onsdag 10 augusti 2011

De sociala koderna.


I natt har maran ridit mig ångestfylld. Samtidigt som drömmarna också varit milda och hoppfulla. Inför kommande kursstart är jag rädd. Inte nervös utan rädd. Att det är en okänd plats bekommer mig inte så fasligt eftersom en plats alltid går att kolla upp i förväg. Det som skrämmer mig är det sociala - för hur det än är har jag inte de sociala verktygen som underlättar. Efter alla dessa år av mobbning känner jag mig alltid, alltid annorlunda. Liksom ointressant och ovärdig. Varför skulle någon vilja umgås med mig?
Samtidigt vet jag ju att är jag inte trygg i mig själv, tror på mig själv, tycker om HELA mig själv så kommer ingen annan heller att göra det. Min osäkerhet kommer att stråla kring mig och därmed kommer heller ingen att ta kontakt.
Jag måste ta det där steget. Över tröskeln.
Inte bli rolig, översocial eller en briljant retoriker - utan bara vara mig själv. I själva verket är jag en social varelse som älskar att umgås med människor. (Även om jag kanske inte är lika, lika intressant som de). Fast i en otrygg miljö - en ny miljö - faller jag tillbaks till vem jag var när jag var mobbad. Det är så himla lätt att falla tillbaks i den där rollen av otrygghet. Någon som "ingen" tar kontakt med, någon som visserligen försöker själv, men som gör lite fel. Och vid varje misslyckat försök blir alltmer osäker på sig själv.

Året som har gått har jag lärt känna mig själv men jag jobbar fortfarande på självkänsla, självförtroende och att tolka och lära mig de sociala koderna. Att få verktygen att ta mig fram socialt. Även bland människor jag aldrig träffat. Jag refererar till tiden i Skövde då jag redan första dagen fick vänner som sedan följde mig hela studieåret. Och jag refererar till Borås där en hoper inskränkta lärarstudenter inte ens kunde heja när man möttes på bussen. Hur svårt det var att ta sig fram där socialt. Vilket skrämde mig så, att det var just bland lärarstudenter. För om inte lärarstudenter, blivande lärare, kan vara mer öppna än så, vem ska då se till att mobbningen minskar och att utanförskap inte blir en blind vana?

Och om det låter som om jag menar att alla andra ska ta kontakt med mig utan att jag gör ett dyft - så menar jag naturligtvis inte så.
Jag menar bara vad jag menar.
Och ger en liten del av mig själv som jag egentligen skäms över - men varför hymla om det - egentligen? Mobbning förekommer. Någon måste vara, eller ha varit mobbad. Någon måste leva med dess konsekvenser.

Jag är en av dem.

14 kommentarer:

Trillingnöten sa...

Tack för detta inlägg! Ibland känns det som att man är ensam om att känna precis så här. För jag gör det. Har gjort sen första klass. Det spelar ingen roll i vilket sammanhang jag vistas i, jag känner mig som den udda, den konstiga, den som ingen vill prata med. Ändå ger jag mig ut. testar mina vingar för jag har blivit trött på att vara den personen. Någon jag egentligen inte är. Jag är jag och jag är bra. Nu försöker jag tänka att jag duger, vill någon hänga med mig är det superkul! De som beter sig som puckon (inte hejar och inte pratar med en som man gick på lågstadiet fortfarande och inte universitetet), struntar jag i. Det kommer att gå så bra för dig! Du är fantastisk på alla sätt!

Znogge sa...

Men det finns också fördelar med en ny miljö! Ingen vet något om dig, ingen har förutfattade meningar utan alla startar på nytt tillsammans.

Bra att tänka på är att många känner sig osäkra i en ny situation så du är långt ifrån ensam om det.

Jag är övertygad om att det kommer att gå hur bra som helst!

Kram

Husfrun sa...

Znogge; sådär försöker jag tänka. Att ingen känner mig. Samtidigt är jag redan i den där gamla, dumma rollen. Hur tar jag mig därifrån? Hur låter jag bli att hamna där?
Kram.

Malin sa...

Tycker Znogge skrev väldigt bra! Men jag förstår samtidigt för jag var oxå mobbad i många år och pga fick jag en hård, tuff fasad när jag träffade nya människor så folk trodde jag var dryg. Men egentligen var jag osäker. Nu är jag inte vidare social, trivs mest hemma med familjen men nu för tiden så kan jag faktiskt ta kontakt, vara social när situationen kräver det och jag är ÖVERTYGAD om att du inte är mindre intressant än alla andra, jag tycker du verkar vara en jättemysig, spännande person som jag gärna skulle vilja vara kompis med på riktigt. Tro på dig själv Sara, alla andra gör det, jag lovar!
Kram

Henrik Olsson sa...

Jag gillar annorlunda, och kanske är det för att jag själv sticker ut från mängden på mitt eget sätt.

Visserligen har jag inte blivit mobbad, så jag har svårt att sätta mig in i hur det påverkat och påverkar dig idag, men jag hoppas att det gjort dig starkare!

Sv: Jag börjar 06.30 på dagarna, men för att hinna med hundarna måste jag upp så tidigt :)

mintekopp sa...

Tack för ditt kloka inlägg! Jag kan säga att jag förstår dig, även jag var mobbad under en del av grundskoletiden och sådant präglar en som människa. Jag hade turen att i gymnasiet hamna i en klass med helt nya människor och det blev en omstart för mig, jag kunde bli den jag egentligen innerst inne var och jag fick många vänner, som jag fortfarande har kontakt med. Sedan började jag spela teater och fick en annan syn på mig själv, var tvungen att stå i centrum och klarade det.

Men ibland, fortfarande, när jag befinner mig bland nya människor kan jag bli osäker, rädd för att inte bli accepterad och för att jag ska göra bort mig.

Jag tänker som du, att gillar de inte mig så är det deras förlust. Dessutom älskar jag människor som är lite udda, oftast är det de som är mest intressanta. Och jag tycker att du verkar vara en mycket intressant och trevlig människa. Jag tror att det kommer att gå hur bra som helst för dig. Bara va den du är!

Styrkekram till dig!

Mita sa...

Du skriver så mycket och så fint och förståeligt om hur du känner,att även jag kan känna det.Det problemet du beskriver kan vara svårt och nästan oövervinnerligt.Men jag tror,eller vet att mycket är upp till en själv hur man ska kunna gå vidare i det sociala.Fast ingenting är lätt,och ingenting får man gratis.
Mobbning är nånting så vidrigt,och kan om det vill sig illa,förstöra en människa för all framtid,om det inte finns bra hjälp att få.
När man läser om dig här så verkar du så mjuk och rar och full av kärlek till dina närmaste. Av allt som du lyckats med tidigare, så tror jag att du kommer lyckas med det här också,bara du tror på dig själv. För du är en enastående person,och dom som får dig som vän ska vara överlyckliga,
Kramen på dig♥

Gun sa...

Jag håller inte med dig om att du inte är lika intressant som andra, tvärtom, du är en mycket intressant, klok och intelligent person som jag gärna skulle umgås med. Jag håller heller inte med om att ingen kan tycka om dig om du inte utstrålar säkerhet. Jag vägrar tro att det är så det fungerar. JAG fungerar inte så, utan snarare dras jag till de lite mer blyga människorna jag möter, eftersom jag känner igen mig i deras sätt att vara.
Det bästa är kanske att inte tänka så mycket, åk bara dit och var den du är. Att försöka göra om sig är inte lönt, bara jobbigt och inte värt. Tänk på att många känner samma osäkerhet, du är inte ensam, som sagt.
Kram! :)

Sus sa...

Fy så lätt det är att sjunka in i gamla tankemönster när såret skarpas på ytan.
Et dåligt självförtroende kommer så lätt åter, det goda måste få näring istället för att brytas ner.
Hade ett sänkande arbetsår precis, sover illa och grubblar också nu..på förhållningssätt och inställning. Det som är så enkelt och lätt när man känner trygghet...

Ja, inte vill vi känna såhär eller gå och dra på "gammal dynga", men så är det...och visst blir man starkare med åren, visst ;)
Kraaam

Znogge sa...

Under min skoltid var jag alltid en tyst och försynt tjej och det tröttnade jag på. Så när jag började på Lärarhögskolan så tvingade jag mig själv till att bnörja prata. Redan första dagen.

På så vis fick alla intrycket av att jag var säker och väldigt verbal. Då gick det lätt att falla in i den nya rollen. I dag säger jag alltid vad jag tycker på min arbetsplats och jag är nöjd över att jag kunde bryta ett mönster.

Så mitt råd är bestäm dig bara och tveka inte. Jag är övertygad om att du har många goda egenskaper och sidor som kommer att uppskattas!

Husfrun sa...

Znogge: Du har så rätt. Jag ska försöka göra som du säger. Det är ett mycket gott råd.
Kram.

amacasa sa...

Det är alltid jobbigt att komma till nya miljöer. Tyvärr verkar du - som jag - måla fan på väggen i förtid.

Du kommer att klara det galant! Du är en underbar kvinna (som jag har tolkat det utifrån det du skriver) och i en ny miljö finns faktiskt BARA möjligheter. Kom ihåg det.
Kram!

Västgötskan sa...

Väldigt bra och tänkvärt inlägg, S! Jag minns dig som en tyst och blyg tjej, men som var oerhört lyhörd, empatisk och snäll. ALLA har sina utmaningar, men du är en underbar person. Glöm inte det!

Kram V

Björn Hultman sa...

Jag förstår din känsla inför kursstarten/skolan. Jag blev själv utsatt under hela grundskolan, nu förläser jag ute i skolor om det och bloggar.

Det kommer gå bra för dig, tro på dig! Visa de personerna som mobbade dig att du har förändrats och stärkts av det hela. Lycka till och gå gärna in på min sida.