fredag 15 juli 2011

Varför jag läser till just lärare.


Mitt sitta-uppe-till-mitt-i-natten-virkprojekt - en bebisfilt i varm och mjuk aktryl. Vill du beställa en gör du det här.

Först ut bland önskerubrikerna blir faktiskt min egen. Ett inlägg jag tänkt skriva ett tag men låtit bli till den där hårda karamellen som långsamt smälter mot gommen. En funderare. Ett djupt inlägg måhända. Att vända ut och in på mig själv och hur jag tillslut blev Jag, Mig Själv. Något sånt på ett ungefär.
Alltså, en hård och seg karamell som tål att intas långsamt.

Varför jag valde att just läsa till lärare är en lång process som tillslut blev ett tydligt mål. Viljan att bli textillärare!
Viljan att jobba med människor föddes långt tidigare, därav mitt år på socialpsykologiska programmet. Att nå ut till de där människorna vars liv inte alltid varit helt lätt att hantera. De där med sorg, de där i kris, de där utstötta, de där sårbara, de där med Den Stora (många gånger) Osynliga Fasaden runt sig. De! De människorna vill jag hjälpa! För att jag är en av dem.
Och när jag landade i mig själv, blev mig själv tillslut och rannsakade mitt mål i livet valde jag lärarutbildningen eftersom jag där får Hela Människan. Inte bara utbildningsbiten, som jag älskar - att lära ut ett ämne jag själv brinner för, utan också Helheten. Att få chansen att försiktigt rasera, bryta mig in genom Den Där Fasaden. Innanför det där hemliga rummet som skapats till skydd. Fasaden som kan tyckas osynlig. Som kan ge det där skenet av att allt är bra inom familjen, den tillsynes så perfekta familjen. Ändå - känslan av att allt inte står rätt till. Och att då försiktigt och med stor intuition och egen erfarenhet ta reda på vad det är. Inom fasaden. Det är vad jag brinner för.

Jag ser mig själv.
Och jag vill ta hand om den där lilla flickan jag en gång var. Ta hand om henne i andra barn. Mina kommande elever. Säga till honom eller henne att det är okej, att det inte är barnens uppgift att lyfta och skydda sina föräldrar utan att det är tvärt om. Att den där fasaden är fel. Att i stället för att skydda så raserar den, hela livet - ditt liv.

Jag själv var mobbad under alla mina skolår (och det tänker jag, ska inte ha varit förgäves, utan vändas till något gott) från förskoleklass upp till och med studenten. Värst var det under högstadiet, som mildast under gymnasiet (därför att mina plågoandar gick i andra klasser och våra vägar så sällan korsades).
Jag var mobbad för att jag var annorlunda.
Jag var bland annat mobbad eftersom det gick ett rykte (har jag förstått i efterhand) om att jag och min familj var Jehovas vittnen. Inget fel med att tillhöra en viss religion, men i alla mina barn- och ungdomsår var jag oerhört förvådad över att jag blev mobbad för (bland annat) en sådan sak - att jag skulle vara religiös, jag som var allt annat än just det. Nu, i vuxna år, vet jag anledningen till ryktet!
Då, som barn, trodde jag att det religiösa ryktet berodde på att jag var så annorlunda, aldrig fick göra det mina kompisar och jämnåriga fick, att jag alltid var hemma, inom Den Där Fasaden som ingen, inte ens mina närmaste vänner kunda ta sig in till. Mycket för att jag själv inte förstod. För när man lever mitt i det blir det onaturliga fullt naturligt. Det är först när Fasaden raseras av ena eller andra anledningen och man får en viss distans som man kan se tillbaka på sitt liv med andra ögon. Se hur det var. Och varför jag uppfattades som någon jag aldrig var. Egentligen.

Min Fasad raserades först strax innan jag fyllde 30 år - förra hösten - och det var ju så dags då att bli vuxen - att bli Mig Själv. Jag har landat lite i det nu, Mitt Riktiga Jag, fast jag inser samtidigt att jag fortfarande letar, utforskar och lär mig om vem jag egentligen är.
Men jag gillar mig skarpt i alla fall, Mitt Sanna Jag.
Hon som inte vänder ut och in på sig själv och blir någon hon inte är i ett desperat försök att lyfta och skydda någon som inte mår bra. Om jag blir som du, då inser du kanske att jag älskar dig, att jag behöver dig. Då kommer du kanske att må bra. Om bara jag gör mig till dig. Fast det där fungerar förstås aldrig. Det enda som skedde var att jag, utan att vara medveten om det, hjälpte till att bygga upp Den Där Fasaden.

Jag har en utomstående, en ensam vilsen själ som inte heller mår bra att tacka för att saker och ting eskalerade så till den milda grad att mina ögon öppnades. Jag är tacksam, samtidigt som det gör mig ont att jag lyft och lyft under alla dessa år utan att nå fram. Att någon (en enda) ska må dåligt. Ändå är jag tacksam för min egen klarsynthet, att jag gör det enda rätta för mig själv - och aldrig vill tillbaka mer. Att jag mår bra tillslut. Jag önskar bara att alla, varje liten själ, kunde leda sig själv mot det målet - att må bra i sig själv.
Tänk vad ljuvligt livet hade varit då, för oss alla.

Och det är för alla mina "olyckssystrar- och bröder" som jag vill bli den där läraren, den där medmänniskan med egen erfarenhet av Hemligheten Bakom Den Där Fasaden, erfarenheten av att ta sig ur, söka upp sig själv, bryta med det som varit, gå vidare och faktiskt må bra. Det är därför jag läser till lärare. För att nå ut.

Min största rädsla är att misslyckas.
Att missa Fasaden.
Eller misstolka den.
Det är förstås ett stort ansvar, men inget jag kan blunda för.

10 kommentarer:

Sus sa...

Så fint du skriver om ditt svåra före-detta-liv.
Jag hoppas att du får fina möjligheter att använda din goda vilja och goda hjärta att hjälpa!
DU är Guld värd bland alla våra behövande barn!
Kraaaam

Znogge sa...

Så otroligt skönt att du har "hittat hem", funnit dig själv och blivit den du är. Ett barn ska aldrig axla en vuxens roll utan ett barn ska ha rätten att få vara ett barn.

Jag tycker det är djupt bekymmersamt att ingen reagerade över att du mobbades. Både hemma och i skolan borde man märkt att det inte stod rätt till. Varför ingen gjorde det kan man fundera mycket över...

Din egen historia kommer garanterat att bli en tillgång i ditt kommande yrke. Men... Ta inte på dig för mycket. Lärarrollen är i dag tuff nog som den är. Den administrativa biten är stor samtidigt som den pedagogiska biten är den viktigaste och ställer större och större krav på oss.

Jag känner många gånger en vanmakt över att jag dessutom får vara kurator och psykolog för jag har faktiskt inte kompetensen och utbildningen till att vara det. Men jag har inget val för ett barn sviken man inte.

Lycka till med ditt val av yrke!

Svorskan sa...

Otroligt vackert skrivit och som du redan vet känner jag igen mig själv. Jag är nyfiken i vardagen på människor runt om mig och när jag själv vågar sänka garden märker jag att många andra vågar också. Men det är träning, långvarig träning. Jag hade önskat att bli genomskådat som barn, men inser att om någon hade fått mig att inse att jag hade en fasad (jag var inte ens medveten om det) hade det varit fatalt om jag inte också samtidigt hade fått hjälp med att hantera allt som då hade blivit uppenbart. När jag blev uppmärksam i vuxen ålder hade jag möjligheten att läsa mig till, få hjälp och att själv lösa knutar och problem. De få vuxna som gav mig det jag inte fick medan jag var barn står som kära minnen som jag bär med mig, men ingen "såg" mig. Jag undrar om jag egentligen hade varit mer lycklig i dag om jag hade "sett" mig själv när jag var barn eller ungdom.

Det är underbart att du vill dela med dig och du har onekligen en stark grund att jobba utifrån. Hur du vill jobba är också givande för en själv, men jag förstår din rädsla att inte kunna leva upp till (dina!) förväntningar. Arbetar man med människor så kan man inte lyckas alltid, alla blir inte vinnare i slutändan oavsett hur mycket hjälp, omsorg, omtanke och kärlek man får. Kanske det kan hjälpa dig att inte lägga alldeles för stor press på dig själv? Att tänka att "bara det att du gör så gott du kan och ger av dig själv faktisk är mer än de flesta gör". Underbara, fina du!
Sv: Hahahaha! Det är en bloggare jag får besök av och efter min beskrivning "trevlig" kunde det helt klart varit dig, men inte i morgon. Men om du har vägarna förbi nån gång hade jag blir otroligt glad om vi kunde träffas. KRAM

Svorskan sa...

PS! Om det att bli mobbad: Jag upplevde ett skrämmande exempel på hur en mamma som hade blivit mobbad som liten var så rädd för att samma sak skulle hända med dottern att hon fick dottern att känna sig mobbad. Mamman ifrågasatte allt möjligt som dottern berättade, undrade om "kompisarna var snälla mot henne", frågade om hur läraren var mot henne i jämförelse mot de andra i klassen etc. Det är en lång historia egentligen och jag vet inte varför jag skrev det här nu. Jag tror ju inte att du gör samma sak. Du får komma på besök så jag kan berätta alltihopa. Eller så kanske jag skriver ett blogg-inlägg om det en dag. Det är en lite "tvärt-om-historia", där den som kände sig mobbad inte var mobbad. En svår situation och inte lättare känslomässigt för barnet. Jag vet ett par episoder när jag var liten där jag kände mig mobbad bara för att jag själv mådde dåligt. Förstå mig rätt, jag menar inte att så kunde varit fallet för dig, men jag menar när du arbetar med barn som kanske har den känslan. Det är inte säkert att det finns förövare alltid.

Trillingnöten sa...

Jättefint skrivet! Och jag har full förståelse för hur du tänker :) Lite av det finns i mig med. Det är mycket som jag inte skriver om på bloggen, för jag vill inte lämna ut mig själv för mycket. Min familj läser och jag orkar inte med onödiga diskussioner efter alla dessa år. Fantastisk vacker anledning att bli lärare :) Du kommer att lyckas och bli helt underbar :)

Västgötskan sa...

Men älskade S.. Jag hade ingen aning om detta?! :-(
Nu umgicks vi ju bara en del på gymnasiet och visst märkte jag att du var lite "annorlunda" och ganska blyg, men jag hade inte en aning om hur du kände eller varför.

Jag hoppas att jag underlättade dina sista år LITE grann i alla fall?

Kram på dig!
//M

Librarybeth sa...

Vilken styrka du har att "leta rätt" på dig själv!! Att bli trygg i sig själv är inte alltid lätt - oavsett vad man har för bakgrund, erfarenheter, barn- och ungdomsår bakom sig. Och mobbing, utanförskap kommer alltid vara något som vi vuxna måste hjälpas åt att förhindra. Både bland barn, unga och vuxna. Fortsatt lycka till med dina lärarstudier!

Malin sa...

Jag, som du, var mobbad under hela låg- och mellanstadiet, för att jag var annorlunda, mullig, mina föräldrar ägde en knäpp butik med kläder med speglar och sånt (Indiska), ja allt var fel. Jag hade behövt DIG då, någon som såg, brydde sig. Dagens Malin, och Sara, kan skatta sig lyckliga över att du valt det yrket du har gjort. Dom kommer bli sedda.
Stora kramar

Lina sa...

ta med badkläder oxå om d e nån som vill doppa sig! :)

Gun sa...

Du skriver så vackert! Jag är säker på att du kommer att bli en underbar lärare, det behövs såna som du i skolans värld. Kram!