torsdag 2 juli 2015

mildgrön emalj


Jag kunde inte motstå den här söta kastrullen sist vi var på Ikea för att komplettera några restade produkter till vårt kök. Är den inte fin?!

Funderade en vända till när det kommer till taklampa ovanför vår kommande bardisk.


Kanske två såna här i mildgrön emalj för att matcha kastrullen som åf kårs ska få framme på öppna hyllplan.

Det blir några turer fram och tillbaka till Ikea. Som när vi skulle packa upp vår ugn och fick syn på en leveransskada! Typiskt nog hade vi fallit för en utgående modell och kunde inte byta till ett lika dant exemplar. Kände inte direkt för att punga ut tusenlappar mer för något vi inte kunde styra över men naturligtvis föll valet på en dyrare ugn (en likvärdig den som var trasig). Tack och lov var den nedsatt på rea så i stället tjänade vi lite pengar på att byta. Ikea håller precis på att byta ut de gamla modellerna mot nya ugnar och mikros men där hade vi också tur. Deras lager är nästintill slut men vi kunde ta det allra sista exemplaret. Så ... nu har vi kanske snart, snart, snart ett färdigt kök. Nu längtar jag. Jag längtar faktiskt efter att få baka och laga mat på riktigt. Allt sånt som jag annars inte gillar alls. Men nu är jag förväntansfull att testa på vårt nya kök.


onsdag 1 juli 2015

carpa lite diem

Vi skulle ha gått ner till sjön för att bada, jag och Engla, men halvvägs ner sprang vi på en orm. En stor en som ringlat ihop sig som en kanelbulle mitt på vägen. Glöm att vi passerar förbi!

Vi tvärvände och tänkte att sjön nog ligger kvar i kväll (förhoppningsvis ligger inte ormen kvar, mer än som kanske tillplattad då). Det blev en stund på altanen och i växthuset i stället. Årets första allra egna jordgubbar slank ner i magen.

Nu är jag ett tu tre helt ensam här hemma. Chris jobbar, Indra är och badar med en kompis, Liam är på scoutläger och Engla leker med kompisar ... Det är jag, Alvin, en bok, en hängmatta och ett ivrigt försök att carpa den där diem så gott jag bara kan. Det är i alla fall fasligt skönt. Om det bara inte tog slut någon gång, det här goda.

när man ränner in i en vägg och förlorar en gnista

Jag somnar ledsen, men samtidigt glad. Jag vaknar ledsen, men samtidigt glad. Men den där ledsna känslan hänger envist fast, dag efter dag efter ... Jag tror att min utmattningssyndrom där jag fortfarande pendlar mellan att känna en inre stress till att bli så där trött och har svårt med många intryck och ljud runt omkring mig har lett till nån form av depression, kan det vara så? Gick på Ica igår med panik. Som folk lät, precis hela tiden! Jag är så ledsen över allt som rinner mig ur händerna. Över att inte lyckas carpa diem utan bara ser det oupphörliga slutet i allt jag vill ha. Jag lyckas inte njuta.



Såg så fina bilder från Lofoten som en vän på facebook hade lagt upp. Underskönt vackra och precis sån där natur jag så gärna hade bott i. Tänkte att det där skulle jag vilja se. Samtidigt - om jag reste dit skulle jag aldrig vilja resa hem igen. Jag skulle känna sådan sorg över att det skulle få ett slut. Att jag skulle bli tvungen att lämna. Och så tänker jag att det är bäst att jag aldrig reser till Lofoten för jag skulle inte njuta - jag skulle bara bli ledsen över att det vackra bara var mig till låns. Precis så känner jag. Varje dag. Allt det här - bara till låns. Och jag förlorar det snart och är inte redo att ta mig an en vardag som får mig att må dåligt.

Det finns så mycket som spelar in. Naturligtvis gör det det och jag analyserar ständigt. Jobbar med mig själv och frågar inåt varför det blev som det blev - igen. Varför jag gick in i väggen - igen och liksom tappade livsgnistan, samtidigt som det känns fel att säga så om livsgnistan eftersom jag älskar min familj, mina vänner, solen ... livet, lugnet! Men samtidigt är det just det som allt handlar om. En förlorad livsgnista mitt i allt det vardagligt vackra. Allt det där som går så surrande fort och tycks rinna mig ur händerna redan innan jag hunnit njuta av det. Jag blir mest bara så förtvivlat ledsen för allt tar slut. Jag avskyr slut! 

Jag är inte redo. Jag är inte redo.

Det går att prata om barndomen. Såklart. Alltid detta bagage även om jag försöker bära den ryggsäcken så ergonomiskt som möjligt. Det påverkar mig trots allt. Och jag avskyr det. 

Jag fick så stort gensvar på mitt inlägg om Downshifting.
Ruth i Virginia skrev: 

Att kritisera sej själv är nedbrytande. Låt andra kritisera,
om dom vill, men DU, håll huvudet högt och intala dej att du
faktiskt är helt OK. Har du nån vetskap om, varför du blivit
så strävande? Kan du prata med en professionell om det?

Mitt motto: "Vila INNAN du blir uttröttad." :)

Ruth i Virginia
Ja, jag vet varför jag blivit så strävande. Alltid denna strävan. Att alltid prestera på topp men ändå inte riktigt bli nöjd. Jag har alltid tänkt att även det bästa går att överprestera och genast har jag börjat analysera hur man kan veta att man är bäst när det bästa alltid går att göra bättre. Viljan och önskan att göra Någon Annan stolt över mig men att aldrig aldrig nå dit. Det är som att springa i ett ekorrhjul. Runt runt runt och aldrig nå ett slut. När allt som får mig att må bra tar slut tar just ekorrhjulet med alla krav och ansvar aldrig någonsin slut. Aldrig.

Jag vet.
Jag vet att jag har mycket kvar att jobba med. Jag jobbar hela tiden.

För allt annat är jag inte redo.
Jag är inte redo - och det skrämmer mig. För snart är "vilan" slut. Då ska jag vara på topp och orka. Jag ska vara glad, fokuserad, ansvarsfull och duktig och jag vill bara gömma mig under en gran i skogen eller i en spilta i ett stall. Där! Jag vill inte vara duktig längre. Inte alls.

Jag är inte redo. Hur kommer man bort ifrån den där väggen man ränt in i med full kraft och som envist slutit sig kring en?

... genom att göra något helt annat?


pics: weheart

tisdag 30 juni 2015

västernorrland on the market

Tänkte att jag skulle starta upp med en ny kategori här på bloggen: västernorrland on the market (som får representera min dröm, mitt behov, min längtan bort. Bort från det som äter upp mig och ut i den helande tystnaden och den vackra naturen. Downshifting helt enkelt).

Först ut - ett ridcentrum. Vem vill inte ha en egen ridskola med sjöutsikt mitt i idyllen? Tänkte väl det.

Ny färg på fasaden bara. Jag har alltid velat ha en faluröd gård, bara det att jag inte skulle välja den röda färgtonen utan den svarta! Ja. Ett falusvartfärgat boningshus mitt i härliga västernorrland. Fiiint.

Och titta, där går min häst.


Invärtes krävs det en del kärlek för att sätta den egna prägeln på rummen. Som entrén till exempel. Full av furu och jag är så allergisk mot just furu. Men tänk dig att dörren är målad i någon mild men ändå mörk turkos färg, lite så där shabby shicskavd på sina ställen, något som blottar en ljusare färgton och väggarna har fått en väldigt ljus nästan vit varmgrå ton, alla lister vita och så nytt golv på det ...


Samma sak med köket. Ett litet trollspö av färg och pensel så ta da ... vad fint det blir. 

När flyttar vi in?



måndag 29 juni 2015

downshifting



Jag har en dröm som nästan äter upp mig av förtvivlan för jag vet att det är en dröm jag måste förverkliga för att kunna leva. Alltså, på riktigt leva. Utmattningssyndrom är inte att leka med. Läste ett så klokt inlägg på facebook härom dagen som jag delade vidare. Katja Helena skriver det så bra att jag väljer att kopiera in texten även här. Hon sätter ord på hur jag mår.

Tror du att stress och mycket jobb inte är nå farligt? Det här är min dagliga dos av mediciner för att kunna överleva bara pga stress! Min läkare, som är en duktig överläkare och insatt i utmattningssyndrom sa till mig att om jag fortsätter leva mitt liv som innan så kommer jag att dö. Då förstår man verkligen hur farligt det är med stress. Många tycker nog att folk som blir utbrända är svaga och lata men min läkare sa att det är precis tvärtom. Man har varit för duktig och alldeles för lite lat. Man tror att man orkar hur mycket som helst och att man kan vila när man blir pensionär men till slut säger kroppen stopp och du kan inte göra någonting åt det. Spelar liksom ingen roll hur envis eller hur mycket viljestyrka du har. Din kropp sätter stopp och du upplever den värsta tröttheten du kan tänka dig. Din kropp känns som bly och de enklaste vardagssysslorna känns omöjliga. Och hur mycket du än vilar så blir du aldrig pigg! Som om inte det vore nog så kommer ångesten som är värre än den värsta bakfylleångesten. Dina händer och fötter domnar bort. Du känner dig uppe i varv och stressad hela tiden. Du får problem med magen, sämre minne, svårt att koncentrera dig, ont i kroppen, sömnproblem och hemsk huvudvärk. Eftersom din kropp är inställd på fly eller fäkta så är alla sinnen extra skärpta vilket gör att du hör alla ljud. Som tex när jag är på en plats med mycket folk, då hör jag allas prat, om nåt barn skriker, någon som tappar något osv. Man känner allt. Känner mig som prinsessan på ärten när jag ska sova och känner minsta lilla smula i sängen. Jag skriver inte det här för att folk ska tycka synd om mig utan bara för att varna er vad stress kan göra för och för att folk ska förstå hur farligt det är. Jobbar du mycket, stressar ofta, har fullspäckat schema även då du är ledig och har börjat känna dig trött jämt så är det nog dags att dra i handbromsen. Går du över gränsen är det försent och du kommer aldrig bli densamma igen.

Jag känner mig ledsen och rädd inför framtiden. Hur ska jag orka vidare i ekorrhjulet om det inte sker någon förändring - om inte hjulet tippar? Då är jag bara tillbaka i karusellen igen som snurrar allt snabbare. Schemat är fullspäckat när vardagen är igång. Både på jobbet och den lediga tiden. "Så är det bara".Snart hoppar jag på det där igen, det där ekorrhjulet ... och samtidigt som jag VILL se fram emot mitt nya jobb med glädjepirr (vilket jag korta stunder gör) är jag samtidigt så, så himla rädd och väldigt ledsen. Nu när jag för en gång skull äntligen lyssnar inåt vet jag ju att allt det där inte är så som jag vill leva. Jag har ljugit för mig i alla år av högprestation med bara mer och mer att göra. Att aldrig vara nöjd eller värdera mig i vem jag är, inte det jag presterar. Även om jag legat på topp har jag alltid analyserat vad jag kunnat gjort ännu bättre. Bäst har aldrig varit gott nog åt mig och nu vill jag dra i handbromsen, flytta ut i skogen där ingen ser mig (utom mina närmaste) och gå och skrota i allt det vackra, lugna, tysta och få energi av Moder Urkraft genom mina bara händer. Att hugga i. Att leva snålt men vid liv. Så som jag vill leva!



Downshifting har kommit att bli det vackraste ordet jag känner. Hade det bara varit jag hade jag flyttat till ett litet torp i skogen så snart som bara möjligt. Jag skulle bosätta mig på den vackraste platsen som ger mig sinnesro, jag skulle försöka med allt jag är värd att driva självhushåll med grönsaker och ägg. Jag skulle bli vegetarian igen. Jag skulle även försöka med allt jag är värd att leva på min kreativitet och frihet. Att styra över mig själv för jag tror att allt annat är livsfarligt. Jag har ambitioner upp över öronen och vill inte göra något halvhjärtat utan alltid prestera på topp. Vad det än gäller. Men otydligt ledarskap och vilsenhet i att sträva uppåt men inte riktigt veta hur vägen dit leder ... det bidrar bara till att jag kämpar och kämpar men ändå aldrig når upp. Att styras av ett förutbestämt schema och se chans till vila och rekreation rinna mig ur händerna ... Jag gör mig själv en björntjänst. Jag skulle släppa allt det där och leva! Men jag har man och tre barn som jag inte bara kan rycka upp från där de trivs. Vem ska försaka?

... att leva.


söndag 28 juni 2015

borta en vecka

I morse vinkade vi av vår scout som nu åker till skärgården, bästa västkusten, för en veckas roligt och spännande scoutläger. Liam är full av förväntan men jag känner nog av tomheten i hjärtat! Det är första gången han är borta på läger så länge. 

pyssla med lastpallar

När vi fick vår köksleverans kom den på en jättestor lastpall. Den tänkte jag att jag skulle ta tillvara på något sätt. De här tre idéerna tycker jag är fina och det lutar nog åt att jag försöker bygga ihop hyllan med betongplattor. Alltid bra med avlastningsytor - kanske till ett utomhuskök eller åtminstone vid grillen.

Har du några tips på vad man kan göra med lastpallar?

bild från google