gratis inne på kurshemsidans kommunikationsplattform efter idogt googlande och letande efter artikeln. Men så är det. Ingen universitetshemsida är den andra lik och hur det än är måste de likom krångla till det lite extra bara för att. Högskole- och universitetsstudier bygger på eget ansvar. Därför ska man också leta sig stirrig på hemsidor innan man hittar den där informationen man inte ens visste att man sökte.
Något sådant.

Nåväl. Jag tänder ett doftljus och tar ännu en kopp te.

Dag 13. Den här veckan...

... måste jag definitivt införskaffa en kalender så jag bättre kan hålla koll på skoluppgifter och dylikt. Det är verkligen annorlunda att studera på distans mot att studera på skola. Det här med eget ansvar får en helt annan innebörd.

Den här veckan är startskottet för studier efter nästan ett års uppehåll/sjukskrivning. En motivationsstart helt enkelt. Värt att firas med en semla kanske?!

I övrigt... i går passade hela familjen på att simma undertiden som killemannen hade simskola. Resultat: jag har fått ont i lillfingret och lilltjejen kom över sin jag-vill-men-jag-vågar-inte-riktigt-hoppa-från-kanten. Det slutade med att hon, utrustad med armpuffar och flytraket hoppade själv ner i det djupa vattnet fler gånger.



Ja, det blir en del fokus på skolan och så ska jag se om jag kan komma igång med intervalljogg tillsammans med Alvin. Skulle förstås behöva knäskydd först men...

måndag 17 januari 2011

Dag 11. I min handväska...

... har jag min plånbok och en necessär med diverste läppstift, glans, spegel och lite andra viktiga saker. Sen har jag några hundbajspåsar i fall att, lite tuggummin, pennor och bra-att-ha-saker. Jag brukar alltid bära med mig på tok för mycket saker och det där med att packa lätt är något som inte fungerar för mig. Inte ens när det gäller min handväska. Nycklar, mobil och lipsyl brukar jag ha i jackfickan så jag slipper rota runt i allt onödigt jag fyllt min väska med i jakten på...

Nåväl, nu är det en stärkande mugg kaffe som gäller och sedan duschen och piffing. Jag ska åka ner och möta min syster för ett litet ärende tillsammans.


Och så är det ju skolstart i dag för mig. Vårens ena kurs kör igång i dag - Mobbing i lärandemiljöer vid Umeå universitet. Ska bli jätteroligt och framförallt intressant och viktigt att läsa kursen med tanke på min framtid som lärare.

Jag skämtade för ett tag sedan att när jag är klar som student kommer jag att ha läst vid Sveriges alla högskolor och universitet.
Kanske ligger något i det...
Än så länge har jag avverkat Högskolan i Skövde, Linnéuniversitetet (som då hette nåt annat), Högskolan i Borås - och nu både Högskolan i Kristianstad och Umeå universitet...
Till hösten kan det komma att bli ännu en skola, bara jag kommer in där så...

söndag 16 januari 2011

Dag 11. Mina syskon

Eller min syster snarare. Singularis.
Två år äldre är hon, fina Lina.


Här i mitt kök med två av sina tre barn.

Hon är min äldsta vän och vet väl det mesta om mig. Vi har vuxit upp tillsammans och umgicks under barn- och ungdomsåren med gemensamma vänner. Hennes barndoms bästa kompis var granne och vän med min barndoms bästa kompis, så saker och ting föll sig naturligt. Vi var ett litet gäng som umgicks och hade kul tillsammans.

Nu i vår ska vi läsa Hälsopsykologi tillsammans. En distanskurs från Högskolan i Kristianstad för den vetgirige. Det ska bli roligt att plugga tillsammans med någon jag är så synkad med igen. Sist det hände var under mitt år på socialpsykologiska prorgammet då jag och min kompis Annelie pluggade ihop.
Det är så skönt att studera med någon man känner och som känner en själv. Hur man fungerar och så vidare. Någon som kan ta ner en på jorden när stress och nerver krisar ihop sig. Och någon man kan göra detsamma för.
Lina studerar för övrigt fler kurser i kost och hälsa med intention att bli personlig tränare. Kost, hälsa och träning ligger henne varmt om hjärtat.

Me like you, syrran.
Även om vi inte är lika är vi ändå lika... vi kan mötas och vi förstår varandra.
Du lyfter och stöttar mig och jag hoppas jag gör detsamma för dig.
Jag kan anförtro mig åt dig. Jag vet att du inte för det vidare.
Du är född i samma stjärntecken som min man... ibland är ni fasligt lika till sättet - och det gör mig trygg på något sätt ;)
Vi har kul ihop.
Vi har barn i samma åldrar - och de har kul ihop.
Vi har en del lika minnen och samma uppväxt, jag hoppas vi kommer ha ungefär lika framtid ihop... eller för att förtydliga; jag hoppas att vi kommer ha vår framtid tillsammans. Det tror jag!
Den där resan vi pratar om till exempel, för att fira våra respektive examen om miljontals år.
Och alla andra drömmar och planer vi har gemensamt.

Glad jag har dig.

lördag 15 januari 2011

Dag 10. Det här hade jag på mig i dag


Jag känner mig som Alice i Underlandet i min nya klänning med fjärilar och blommor. Den kommer från Ellos. Strumpbyxorna är från min favoritaffär Indiska.


Det är min stora fina tjej, snart åtta, som tar bilderna. Och by the way, det är min syster som klippt mig så fin i håret. Faktiskt så har jag aldrig satt min fot hos en frisör. Vem behöver det liksom, som har en så bra syster :)

Let's dance min lilla fina

Let's dance på teve med chipsskålen fylld till bredden. I alla fall för stunden. Rykande åtgång när mamman och barnen har fredagsmys.
Rätt vad det är försvinner liten tjej, snart fyra år, in i sitt rum och jag hör hur hon slår i skåpsluckor och skjuter lådor ut och in.
Snart är hon tillbaka.
Klädd i klänning och små rosa plastklackskor på fötterna.
Och så dansar hon.
Precis lika fin som alla dansöser tillsammans. Som en prinsessa min lilla fina.

fredag 14 januari 2011

Jag är nästintill mållös

Inte helt men nästintill mållös. Jag kommer aldrig att förstå. Aldrig nånsin förstå hur manipulativa människor tänker eller agerar. De gör som de vill och lever i sin alldeles egna verklighet. De står liksom över det här mer rätt och fel. Om något går bra är de inte sena att ta åt sig äran. Går något dåligt projicerar de ALLTID felet på andra. Och framstår själva i perfekt dager, gärna lite martyrisk sådan för effektens skull.
Mitt fel. Jag är både elak och egoistisk. Det är sorgligt. Men samtidigt så skrattretande. Och sorgligt igen.
Jag kommer aldrig nånsin att förstå.

Dessutom har ett mynt alltid två sidor - och det gäller att vara lite källkritisk också innan man ger både empati och synpunkter och kallar folk man inte känner för elaka och egoistiska.

Dag 9. Min tro

Det här ämnet är stort och eftersom det är en tro är det också väldigt diffust. Jag tror inte på treenigheten och jag tillhör inte något samfund. Jag skulle kanske kunna kalla mig för ateist, men finner faktiskt ingen anledning.
Jag tror, alltså är jag.
Och jag tror att jag är av en anledning. Att våra liv har en viktig mening. Att vi är här för att utföra stordåd och att vi föds på nytt och lär av våra misstag. Ett evigt kretslopp. När en själ lämnar en kropp blir den ledig för en annan. Ingenting försvinner, allt finns kvar. Och jag tror att Déjà vu-känslorna vi ibland förnimmer är påminnelser av våra tidigare liv. Ett vägskäl måhända. Själv är det jättelänge sedan jag upplevde en Déjà vu-känsla och jag vet inte om det beror på att jag är på "rätt spår" eller om jag valde fel någonstans i livets alla vägskäl.
Men enligt min tro så lär jag väl få veta.


Jag är. Jag tror.
Jag tror också på skyddsänglar, fast mer som impulser, minnen från våra tidigare erfarenheter. Förnimmelsen av att göra så här i stället för så... och att tiden stannar upp för en stund så vi har chansen att komma vidare och välja rätt spår.

Samtidigt är jag rädd för döden, så jag antar att jag måste övertyga mig själv i min tro för att finna harmonin och släppa rädslan.
Meditation, yoga..?

torsdag 13 januari 2011

Att skriva en bok börjar i tanken

Jag ska skriva en bok!
En riktig bok. På riktigt. Jo minsann.
Det finns så mycket inom mig som bubblar och lever rövare. Och som vill komma ut.

Ett tag tänkte jag att; äsch. Jag vill inte gräva i det där nåt mer. Jag vill bara låta det gömmas och glömmas.

Men nej. Jag tror baske mig det rätta sättet är att skriva ur mig skiten i stället.
Och skriva, det är jag ju bra på. Det här med ord. I rader och meningar och finurligt målade i fantasifulla färger så att det blir lite variation och flyt i språket du vet. Dessutom har jag alltid velat skriva en bok "om mitt liv" men aldrig haft något intressant att skriva. Tills nu.

Det kommer bli jobbigt som hell om jag får lov att svära.
Men ändå. Pang på det som är jobbigt, utan rädsla att gräva fram det.
Är det inte lite så terapeuter arbetar?

Dag 8. Ett ögonblick.

Är just de där stunderna jag samlar på mig och plockar fram igen och igen och blir precis så där varm om hjärtat av nu som då. När ögonblicket gjorde sitt inträde i mitt liv. Att stanna upp, att fånga stunden, inte bara dagen.

Det kan vara allt från mina tre barns födelser - såklart. Första gången jag såg er, höll er... Men det kan också vara den där förnimmelsen, extra sträcket på stickan - att nu bor ett liv i min mage. Eller första gången jag såg min man och visste. Ja, vad visste jag? Att han var Han, eller nåt sånt. Och solen som stiger upp över snöprydda träd och färgar himlen först grålila och sedan alldeles rosenröd. Ett leende som får det att spritta i kropp och hjärta. Eller en konversation jag lever länge på, återberättar och tänker tillbaka på. Värmen och skratten och blickarna. Och tårna i varm sommarsand och en hand som skuggar ögonen när jag blickar ut över vattnet där barnen leker och plaskar. Barnens, liksom min egen första skoldag. När vi såg Alvin första gången och när han sedan låg i mitt knä hela vägen hem. Min barndoms bästa kompis, hon och jag på cykel längs somriga grusvägar. Alla dessa oändliga sommarlov. Déjà vu-känslorna, de ständigt återkommande stunderna i minnet.
Alla dessa ögonblick jag samlar på mig och läser om och om igen som en god bok.
Alla mina ögonblick.

onsdag 12 januari 2011

Mea culpa

Men ser ni så jag har gjort. Nu när jag fått en så fin header av Eva Agnes så råkar jag med ett enda litet klick ta bort bakgrunden. Jag i ett nötskal och jag är så ledsen.
Jag vet inte alls hur jag ska få tillbaks min bakgrund och skäms så över att be om hjälp. Alla har såklart fullt upp med sitt och så kommer jag där och... Bara klantar till det nu när det skulle ha blivit så fint, så fint.
Så dumt av mig.

Dag 7. Min bästa vän

Är i första hand mig själv. I andra hand min man och min syster. Vänskap kommer, vänskap går, vänskap i vissa fall består. Min man och min syster känner jag att jag kan lita på. Att de finns här för mig på samma sätt som jag finns där för dem. Det är en vänskap som jag hoppas består. Alltid.
I tredje hand... några av mina barndoms vänner har jag vuxit ifrån, eller de från mig. Andra har flyttat långt härifrån varpå också relationen tänjts ut till att bli sporadisk, trist men sant. Men i den här sporadiska kontakten har jag mer ärlig och tillitsfull relation till vissa än till andra. Och sedan har jag vänner över nätet. Som jag aldrig träffat på riktigt med ändå tycker så mycket om och känner för. Som Molly till exempel, som bara utstrålar snällhet och genuinitet.


Bild från Silverbaby.se (symboliserar såklart mina tre barn)

Jag har inget stort socialt kontaktnät vilket är tråkigt och ensamt ibland. Jag skulle vilja så mycker mer.
Men jag antar att år av mobbing och, mot mig, riktad manipulation har lett till att jag med min dåliga självkänsla inte litat fullt ut, inte kommit riktigt riktigt nära, inte kunnat de sociala koderna fullt ut. Inte klarat av...
Det känns som om ALLA redan har bästa vänner och stort socialt umgänge. Det känns som att jag blev överflödig. Vart passar jag in? Vem behöver mig? Vem kan trösta Knyttet?

Fast nej, jag vill ändå inte att det här inlägget ska vara ledsamt, ensamt och utan hopp.
Kan jag bryta dåliga relationen till förmån för mitt eget mående, kan jag nog se till att klara de där sociala koderna också. Och finna mig ett större nät av vänner. Som faktiskt ser mig. Som behöver mig och vill vara med mig.
För tidigare... jag har ju inte varit jag helt fullt ut. Vem har jag lurat? Både mig själv och min omgivning. Jag läker mig själv nu.
Vem kan trösta Knyttet om inte jag själv?

tisdag 11 januari 2011

Dag 6. Min dag


Det är svårt att fota en ullig gullig sak som springer när jag själv glömt ställa in sportfunktionen på kameran - fy skäms.

Jag väcks varje morgon av att ett ulligt gulligt huvud tittar på mig, lite bedjande, lite full av bus. Gå upp nån gång då! Gå upp med dig! Och så klappar jag om lite grann och fylls av den där första dosen lyckobubblor. Min lille Alvin har sagt god morgon.
Och sedan väcker jag livsandarna. Sträcker på mig och vaknar till. Kaffet är förstås aldrig långt borta, liksom ett friskt glas vatten och frukosten tillsammans med aftonbladet på nätet. Eller mailen.
Och så... en dag. Som jag försöker greppa fullt ut. Med psykisk hoplappning och ett tänk som får mig att klättra på den där repstegen mot nya höjder där jag vill hamna. Jag vill inte längre vara så här trött. Det tär. Och det tär när "folk" säger att; alla är så här trötta på vintern. För jag vet att jag inte bara är "så här trött". Utan att den här tröttheten är något helt annat. För jag har liksom varit annat än "så här trött" förut. Innan. Jag VET att jag inte är normalt vintertrött. Jag har varit så här trött i över ett år.

Men jag klättrar. Sakta och trevande. Om än målmedvetet. För en repstege är vinglig och inte helt att lita på. Även om repet är starkt tvinnat kring min självkänsla. Och jag tar faktiskt ännu ett steg.
Det är det jag gör. En dag. Min dag.
Jag klättrar. Och jag VET att jag en dag kommer att nå slutet av stegen. Toppen. Mitt nya liv har börjat. Bara börjat.
Jag bidar min tid. Mjukstartar våren med studier på halvfart. Klättrar på min stege och hoppas nå långt mycket längre till hösten när heltidsstudierna inleds. Då vill jag att Min dag ska bestå lite mindre av klättring. Och lite mer av att bara andas. Fritt.

Min dag. Jag klättrar. Jag söker lyckorus. Jag tar långpromenader närhelst jag kan. Jag gosar med barnen. Jag läser för barnen. Jag skrattar. Jag myser i tevefåtöljen med levande ljus och min mans hand i min. Jag planerar. Jag drömmer. Jag önskar. Jag klättrar. Och ja, jag andas lite mer fritt för varje litet ögonblick.
Jag mår.
Min dag i mina händer.

måndag 10 januari 2011

Psykisk trötthet, friska extrakilon och träningsvärk - på en och samma gång



Tidigare i dag var jag hos doktorn för att ta ännu fler prover eftersom jag är sådär onormalt, tärande trött hela tiden. Vad jag än gör.
Alla prover var dock helt normala. Han klämde och kände även på körtlar och mage och allt var fint. Så tröttheten beror på största sannolikhet på psykisk ohälsa. På grund av allt som hänt. Förståeligt måhända. Nu ska jag bara se till att komma till nya höjder vad gäller mitt mående så jag orkar med familj och studier. Mot nya mål.

Och så har jag gått upp 8 kilo bara så där out of the blue. Fast det är väl bra, som min doktor uttryckte det. Du var så tanig förut. Underviktig enligt BMI. Så vi säger väl så då och säger hej då till de där jeansen som inte längre passar. Och hej hej till nya friska kilon.

Jag har fått ett träningsschema måste jag bara slinka in på här och nu. Min syster som läser kost och hälsa och som dessutom är duktig på träning har gjort ett schema till mig. Mest för att stärka magmusklerna som fortfarande lever sitt eget liv efter tre graviditeter. Och för att stärka ryggen som lever sitt alldeles egna sculiosliv.
Och jag har redan träningsvärk, så skönt.
Hej hej till nya muskler.

Dag 5. Vad är kärlek

Störst av allt är kärleken.

För mig är kärlek det som gör livet positivt. Och kärlek är stort. En bra självkänsla är grunden. Sedan sprids den som ringar på vattnet till omgivningen och till livet.

Utan den där självkänslan, utan kärleken blir livet väldigt fattigt. Fyllt av avund, hat och misstro förvisso. Men så fattigt. Så kallt och tomt.

För mig är grunden det viktigaste. En bra självkänsla. Sedan kommer det mesta på köpet. Kasta en sten i vattnet så får du se hur ringarna sprids. Det låter nästan lite väckelseaktigt, men; sträck ut din hand och finn en hand i din... Det fungerar. Ett leende smittar. Och kärleken ligger i din hand, i ditt hjärta.

söndag 9 januari 2011

Dag 4. Det här åt jag i dag.



Fuckat upp igen, yeah!
Fast jag har kontroll... tror jag i alla fall.

Mysfrukost helgen till ära. Tillsammans hela familjen efter lång och skön sovmorgon. Så mysigt att sitta tillsammans allihop och ta det lugnt med tekoppen och frallan, ostbiten och påtåren.

Och sedan, jag har fuckat upp igen, lät jag det gå för långt efter frukost, förbi en lunch jag missade totalt och så blev det en onyttig burgare på Mc Donalds.
Och sen... nej jag har inte ätit något mer.
Bler kvällsfika om en stund. Tror jag. Eller så. Sängen kanske.

Men i alla fall.
Fuckat upp. Eller inte.
Mat eller ej.

Det här inlägget handlar inte alls om mat egentligen. Och vad jag har ätit eller inte. Ätit upp. Klippt banden. Helt nu.
Och pappa fick jag inte behålla heller eftersom mamma förklarade att hon och pappa är gifta. Så. Och hon bestämmer ju. På sina villkor hela tiden, och alla andra har fel och amen på det.
Jodå. Men egentligen. Ett kapitel för sig. Bara så. Fri. Eller nåt.
Ätit upp, kakan, maten, tiden, relationen.
Och bara lämnat livet kvar. Lyckan helt enkelt. Och smulorna. Det som blev jag. Så fri. Så lycklig. Trots allt.

Maten för i dag.
Ett liv.
Taberaset.
Smulorna kvar som blev jag.
Och ett rungande lyckligt amen på det.

Kvällsfika eller sängen, det är nu det som är den stora frågan.

Fuckat upp igen, igen igen igen. Och det är så jävla skönt att fucka upp att jag tror jag aldrig ska sluta. Vara mig själv. Vara lycklig. Vara jag.

fredag 7 januari 2011

Dag 3. Mina föräldrar.

En mamma och en pappa så som biologin erfodrar. Mer än så, vad säga? En uppväxt. Och så, en händelse för drygt ett år sedan som fick allt att ställas på sin spets. Magkänslor. Olust. Intuition.
Ett helt år har gått då jag fått tid att tänka, analysera, fundera, växa, distansiera mig och till sist. Må bra.
De biologiska banden är för alltid sammanvävda. Men livet kan ta vissa riktningar där distans är enda sättet att andas riktigt och fullt. För första gången kan jag andas helt fritt. Helt och hållet fritt och på mina egna villkor. Det är jag som gör att jag mår bra. Och jag önskar att alla kunde göra det. Må bra i sig själva, stå starka med självkänsla i överflöd.

Jag kan inte förstå varför.
Men jag kan sno om mitt tänk så att jag ändå kan tänka att "det är därför som du...". Det hjälper mig lite, men förstå, det kan jag aldrig.

Neither you nor I'm to blame when all is said and done.

Virkad poncho



Min varma, goa, snabbvirkade poncho. Enligt mönstret är det en mix av garner som ska användas men jag har enbart använt varm Eskimå. Huvudsyftet till varför jag virkade mig en poncho var ju att slippa frysa i framtidens stora föreläsningssalar. Jag har dem i färskt minne minsann. Otäckingarna, så fruktansvärt dragiga och kalla. Nu när höstterminen kommer (sent om sider) kan jag svepa in mig i mitt lilla tält och förhoppningsvis må prima.

torsdag 6 januari 2011

Dag 2. Min största kärlek

Min andra hälft, min bäste vän, min älskare, min allierade. Min man. Ett mörkt hårfeste och en panna över en sönderläst Metro vandrad från hand till hand under dagen. På tåget. Båda två på väg hem från en dags arbete i husen bredvid varandra. Första gången jag såg dig. Ett ögonblick. En kärlek. Ett ögonkast likväl.

Jag hade så dålig självkänsla då och hade dig i tanken över ett år innan du såg mig. Innan du sa hej och bröt isen. Den där spärren jag hade som hindrade mig från att ta kontakt. Så ihärdigt sökande - och sen såg du. Mig.

Och sedan gick allt så fort. Vi pratade och pratade i timmar i telefon och vår första träff blev till ett helt liv, ett äktenskap. Jag flyttade in hos dig bara någon månad efteråt och mina barn blev dina barn och dina barn blev mina barn (då undulater. Jag hade tre, du hade två. En av dem min namne).
Och så ett halvår senare två ringprydda fingrar och ett litet litet frö i min mage. Fast det visste vi inte då. Just då.

Sedan blev det tager du - tager jag och så två ja på det! Och snart en liten bebis. Och så ännu en. Ett nybyggt hus och så ett tredje barn. Tripp trapp trull sådär. De jag skulle gå genom eld och vatten för. De jag skulle dö för. Ge mitt liv. För våra barn.

Min största kärlek. I ett hus. I ett hem. I vårt Villa Freja.
Två hjärtan som vävts samman till ett. Och så tre små hjärtan skapta tillsammans.
Vi.
Oss.
Hela livet.

Kan ett hjärta klappra så varmt?

onsdag 5 januari 2011

Dag 1. Presentera mig själv.

Jag hittade en lista med olika teman "dag för dag" hos en väns blogg. Perfekt tänkte jag och härmas. Varför inte, liksom?!
Första temat; Presentera mig själv.


Jag är en Husfru för att jag älskar mitt hem, min borg, min familj, mitt liv. Jag älskar att gå runt i morgonrock och mjukisbrallor från HM. Att glömma sminket och ta en lat sovmorgon och en utdragen frukost med kaffe och aftonbladet på nätet.
Jag trivs med lugnet och landet. Den friska luften och promenaderna i skogen bland sus och fågelkvitter.
Jag finner ingen mening med att jäkta mig genom livet och älskar att mysa i bästa tevefåtöljen med Alvin i knät, min mans hand i min och med en chokladbit som långsamt smälter lent mot gommen. Gärna även det värmade sprakande skenet från en brasa i kaminen.
Jag är helt enkelt en livsnjutare som hellre fokuserar på de positiva bitarna än på de negativa (dock lättare sagt än gjort alla gånger. Men själv är bäste dräng och jag har analyserat och fokuserat mig upp från livets gropar och dalar förr. Och gör det igen. Och igen. Med rätt fokus tar jag mig framåt och uppåt och finner den där självkänslan jag saknat i 30 år, fram till nu).

Jag är mamma också. Min största skatt i livet.
Tre små härliga ungar, mitt liv, mitt allt, hela mitt hjärta och varje andetag.

Jag ska bli lärare.
Jag ska bli lärare!
Jag har svårt att fatta beslut, tycker att det är jättejobbigt. Men nu ska jag verkligen bli lärare.
Men... ska jag klippa mig kort igen? Eller ska jag ha kvar mitt långa? Varje gång jag får långt hår vill jag klippa mig och varje gång jag klippt mig vill jag att alla ska påminna mig om att aldrig klippa mig igen.
Men...?

Jag älskar djur och natur.
Och att drömma. Jag har fantasi så det räcker och blir över. Inga drömmar eller önskningar är någonsin orealistiska. Det är bara verkligheten som sätter gränser.

Frågor på det?

Hemklickat


Till mig (på rean).


Till mig.


Till liten tjej som snart fyller 4 år och som förutom en lavalampa önskar sig alla grejer som finns att få - bara det är Hello Kitty på.
Den här klänningen har hon suktat efter sedan vår- och sommarkatalogen från Ellos damp ner här hemma.
Och jag som annars aldrig brukar hitta saker från Ellos.

Gammalt mot nytt. Bytt är bytt.

Jag klickar hem en klädorder och bäljar kaffe. Fylld av gammal, avdankad energi som luktar gammalt och instängt. Och som får mig att känna mig mör, orkeslös och frustrerad.
Avdankad energi i likhet med dammiga julprydnader och en barrande gran som står kvar. Ut med julen. In med tulpanerna.
Ut med den gamla energin som slukar mig snarare än erbjuder livskrafter. Ut till barnen i pulkabacken. Ta tillvara på. Tillvara på snön som töar bort. Tillvara på tiden som är. Glädjen, lyckan och kärleken till barnen där i backen. Och ystra Alvin som springer efter och försöker naffa tag i en overallprydd arm eller två.
Ut, ut och in med frisk luft, nya tag. Ny energi. Som jag så förtvivlat behöver. Ge mig. Nya andetag. Djupa andetag. Mersmak för vad komma skall. Ge mig livet och livsandarna. Jag vill ha.
Och nu kommer jag. Ut. Se upp i backen, fem hål i nacken. Och in till varm oboy och ostmackor. Andas de sista jullovsdagarna och insupa den där energin jag ska nosa rätt på.
Livet, när det bjuds mig i en av sina mildaste former.

tisdag 4 januari 2011

Sin egen lyckas smed

Jag värmer mjölk till min kaffe i micron och liten tjej läser saga för mig. Hon är bra på det. Inte att läsa kanske, men att berätta sagor. Fritt. Hon läser till och med sagor ur stora tjejens klasslista med rader av telefonnummer och adresser.
En sann sagoberättare när hon är som bäst.
Brås på sin mor måhända. Fantasi i överflöd så den nästan spricker... jo, den spricker och bubblar över. Så fantastiskt.

Och jag funderar över det där med båtar.
Om man sätter sig i en så får man ro den i land, helt vackert.
Men blir man satt i en båt av någon annan som vägrar att ro, ja då får man kasta sig överbord och simma i land.
Det har jag gjort. Simmat i land och ligger där på stranden nu med en rosa paraplydrink i näven (nåja - en kaffelatte i sjörövarmugg). Inte i solen kanske, men väl i behaglig skir skugga. Klart till halvklart.
Och visst är det fint. När var man är sin egen lyckas smed.

måndag 3 januari 2011

When the dark clouds hide the sun



Neither you nor I'm to blame
when all is said and done.
Perfekt!

Luskul med lusen



Strax ska vi ha luskul jag och barnen (du vet det där spelet där man bygger ihop varsin lus). Ska bara hälla i mig massvis med kaffe först. Lilltjejen höll oss vakna större delen av natten så jag är fasligt mör. Det hjälper att solen skiner, det är jag glad för. Annars hade jag nog suttit illa till i dag ;)
Städ och en tur i pulkabacken står också på dagens agenda.

Liten tjej vinner. JA! Hurra hurra. Lyckan är total.

söndag 2 januari 2011

Nytt år, snart student.


Nytt år. Snart student igen. Har inte så stor koll än, men min ena kurs startar den 17 januari. Så långt är jag med.
Varför inte muntra upp mig med en egendesignad kalender som dessutom skapar ordning i det kaos jag lyckats skapa mig bland papper, kursböcker och dåligt minne under året som gått? Jag behöver all hjälp i världen att komma på fötter igen, rent organisationsmässigt.
Bra betyg. Det vill jag ha. Vill helst slippa omtentor och annat tjafs.
Och som jag muttrade i går angående städning: Bra förvaring är A och O om städningen ska lyckas. Liksom planering och ordning och reda är A och O om bra betyg ska erhållas.
Så, nu säger vi det!