tisdag 26 juli 2011

Min förebild.

Jag slänger in ännu en önskerubrik från Trillingnöten som gav mig många fantastiska rubriker att bita i.


Jag har tänkt mycket på det där med förebilder de senaste dagarna faktiskt. Och på vem jag är och vem jag är på väg att utvecklas till. Vem som så länge legat dold där bakom kronbladen, den där knoppen som sakta vecklas ut. Hur jag letar fram mig själv till vem jag är, vem jag vill vara - och varför jag är och vill vara på det här sättet. Först och främst vill jag vara min egen förebild för det är i mig själv jag ska landa tryggt och säkert och ja, jag håller för fullt på att veckla ut både självförtroende men kanske framförallt självkänsla. Och det är fina grejer minsann. Jag vill klappa mig själv på axeln och vara så in i norden stolt över mig själv, fina fina jag.
Mina förebilder... de är de jordnära människorna som litar till sig själva och det egna värdet, för det finns inget finare hos människor än just den där vetskapen att jag duger precis som den jag är. Dessa människor som är så trygga i sig själva att de aldrig dömer ut någon annan för att den är annorlunda och inte passar in i normen av normalitet. Vi är alla unika. Med dem jag kan vara mig själv, med dem jag blir accepterad, respekterad, uppskattad och omtyckt för att jag är jag - dessa människor ser jag upp till. Dessa människor är mina förebilder. För att de är så äkta. Sen är de väldigt få, dessa människor. Men jag får anta att resten jobbar på att stärka sin självkänsla så att också de kan stå stadigt med båda fötterna på jorden. För ja, jordnära människor är fint. Det är starkt.
Mina förebilder är de som kämpar, de som i stället för motgångar och problem ser kreativa lösningar och ljusglimtar i sina drömmar när verkligheten blir för svår. För den är svår för oss alla, någon gång. Och att då låta sig växa, det går - jag vet, av sig själv. Att lyfta sig själv.
Jordnära ja... bara för att ta ett exempel på en människa jag aldrig mött, men som ändå kommit att bli en förebild för mig. En jordnära människa som verkar öppen och glad och positiv. Den danske bonden!, han i teve ni vet. I Hundra procent bonde. Och det är inte bara för att jag själv när en dröm om att bli självförsörjande bonde utan för att han är precis så där i sin personlighet. Skit under naglarna, glad som rackarn's och så mycket orginal själv att jag för mitt liv inte kan tänka mig att han dömer någon för att den personen inte är som han. Nej då.
Och det är precis såna människor som är mina förebilder. De med båda fötterna på jorden, de jordnära, de med stark självkänsla, de analytiska, de vänliga, icke dömande, de varma, de känsliga, de snälla. Alla de egenskaperna samlade i en och samma person. Det kan inte bli annat än en bra förebild.

6 kommentarer:

therese sa...

Sv: Det är det verkligen! Skönt att inte behöva plugga efter skolan.

Sus sa...

Ja, de som gör massor utan att det är "för egen vinnings skull".
Och de växer inte på trän...
Kraaaam

amacasa sa...

Bra förebilder :-)

Fast den danske bonden? Nån sån har jag aldrig sett på teve. I vilken kanal går det programmet?

Malin sa...

Man vill ju vara en förebild för sina barn och det om något är ju du, helt underbart! Det viktigaste är ju att vara sann mot sig själv och även där har du ju "hittat hem"!
Kram

Trillingnöten sa...

Så himla fint skrivet! det är så sant. Jag beundrar de som alltid är sig själva no matter what. Som min man. Han "vågar" göra det han vill och säga det han vill, utan att för den delen vara elak...

Svorskan sa...

Som tur är tror jag aldrig vi blir "färdiga" eller i varje fall om man inte vill bli "färdig" själv. Och det är just de människorna som medvetet jobbar på att bli en bättre människa som är de finaste jag vet. Det märks när någon befinner sig i processen. Det märks på deras medvetenhet och vilja. Jag hoppas jag aldrig sätter mig ner och tycker att: "Nu är jag klar!". Då har jag lurat mig själv, för dit kommer jag aldrig. För att älska mig själv måste jag acceptera den jag är, för att älska mig själv ännu mer försöker jag bli så bra människa som möjligt utifrån mina värderingar. Och man kan inte på riktigt älska andra utan att älska sig själv. Och så får man så mycket att ge! Och man ger utan att förvänta sig något tillbaks. Det är nog den bästa känslan av allt, att det att ge ger energi i sig själv. Kanske är det så att när man är duktig på att klappa sig själv på axeln, så behöver man inte så mycket tillbaks. Dessutom så ser man de små signalerna på att man FÅR tillbaks om man är trygg i sig själv. Är man otrygg måste allt liksom sägas väldigt tydligt och högt för att man skall kunna ta det till sig. KRAM