torsdag 24 juli 2014

Tills skulderbladen blivit vingar.


Jag sommarsemesterläser.

Tills skulderbladen blivit vingar är en roman med självbiografiska inslag som beskriver en hemsk och uppslitande barndom. Jag rekommenderar den varmt.

Sydsvenskan skriver; "Det känns som om texten hållit tyst i tusen år och nu äntligen talar och bryter sig loss, inte längre lider och tystnar. Däri ligger dess kvalitet av befrielse".

Vad läser du i sommar?

 

onsdag 23 juli 2014

Vår bästa tid.


Om det någonsin har beskrivits som sådant är det helt fel.
Helvetet är inte varmt. 

Det här är paradiset.
Paradiset!

I alla fall just nu. Men i hemlighet (och lite på skoj) förbannar jag människan som en gång för länge sen vandrade hela vägen upp till kalla mörka Norden. Vad skulle vi här att göra bland dystert mörker, bitande kyla och all deprimerande väta?


Men just nu. Paradiset.
Bland sol och läkande värme.

Vi går ett stenkast bort. Uppför backar och nerför backar. Och genom fårhagen.
Sen är vi framme och det är sommar och varmt och solen skiner. Vattnet blänker.

Och vi har tid.
All evinnerlig tid i evigheter.

Det är precis som det ska vara.
Alltid.

tisdag 22 juli 2014

Att äta glutenfritt och adda MSM.


Nu i sommar har jag på eget bevåg valt att hux flux avsluta min medicinering (får se om doktorn ger mig bannor i höst) och därmed också slutat upp att gå på täta kontroller på sjukhuset. Orka ta bökiga onda blodprover i armen varje vecka. Orka låta sköterskorna leta vener som glider undan och lämnar stora blåmärken och svullnader efter sig. Orka äta en medicin som gör att en rad olika cancersjukdomar ökar samt att jag inte får vistas i solen. Älskade sol.

Jag utreds för Crohns (högst troligt är det vad jag lider av) och jag kommer för alltid att ha Crohns men det finns mildare saker för kroppen som gör att jag kan hålla sjukdomen i schack. 

Jag börjar med att utesluta gluten som primärt finns i vete, råg och korn. Socker äter jag lite av sedan innan men har inte uteslutit helt. Men detta gluten. Som ingen kan bryta ner och som orsakar läckande tarm hos alla. Det innebär att tarmen börjar släppa igenom osmälta matpartiklar och de i sin tur leder till att immunförsvaret börjar attackera matbitarna vilket leder till inflammation. Vidare kan det leda till matkänslighet och slutligen till autoimmuna sjukdomar så som Crohns och Celiaki. 

Genom att utesluta gluten upplever jag en snar förbättring. På bara några dagar, förutsatt att ingen gluten tillförts under den här tiden, har tarmen reparerat sig. Minsta lilla mängd gluten gör att nya skador uppstår och hindrar tarmen från läkning. Det fungerar inte att fuska lite då och då när det är bekvämt eller om sociala sammanhang (fredagsfikat på jobbet eller födelsedagstårtan hos släkten) gör att det är mer bekvämt att göra som alla andra än att avvika och vara annorlunda. Fuskar man - och därtill har en autoimmun sjukdom - om aldrig så lite agerar immunförsvaret och kan attackera kroppens vävnader i upp till sex månader.

Så även om min mage känns okej just nu är immunförsvaret fortfarande aktivt.

 Jag adderar många gånger hellre naturpreparat framför läskiga hittepåläkemedel.
Nu tillsätter jag MSM som står för Metyl-Sulfonyl-Metan - organiskt svavel, som människan bland annat behöver för att bygga upp celler. MSM är bra mot inflammationer men kan också vara smärtlindrande, är välgörande för huden och har en avgiftande effekt.

Vid brist på svavel leder skador ofta till kraftig ärrbildning och MSM sägs med andra ord vara effektivt mot både Crohns och keloider. Två flugor i en smäll.

(Och just som jag skriver det här ringer min gastrosköterska och tycker att jag ska ta nya prover för det är ett tag sedan sist... åhå, någon har slarvat och har inte tagit sin medicin på tre veckor. Så nu ska vederbörande "skvallra" för doktorn. Bassning att vänta. Det är big no no att inte acceptera den hjälp man får från sjukvården. Är det så? Hur mycket ska jag behöva kämpa för att stå på mig? Har jag rätt att avbryta en behandling? Har jag rätt att på egen hand testa på vad som kan få mig att må bra?).

~ informationen om glutenfri kost och MSM har jag hittat här, bland annat ~

  

måndag 21 juli 2014

Att tröttna på.


Så här skulle jag vilja ha det året om och alltid.
Precis alltid. Jag lovar. Jag skulle inte tröttna en sekund.

Vad finns att tröttna på?
Den välsignade värmen som gör att kroppen mjuknar upp och slappnar av inifrån och ut?
Den går inte att tröttna på.
Den svalkande kvällsbrisen som gör att vi kan sitta i timmar på terrassen och sedan orkar ta långa och snabba promenader genom stadens parker?
Den går inte att tröttna på.

Solen som ger lycka och energi?
Den går inte att tröttna på.

Vattnet som värmts upp och bjuder till bad?
Det går inte att tröttna på.


Jag är en periodare.
När det gäller mycket egentligen. Att läsa böcker, att skriva. Att simma, att... ja allt.
Men när det är varmt och välsignat är det så mycket enklare att bestämma sig för goda rutiner, rutiner som jag egentligen föredrar långt hellre än perioderna så att säga.

Rutiner att alltid ta den där långa kvällspromenaden i snabb takt.
Rutiner att alltid tillåta kroppen att slappna av totalt och glömma tid och rum.
I sommarvärmen lovar jag mig själv att alltid fortsätta så. Genom alla årstider. Alltid.

Värmen. Den gör det så mycket enklare.
Och sen kommer kylan och mörkret och vätan och jag hatar den.
Jag glömmer mina rutiner som får mig att må bra och faller in i perioder som blir allt längre... Jag blir trött och glåmig och faller ihop i en hög i soffan. Orkar inte läsa, inte ta promenader... bara slötitta på teve som inte ger något intellektuellt utbyte alls utan bara gör mig tröttare.

Jag vill inte. Årstider. De har inte alls sin charm.

Det är sol och värme och välsignelse jag vill ha.
Alltid.

En nygammal rutin jag har nu är min kosthållning.
Ingen diet. Inget hokuspokus.
Bara MSM och utesluten gluten.

Mer om kosten (och varför) i nästa inlägg.


 

söndag 20 juli 2014

I have a dream...


Min dröm.
Den startar i hjärtat och landar här någonstans. 

Vissa drömmar är flummiga, sköna att drömma men det stannar just där. I drömmen.
Och jag älskar att drömma.

Andra drömmar kan bli en dröm i realitet.
Det här är en sådan. Den går att ta på.
Att ta på!

Min dröm.

Ännu i sin linda men en sak kan jag säga, ska den bli sann måste den starta här och nu. Sakta men säkert.
Det är en hel del trådar att dra i. En hel del. Och just trådarna, inte rädslan, gör att jag ibland bara vill ge upp. Det känns så svårt. Ouppnåeligt. Det är inte rädslan som håller mig fast. Det är alla trådar. Men som sagt, sakta men säkert. Att bena i dem och lösa upp knutarna. Så ska det gå.

Min dröm ska bli sann.
SKA!

Hittills är det bara ett fåtal som vet om min dröm. Vår dröm. En dröm av det här slaget måste det nämligen talas tyst om så här i starten. Den går att snudda vid, just så här. Men den går inte att fläkas ut och blottas. Inte ännu.

En dag.
Snart hoppas jag. 

Livet. Alltför kort att bara ha det som ett drömmarnas land.
Somliga drömmar däri är helt enkelt till för att besannas. Annars är livet inte det som det är ämnat att vara.

lördag 19 juli 2014

These are a few of my favorite tings... from Desigual.


Bland Desiguals nyheter är de här några av mina höstfavoriter.

Lekfullt. Jag älskar det lekfulla i Desiguals design som samtidigt är lite nedtonat just i kläderna ovan.
 Vill ha!
 

fredag 18 juli 2014

Att måla fram en känsla.


Ibland vägrar orden bara att komma. Även om jag var glad åt några semesterveckor med tid att redigera mitt manus. Det blir alltid så. Nästan alltid. När tiden finns gömmer sig orden. Går inte att forceras fram även om somliga säger att man ska skriva sig igenom en skrivkramp.

Jag målar i stället. Eller läser, tar promenader, städar, botaniserar i mitt växthus, lever. Ja, allt det där som är allt annat än skriva, men ändå är precis just det. Att samla på sig känslor, ord, dofter, vind och minnen. Och lagra dem till dess att krampen släpper ut i ord.

Ja. Jag målar. Och då är det nästan tur att så många fönster här i huset fortfarande är dystert mörkbruna. Och att jag kan göra dem vita i jakt på orden.