tisdag 30 augusti 2011

Så befriande fritt. Och sant.


I natt drömde jag åter igen så där befriande. Fritt. Sant.
Jag fick bearbeta en stor del av vem jag är. En stor del av mitt liv.

Man ska aldrig någonsin säga till någon att du kan inte, det är för svårt för dig, det är ingen idé. Och även om det inte är uttalat så kommer ordet värdelös att luftas fritt. Tillslut tror du på orden. Du kan inte.

Därför är det heller ingen idé.

Från att ha varit en av tre bästa i klassen på i stort sett varje skolämne dalade jag sedan långsamt i matematik för att sedan blomstra upp väldigt kort igen i sjätte klass för att sedan dala igen.
För jag kunde ju ändå inte.

Därför var det heller ingen idé.

Sades det till mig.

Tillslut gick det så illa att bara jag såg ett tal framför mig, så snart det handlade om räkning, så snörde sig min hjärna ihop och klarade inte av att fokusera alls. Jag försvann in i en bubbla av vakuum och stirrade tomt framför mig. Jag förstod ju ändå inte så då var det ingen idé.

Men nu har jag tänkt på det här i några dagar. Och ja, dessutom drömt så befriande sant.
ALLA kan ju.
All vår början bliver svår, även för de som har lätt för sig till en början stöter tids nog på svårigheter. För det är vad LÄRA och UTVECKLAS handlar om. Det är inte lätt, för om det hade varit lätt hade vi heller aldrig lärt oss något.
Det ska vara svårt att lära sig.
Och alla kan. Precis varenda en. Du, jag, ja, till och med jag kan matematik. Jag är duktig på det. Bara jag plockar ut den där rösten ur huvudet. Den där rösten som uttalar ord den inte borde säga (varför gör du så?). För jag kan. Och det är visst idé att jag försöker och att jag lär mig. Jag är inte det minsta värdelös. Inte heller i matematik.
Och hade jag velat bli jurist på riktigt jurist. Då hade jag klarat det också.

Nu blev det ju inte så.
Nu blir jag lärare. Och jag ska lära varenda unge att de kan. Att det är svårt men att det är helt rätt. För det är svårt det ska vara.
Det är när man ger upp, eller någon annan säger åt dig (inte bokstavligen kanske, men ändå) att ge upp som man inte kan. Innan dess är allt, precis allt möjligt.
Därför ska man alltid lyssna till sig själv i sista hand. Lyssna gärna på andra, men sålla bland vad de har att säga om det gäller åsikter om dig. Och på slutet, lyssna till ditt hjärta (och det är inte den minsta lilla klyschan utan helt på riktigt sant).

Jag kan räkna, jag är inte rädd.

10 kommentarer:

Åsa sa...

Lovley!
Kram Åsa

amacasa sa...

Vilken BRA dröm och så sann - alla kan!

sv: Jodå, vi fick svärfar med till Spanien. Apropå inlägget så var han för övrigt min mattelärare på högstadiet ;-)

Diana sa...

Det är kanske det som hände mig... Matte har aldrig varit min starka sida men jag klarade mig iaf till Matte C på symnasiet. Idag kan jag knappt få ihop 1+1.

Malin sa...

Här är en till med rädsla för siffror, jag kan INTE räkna, kan inte matte. Lyckades aldrig få till det i skolan.
Men man får ALDRIG säga till någon, liten eller stor, att den inte kan! Därför behövs lärare som du!
Kramar

Västgötskan sa...

Pga egen erfarenhet basunerar jag ut:
Matematik handlar inte om att lära sig, det handlar om hur läraren lär ut! Matte kan vara/bli "superlätt"!

Tror du kommer bli en grym lärare, S! :-)

Znogge sa...

Just när det gäller matte är det många duktiga flickor som reagerar som du gjorde. Ett ansvar för oss att få dem vidare och få dem att lita på sin förmåga.

Kram

Mita sa...

Matte och gympa var inte mina favoriter i skolan. Självförtroendet lika med noll,men visst,man lärde sig att räkna och traggla,men aldrig att jag skulle älska siffror överhuvudtaget.Dagens matte är rena grekiskan tycker jag och håller mig långt därifrån..*ler*..
Kram vännen♥

Bodypalace sa...

Hej kommentera gärna minst 3 inlägg i min blogg för att peppa tjejerna och killarna som är med.

Kommenterar du så kikar jag gärna in i din blogg igen och läser igenom mer noggrant ;) och kanske gillar jag din blogg så mycket att jag lägger till den i "bra bloggar" i min blogg så mina 500-1000 beöskare kan hitta till dig också.

Mvh Bodypalace – en blogg där alla är vackra & unika
(ursäkta reklamen men jag ser den som positiv, vill att så många som möjligt ska hitta till bloggen för se budskapet jag vill sprida och motverka kroppsidealen som media spyr ur sig)

carinasjolund sa...

Matte för mig har alltid varit svårt. Jag kan nästan inte hjälpa barnen med det. Det är tur att guben kan räkna, hur skulle det annars ha gått :(
Kramen fina du♥

Trillingnöten sa...

Åh vad uppfriskande! Så säger jag alltid!! ALLA kan! Och ofta får jag höra från förskolan hur jobbig den och den eleven är innan den kommer upp i ettan...haha säger jag bara! Vissa har varit lite extra spralliga, men inga problem! Det är en glädje att ha dem i klassen till slut! De är smarta och duktiga...aldrig säga att någon inte kan nåt...det är så fel!