måndag 8 augusti 2011

Straight from my heart.

Det gör otroligt ont inombords att skriva somliga texter - och att läsa dem. Nu när jag går tillbaka i tiden och läser det jag skrev förra sommaren. Då plågas jag så mycket att även om jag vill gå vidare i texten och korrigera den så pass att jag kan lämna den till förlag - ja, då stoppas jag hela tiden av det där känslosvallet som väller in över mig. Hur ska jag ta mig vidare? Om jag ska lyckas bevara känslan i texten utan att den blir för plågsam för både mig och eventuella läsare, om jag ska väga på vågskål och trippa fram på spänd lina - utan att det i stället blir för lamt, utan att känslan mattas av för mycket - hur ska jag då gå till väga? Hur kan en text påverka så? När ord blir till meningar som blir till känslor... som kommer rakt från hjärtat utan att jag egentligen vet hur. Men även om vi inte har ämnet gemensamt, jag och huvudpersonen, har vi ändå känslorna. Så måste det ju vara.

Texten är som mitt skötebarn och jag tror på den. Jag påverkas så av känslan att den bara måste kunna bana väg inom litteraturen. På riktigt. Men den kräver förstås bearbetning först - och det är just det som jag inte riktigt mäktar med. Att falla ner i den där känslan av någon annan (fiktiv, men någon som ändå är mänsklig och sann, fast som jag inte känner) människas sorg.
En text, en berättelse som är tänkt som igenkänningsfaktor i ett ämne som så sällan berörs. Som en hjälp, är min önskan.
Och min dröm är att texten blir en bok som en dag också filmatiseras. Det behövs - att det här ämnet blir lyft mot uppmärksamhet.
Jag gillar att satsa stort.
Och jag gillar att tro på mig själv och mina projekt.
Satsar man inte högt når man inte stjärnorna.

13 kommentarer:

Znogge sa...

Klart att du ska sikta högt och satsa på dina projket som för övrigt låter väldigt spännande...

Korrigeringen får du fundera på. Skynda långsamt och ta en bit i taget.

Lycka till!

amacasa sa...

Klart du ska sikta högt och satsa!
Våga och vinn - du kommer säkert att lyckas.

Trillingnöten sa...

Go for it! Du kan verkligen och jag är säker på att din text är helt fantastisk. Jag hejar på dig!

Sus sa...

Du ska se att när du balanserat lite till i tankarnas universum så *smack* sätter du igång igen!
Ge det lite mer tid bara, allt gott ska ju mogna först.
Kraaam

carola sa...

Heja dig, våga hoppa:)

Du skriver så underbart så t.om jag med adhd fastnar..
Varma kramar

mintekopp sa...

Å wow så häftigt!

"the sky is the limit".

Det är så häftigt med människor som vågar drömma, vågar hoppas och som tror på sig själva. Jag tror på dig! och du skriver otroligt bra.

Kram

Diana sa...

Oj vad nyfiken jag blir på texten nu!

Mollys Blog sa...

Utmana rädslan och du går segrande ur och läsaren kommer att beröras av det äkta och av smärtan. Förstår du vad jag menar?

Viktkamp sa...

Satsar man inte högt når man inte stjärnorna. Det stämmer så himla mycket! Man ska inte tappa fokus!
KRam

Miss M sa...

Jag berörs utav ditt inlägg för jag vet precis vad du menar! Orden kan vara så viktiga för en och man är livrädd att någon inte ska förstå dess innebörd! är där du är också, skriver ett draft, kommit en bit på vägen, men vågar man satasa efter stjärnorna?!

*bamsekram*

Malin sa...

Absolut att man ska sikta mot stjärnorna och om någon kan nå dit så är det ju du!
Men om det är allt för smärtsamt nu så kanske du ska vänta med det, jag menar det finns ju kvar där. Du har ju ganska nyligen "hittat hem" i dig själv och kanske ska tillåta dig själv nu att bara må bra?

Kram

Helene sa...

Ja tro på dig själv...Så kommer du att lyckas...
Spännande !!
Ha en fin dag.
Kram Helene.

Min plats i solen sa...

Jag är övertygad om att det kommer att gå hur bra som helst för dig och ditt skrivande. Din röst är viktig! Sluta aldrig tro på det! Och självklart ska du tro på dig själv. Det är ett måste skulle jag vilja säga, för om inte DU tror på dig själv och din historia hur kan då någon annan kunna göra det. Så tro på dig själv, din röst och make it happen. Jag hejar på dig hela vägen! :)

KRAM